Luftburna miljövårdare

Om man gick ut med frågan: ”Vilken fågel skulle du minst av alla vilja träffa?” skulle många säga: ”Gamen.”

Det är inte många fåglar som har blivit så förtalade som gamen, den avskydda fågel vars olycksbådande silhuett kretsar över döda och döende. Hans ankomst sägs förebåda blodbad, ödeläggelse och förtvivlan. Men sådant är bara fabler.

För att hålla sig till verkligheten: Många fängslas av gamarnas eleganta flykt och deras ömsinthet när de föder upp sina ungar. De har också insett att gamen spelar en viktig roll i naturen. För dessa är gamen en både magnifik och omistlig fågel.

Det finns visserligen några saker som talar emot gamarna, förutom deras oangenäma matvanor. De skulle förvisso inte vinna i någon skönhetstävling, och deras läten har omväxlande beskrivits som skrik, kackel, grymtningar, kraxanden och väsningar. Men de har verkligen också en del sympatiska egenskaper.

Gamen är en fågel som tar sitt föräldraskap på verkligt allvar. Den enda unge som årligen kläcks får båda föräldrarnas odelade uppmärksamhet tills den kan klara sig själv. En liten gamunge som är lämnad att sitta hjälplös i flera månader på en otillgänglig klipphylla behöver förvisso båda föräldrarnas kärleksfulla omvårdnad. Kondoren, som lever uppe i Anderna, måste faktiskt mata sin unge i sex månader innan den kan lämna boet, och då är den nästan fullvuxen.

Till gamarnas förtjänster hör också att de är utomordentligt nyttiga. Många fåglar gagnar visserligen människorna på det ena eller andra sättet, men gamarna effektuerar en unik service. De är luftburna miljövårdare och hälsoskyddsinspektörer.

Hälsoskyddsinspektion

Att skaffa undan kadaver är väl inte vad alla älskar att hålla på med varje dag, men det är ett jobb som måste skötas. Att döda kroppar inte får ligga kvar på marken är ett elementärt hygieniskt krav, eftersom risken annars är stor för att smittosamma sjukdomar sprids både bland djur och människor.

Det är här som gamarna får visa vad de duger till. Till och med kött som är infekterat av mjältbrand eller botulism slukas utan risk, tills ingenting är kvar utom benen.

En del gamar har rentav specialiserat sig på att äta ben. Lammgamen, som håller till på vissa ställen i Gamla världen, flyger upp med ben och släpper ner dem mot en klippa. När benen krossas, kommer lammgamen åt märgen som den äter upp tillsammans med smärre benstycken.

Till skillnad från mänskliga renhållningsarbetare har dessa hälsoskyddsinspektörer lyckligtvis aldrig gått i strejk. Om inte gamarna skötte sitt jobb, skulle savanner och platåer översållade med sjukdomsalstrande kadaver vara en vanlig syn i tropikerna.

Men låt oss följa med ett lag gamar under en typisk arbetsdag.

”Kadaverdisciplin”

Strax efter soluppgången tar patrullen till vingarna för att var och en täcka ett visst område. Under hela dagen patrullerar vår gamdivision ihärdigt luftrummet i sitt sökande efter döda djur. När en av dem slutligen får syn på ett kadaver, lägger han sig i en brant dykning. Detta drar till sig de övriga fåglarnas uppmärksamhet. Alla skyndar nu till bytet. Inom några minuter har dussintals gamar anlänt till skådeplatsen.

Innan fåglarna börjar äta hoppar de tveksamt runt kadavret. Trots sitt rykte är de ytterst skygga varelser. Till slut är det någon av dem som börjar slita i kadavret, och detta blir signalen för hela gruppen att hugga in på maten. Man munhuggs och käbblar, väser och fräser, sliter och drar — en syn som uppvisar en kuslig likhet med en klunga rugbyspelare. De hungrigaste, som protesterar mest eftertryckligt, är vanligen de första som får något i krävan. Om det är ett stort kadaver, finns det tillräckligt med mat för alla.

På några minuter är måltiden över och bara benen är kvar. Nu tar patrullen till vingarna igen för att fortsätta sitt sökande. Livet är inte lätt för en gam. Det kan dröja två eller tre dagar innan nästa måltid kommer i sikte.

Synförmåga och lagarbete

Gamar är på ett beundransvärt sätt utrustade för sin uppgift att bevaka från luften. De kraftiga vingarna är perfekt utformade för att sväva och glidflyga, vilket sätter dem i stånd att flyga i timtal praktiskt taget utan ett vingslag. De är skickliga på att dra fördel av termiken, det vill säga uppstigande varma luftströmmar, vilka hjälper dem att hålla sig svävande med minsta möjliga ansträngning. Den framstående amerikanske ornitologen Dean Amadon har beskrivit dem som en av ”naturens mest fulländade manifestationer av flygkonsten”.

En fråga som har förbryllat ornitologer under många år är: Hur kan gamarna leta rätt på kadavren så snabbt?

Svaret har visat sig vara en kombination av skarp syn och lagarbete. Man har beräknat att en gam som kretsar uppe i luften på en höjd av omkring 750 meter kan urskilja ett föremål på marken som är mindre än 13 centimeter långt. Men även med en sådan genomträngande syn skulle en ensam gam ha stora svårigheter med att finna sin föda.

Det är därför viktigt att samarbeta systematiskt. Man har lagt märke till att gamarna delar upp sig för att patrullera olika områden. Om en gam går ner mot ett kadaver, utgör den typiska störtdykningen en signal för dem som kretsar i närheten att det är mat på gång, så de flyger omedelbart i den riktningen. Deras kursförändring upptäcks likaså av fåglar som flyger ännu längre bort och som därför också skyndar till matplatsen. Det här lufttelegrafiska systemet är förvånansvärt effektivt, ända därhän att det för en iakttagare kan förefalla som om alla fåglarna anländer nästan samtidigt.

Att gamarna således är effektiva och obestridligen till stor nytta har sorgligt nog inte varit tillräckligt för att skaffa dem det skydd som skulle garantera att de får överleva.

Kondorens återkomst

rots att gamarna räknas bland de största och mest imponerande rovfåglarna hotas de av utrotning i många delar av världen. Deras traditionella föda har försvunnit från slätterna, och inte sällan har de kadaver som de ändå lyckas finna blivit förgiftade. Deras långsamma fortplantningshastighet gör det också svårt för de decimerade populationerna att återhämta sig.

Inte desto mindre har det kommit in uppmuntrande rapporter om en ändring till det bättre. Ett program för artificiell uppfödning av californiakondoren tycks visa sig vara framgångsrikt, och man hoppas att snart kunna släppa ut fler fåglar i det fria. Tack vare franska naturvårdares ansträngningar har gåsgamen etablerat sig på nytt i Centralmassivet i Frankrike efter att ha saknats under många år.

Den fågel som människor en gång älskade att hata har således blivit en symbol för människans ansträngningar att rädda sådana arter som hon förr hotade att utrota. Kondorens majestätiska flykt över Nord- och Sydamerikas bergskedjor är utan tvivel en syn som är alltför dyrbar att förslösa.

Under tiden fortsätter gamarna i Afrika och Asien att i all anspråkslöshet utföra sin otacksamma uppgift som luftens hälsoskyddsinspektörer.

[Ruta på sidan 12]

Gamar sätter rekord

GAMARNA hör till de största och mest sällsynta fåglarna i världen. Och de innehar också rekord när det gäller att kunna flyga på hög höjd.

Californiakondoren är en av de mest utrotningshotade arterna i världen. Genom ett program med artificiell uppfödning bland de två dussin fåglar som man har i fångenskap gör man nu stora ansträngningar för att rädda denna kondor från att dö ut. År 1986 fanns det bara tre californiakondorer kvar i sitt naturliga hemvist.

Den andinska kondoren och maraboustorken i Afrika har den största vingbredden av alla landfåglar — över 3 meter. Den andinska kondoren är också den tyngsta rovfågeln och väger ibland över 14 kilo.

Gamar kan också flyga mycket högt. År 1973 kolliderade en rüppellgam med ett flygplan som flög över Côte d’Ivoire i Västafrika på en höjd av 11.300 meter.

[Bildkälla på sidan 10]

Foto: Med vänligt tillmötesgående från Madrid Zoo, Madrid