Kvinnor — Respekteras de på arbetsplatsen?
”De flesta männen, både gifta och ogifta, betraktade kvinnorna som lovligt byte.” — Jenny, tidigare anställd som sekreterare på en advokatbyrå.
”Att sexuella närmanden och trakasserier mot kvinnor florerar på sjukhusen är ett välkänt faktum.” — Sarah, sjuksköterska.
”Jag blev ständigt utsatt för närmanden på arbetet.” — Jean, sjuksköterska.
HÖR dessa fall till undantagen, eller representerar de en utbredd företeelse? Vakna! har intervjuat ett antal kvinnor med erfarenhet från arbetslivet. Behandlades de med respekt och värdighet av sina manliga arbetskamrater? Här följer några av deras kommentarer:
Sarah, en sjuksköterska från New Jersey med nio års erfarenhet av amerikanska militärsjukhus, berättar: ”Jag minns när jag arbetade i San Antonio i Texas och det blev en tjänst ledig på njurdialysavdelningen. Jag frågade en grupp läkare vad jag skulle göra för att få tjänsten. En av dem flinade och sade: ’Gå i säng med överläkaren.’ Jag svarade bara: ’På de villkoren vill jag inte ha jobbet.’ Men det är ofta på det sättet som frågor om befordran och tjänster avgörs. Kvinnor måste ge efter för dominerande lustfyllda män.
Vid ett annat tillfälle arbetade jag på en intensivvårdsavdelning och höll just på att sätta ett dropp på en patient, då en läkare kom förbi och nöp mig i baken. Jag blev rasande och rusade in i ett annat rum. Han följde efter och fällde några plumpa kommentarer. Jag drämde till honom, så att han föll i en soplår! Sedan gick jag direkt tillbaka till min patient. Det behöver väl knappast sägas att han aldrig trakasserade mig igen!”
Miriam, en gift kvinna från Egypten som tidigare arbetade som sekreterare i Kairo, förklarar hur situationen är för kvinnor som arbetar i en muslimsk miljö i Egypten: ”Kvinnor klär sig mer anständigt där än i det västerländska samhället. Jag lade inte märke till några direkta sexuella närmanden på min arbetsplats. Men på tunnelbanan i Kairo förekommer det så mycket sexuella trakasserier att man nu har reserverat den första vagnen för kvinnor.”
Jean, en tystlåten men bestämd kvinna med 20 års erfarenhet som sjuksköterska, sade: ”Jag var mycket noga med att aldrig stämma träff med någon på arbetet. Men jag blev ändå utsatt för trakasserier, både från läkare och från manliga sjukvårdsbiträden. De trodde alla att de hade det psykologiska övertaget. Om vi sjuksköterskor inte ’samarbetade’ med dem i sexuellt avseende, då fanns de manliga sjukvårdsbiträdena aldrig på plats när vi behövde hjälp med att lyfta upp en patient i en säng eller något liknande.”
Jenny arbetade som sekreterare på en advokatbyrå i sju år. Hon berättar om sina erfarenheter där: ”De flesta männen, både gifta och ogifta, betraktade kvinnorna som lovligt byte. Deras inställning var: ’Eftersom vi är advokater har vi gjort oss förtjänta av vissa förmåner, och kvinnor är ett av våra privilegier.’” Och det finns mycket som tyder på att andra akademiker är av samma uppfattning. Men vad kan en kvinna göra för att slippa sådana trakasserier?
Darlene, en svart amerikanska som har arbetat som sekreterare och som restaurangvärdinna, sade: ”Saker och ting kan gå snett om man inte sätter upp vissa gränser. Om en man börjar retas och man själv retas tillbaka, då kan situationen lätt spåra ur. Jag har varit tvungen att klargöra min ståndpunkt vid flera olika tillfällen. Jag har då använt sådana uttryck som: ’Jag skulle uppskatta om du inte talade till mig på det sättet.’ Vid ett annat tillfälle sade jag: ’Eftersom jag är gift, tycker jag att det du sade var mycket opassande, och jag tror inte att min man skulle uppskatta det.’
Den springande punkten är att om man vill ha respekt, då måste man göra sig förtjänt av den. Och jag förstår inte hur en kvinna kan tillvinna sig respekt om hon försöker tävla med männen i vad jag skulle kalla vulgärt och oanständigt tal — vågade historier och sexuella anspelningar. Om gränsen mellan passande och opassande tal och uppförande är suddig, kommer någon en dag att försöka ta sig över den.”
Män som spelar översittare
Connie, en sjuksköterska med 14 års erfarenhet, berättar om en annan form av trakasserier som kan dyka upp i många sammanhang: ”Jag arbetade tillsammans med en läkare med en helt rutinmässig omläggning. Jag följde den standardprocedur som jag hade fått lära mig. Jag vet allt om hur man rengör sår och lägger bandage osv., men ingenting dög åt den där doktorn. Han skällde och skrek åt mig och kritiserade allt jag gjorde. Sådana här saker, att män försöker trycka ner kvinnor, händer ganska ofta. Somliga män har ett klent ego, och det verkar som om de har behov av att visa sin makt över de kvinnor som de arbetar tillsammans med.”
Sarah, som citerades tidigare i artikeln, berättar om en liknande erfarenhet: ”Jag höll på att förbereda en operation, när jag råkade kontrollera patientens vitalfunktioner. Hans EKG var så oregelbundet att jag förstod att han absolut inte var i det tillståndet att han kunde opereras. Jag gjorde misstaget att rikta kirurgens uppmärksamhet på detta faktum. Han blev rasande och svarade: ’Sjuksköterskor skall ta hand om bäcken och inte bry sig om några EKG.’ Jag talade då med chefsanestesiologen, och han sade att han och hans läkarlag inte kunde samarbeta med kirurgen under dessa omständigheter. Till min stora förvåning gick kirurgen då ut och sade till mannens hustru att det var mitt fel att hennes man inte hade blivit opererad än! I sådana situationer drar en kvinna alltid kortaste strået. Varför? Därför att hon oavsiktligt har sårat en mans fåfänga.”
Det är således tydligt att kvinnor ofta blir utsatta för trakasserier och kränkande behandling på arbetsplatsen. Men hur är deras ställning inför lagen?
Kvinnans lagliga status
I somliga länder har det tagit kvinnor hundratals år att enbart i teorin uppnå likhet inför lagen. Och i de länder där lagen ger kvinnor och män lika rättigheter, är det ofta ett ofantligt svalg mellan teori och praktik.
FN-publikationen The World’s Women—1970-1990 förklarar: ”Denna [rättsliga] klyfta konkretiseras i stor utsträckning i lagar som förvägrar kvinnan likställdhet med mannen i fråga om rätten att äga mark, låna pengar och upprätta kontrakt.” Som en kvinna från Uganda uttrycker det: ”Vi är fortfarande andra klassens medborgare — nej, tredje klassens, eftersom våra söner kommer före oss. Till och med åsnor och traktorer får ibland bättre behandling.”
Time-Life-publikationen Men and Women förklarar: ”År 1920 fick kvinnor [i USA] genom det 19:e tillägget till Förenta staternas konstitution rösträtt — långt efter det att kvinnor fått den rätten i många europeiska länder. Men i Storbritannien fick man inte allmän rösträtt förrän år 1928 (och i Japan inte förrän efter andra världskriget).” I protest mot denna politiska diskriminering av kvinnor tog en brittisk suffragett, Emily Wilding Davison, livet av sig genom att kasta sig framför kungens häst vid 1913 års Derby. Hon blev en martyr i kampen för kvinnans rättigheter.
Det förhållandet att den amerikanska senaten så sent som år 1990 utfärdade rapporten ”Violence Against Women Act” visar att den mansdominerade legislaturen har varit sen i vändningarna när det gällt att tillgodose kvinnornas behov.
Denna korta beskrivning av kvinnornas situation i olika delar av världen väcker osökt frågorna: Kommer det någonsin att bli annorlunda? Vad krävs för att situationen skall förändras till det bättre? De två följande artiklarna tar upp dessa frågor.
[Ruta/Bild på sidan 11]
Vilka har det svårast?
”Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen. De står för mellan 60 och 80 procent av Afrikas och Asiens livsmedelsproduktion och 40 procent av Latinamerikas. Ändå tjänar de bara en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en procent av all fast egendom. De hör till de fattigaste av världens fattiga.” — Elisabeth Bumiller: May You Be the Mother of a Hundred Sons.
”Faktum är att små flickor inte kan gå i skolan [i vissa delar av världen] därför att det inte finns något friskt dricksvatten. . . . Jag har sett unga flickor hämta dricksvatten från platser som ligger 20 eller rentav 30 kilometer från deras hem, vilket tar en hel dag. När dessa flickor är 14 eller 15 år gamla har de . . . aldrig gått i skolan, aldrig lärt sig någonting.” — Jacques-Yves Cousteau i The Unesco Courier, november 1991.
[Bild på sidan 10]
En kvinna behöver inte finna sig i sexuella trakasserier