Mötesplats för människan och sköldpaddan

Från Vakna!:s korrespondent i Australien

DET bästa tillfället att träffa på en havssköldpadda i frihet är när den lägger sina ägg i en nygrävd grop i sanden. Skulle du därför vilja följa med till Mon Repos — en halvannan kilometer lång sandstrand på den solstekta kusten i Queensland i Australien? Oroa dig inte för att du kommer att besväras av den brännande subtropiska solen, för vårt besök äger rum på natten. Den bästa tiden för en sådan spännande utflykt är mellan klockan åtta på kvällen och midnatt.

Man bör helst ha med sig en tränad guide och komma i en liten grupp, eftersom det är många förhållningsregler som måste iakttas för att man skall ha en chans att se och röra vid en stor sköldpaddshona. Medan vi går längs stranden ovanför högvattenlinjen, ber guiden oss att släcka lamporna därför att ljuset stör sköldpaddorna. Vi blir förvånade över hur bra vi kan se de meterbreda sköldpaddsspåren i sanden utan lampsken.

Guiden berättar sedan en del intressanta fakta om de olika havssköldpaddorna i området. Det finns sex olika arter i havet kring Australien, men bara fyra förekommer här i Mon Repos, som är den viktigaste kläckningsplatsen längs kusten vid Bundaberg. De fyra arterna är: oäkta karettsköldpadda (Caretta caretta), flatryggad sköldpadda (Natator depressa), soppsköldpadda (Chelonia mydas) och havslädersköldpadda (Dermochelys coriacea).

Vårt första möte

Upphetsningen blir stor, när vi får syn på en stor sköldpadda. Det är en hona av det första slaget vi räknade upp, nämligen en oäkta karettsköldpadda. Tysta iakttar vi hur hon kravlar sig upp ur strandvågorna och förbi högvattenlinjen i sanden. När vi till slut går lite närmare, ser vi att hon har grävt en rund fördjupning genom att skrapa bort sand och växtlighet omkring sig. Därigenom hindras gräset från att växa över boet och stänga in de nykläckta ungarna när de kommer fram om 7 till 12 veckor. Hon avslutar också utformningen av det päronformade boet genom att omväxlande skyffla och kasta sand med bakbenen — höger skyfflar, vänster kastar; vänster skyfflar, höger kastar. Hela proceduren tar omkring 45 minuter.

Under det här arbetet kan hon lätt bli störd och återvända till vattnet, men när hon väl har börjat lägga ägg kan vi få röra vid henne. Vägvisaren lyser med sin lampa på henne, och vi kan fotografera om vi vill. Sköldpaddan fortsätter att lägga ägg i boet i 10—20 minuter. Hon avsöndrar också ett slem som skyddar äggen mot angrepp av svamp och insekter under kläckningstiden. Oäkta karettsköldpaddor lägger en kull på i genomsnitt 120 ägg, stora som pingpongbollar — uppdelad i flera omgångar med 14 dagars mellanrum per säsong, vilken inträffar med två till fyra års mellanrum.

När vi tar på sköldpaddan, blir vi överraskade av att huden är så mjuk — det är detta som gör sköldpaddsläder så eftertraktat att djuren är utrotningshotade. Skalet, dvs. ryggskölden, består av plåtar och motsvarar ryggraden och revbenen på oss. Nu börjar hon täcka över äggen. Men eftersom hon har lagt dem nära högvattenlinjen, måste de flyttas om de skall kunna överleva. Det arbetet utförs av två medlemmar av ett forskarlag som har följt med vår grupp.

Märkning av sköldpaddorna

Vår sköldpaddshona skall nu märkas på ett av frambenen som ett led i forskningen om havssköldpaddor. Detta är inte lätt att utföra med tanke på all den sand som hon ivrigt kastar överallt. Märkbrickan består av en titanlegering som inte korroderar. På baksidan står en adress, och det är viktigt för forskningsprojektets genomförande att man rapporterar identitetsnumret för alla sköldpaddor man träffar på. Det är bara när sköldpaddan har dött som märkbrickan skall avlägsnas och returneras. Då bör också fyndplatsen anges. På brickans framsida står identitetsnumret. Vår sköldpadda får nummer T54239, men vi valde att kalla henne Tabitha.

Eftersom Tabitha inte har blivit märkt tidigare, har hon troligen inte lagt ägg förut och kan därför ge viktig information som kan medverka till att sköldpaddor och deras ägg skyddas och bevaras i södra Stilla havet. För att få denna information blir vi nu vittnen till ett smärre operativt ingrepp på sköldpaddan här ute på stranden. Proceduren kallas laparoskopi och används allmänt på människor. Tabitha välts varsamt över på rygg och placeras i en hängmatta på hjul. Vi tycker synd om henne, men vi märker att hon tycks bli lugn då vi stryker henne på halsen. Det är inte tårar vi ser, utan en saltlösning som hon avsöndrar för att skölja bort sanden ur ögonen och för att befria sig från saltöverskottet som hon fått på grund av att hon druckit havsvatten. Tårarna beror inte på smärta. Skinnet borstas rent strax ovanför hennes bakben. Ett rör förs in sedan man gjort ett litet snitt i huden, och en mindre mängd luft blåses in. Forskarna iakttar hennes äggstockar och konstaterar att detta är hennes första dräktighetsperiod och att hon har många fler ägg under tillväxt. Alla fakta antecknas, varpå luften släpps ut genom en ventil och snittet sys ihop.

Då man sedan vänder Tabitha på rätt köl igen och lägger henne på marken, beger hon sig instinktivt ner till vattnet. Vågorna sköljer över henne, och en befriad Tabitha flyter ut i havet.

Äggen flyttas

Då vi kommer tillbaka ser vi att äggen redan är flyttade från gropen. Fyra timmar efter äggläggningen växer själva ägget fast på skalets insida och bildar blodkärl. Om man vänder dem sedan detta hänt, förstörs de. Vid kläckningsplatsen har man i allmänhet två timmar på sig att flytta äggen, och chansen att lyckas är mycket stor. Skälet till att äggen flyttas är att man vill skydda boet och äggen mot vatten och erosion. Sandens temperatur bestämmer djurens kön. De flesta öar har svalare sand, och där kläcks övervägande hanar, medan den varmare sanden i Mon Repos till största delen producerar honor.

De nykläckta djuren kommer fram under januari till mars. De krafsar lite på sandtaket, och då rinner sanden ner i gropen, och de själva kommer upp högre. Om sandens temperatur inte är alltför hög, fortsätter de sin resa ut ur boet och kravlar i väg mot havet. Men deras resa har bara börjat. Man tror att det tar 50 år innan de blir könsmogna. Det är bara en liten del av dem som lever så länge.

Människan måste lära sig vårda dem

Människans tanklöshet och oförsiktighet bidrar tyvärr i hög grad till att reducera antalet individer av de sex kända arterna av havssköldpaddor. Plastpåsar som kastats i vattnet uppfattas ofta av sköldpaddorna som maneter. De äter dem, med påföljd att tarmkanalen sätts igen och de svälter ihjäl. Annat avfall kan kväva djuren. Även båtpropellrar kan vara farliga om föraren inte är försiktig. Dessutom kan oljeutsläpp och giftigt avfall utplåna hela populationer utmed kusten under äggläggningstider. Och eftersom en sköldpadda måste upp till ytan var femtonde minut för att andas, kan fisknät vara farliga, då en sköldpadda kan fastna i sådana och drunkna.

Allteftersom fler människor blir medvetna om dessa faror och lär sig att ta större hänsyn till miljön, ökar otvivelaktigt människans möjligheter att möta en sköldpadda — en imponerande och fascinerande upplevelse som ger människor ännu ett exempel på skapelsens häpnadsväckande reproduktionscykel.

[Bilder på sidan 26]

Överst från vänster och medurs: ett smärre operativt ingrepp, på väg tillbaka till havet, äggen flyttas, märkning av ett ben