”O Jehova, hjälp min lilla flicka att bevara sig trogen!”

JAG föddes år 1930 i Alsace (Elsass) i Frankrike i en konstnärlig familj. På kvällarna brukade far sitta i sin vilfåtölj och läsa någon bok om geografi eller astronomi. Min vovve brukade sova vid pappas fötter medan han berättade för mamma intressanta detaljer ur det han läste, medan hon stickade åt familjen. Jag gladde mig verkligen åt dessa kvällar!

Religion spelade en stor roll i vårt liv. Vi var trogna katoliker, och folk som såg oss gå i kyrkan på söndagsförmiddagarna brukade säga: ”Klockan är nio. Nu går familjen Arnold till kyrkan.” Varje dag, innan jag gick till skolan, gick jag till kyrkan. Men på grund av prästens dåliga uppförande förbjöd mamma mig att gå till kyrkan ensam. Jag var då sex år.

Efter att ha läst bara tre broschyrer utgivna av bibelforskarna (nu kända som Jehovas vittnen) började min mor predika från hus till hus. Pappa blev upprörd över det. Han såg till att man aldrig diskuterade religion när jag hörde på. ”Ingen läsning av den där smörjan!” Min mor var så hänförd över sanningen att hon bestämde sig för att läsa lite ur Bibeln för mig. Hon hade en katolsk översättning och läste ur den varje morgon utan att kommentera det hon läste i lydnad för pappa.

En dag läste hon Psalm 115:4—8: ”Deras avgudar är silver och guld, verk av jordemänniskans händer. ... De som gör dem kommer att bli alldeles som de, alla som förtröstar på dem.” Hon band samman det med det andra budet, som lyder: ”Du skall inte göra dig en skulpterad bild.” (2 Moseboken 20:4—6) Genast gick jag och förstörde mitt altare som jag hade i mitt rum.

I skolan brukade jag berätta för mina katolska klasskamrater om det jag läst i Bibeln den dagen. Det vållade en del oro i skolan. Barn följde ofta efter mig på gatan och ropade ”stinkande jude!” Detta hände år 1937. På grund av den här situationen beslöt min far att undersöka vad jag fick lära mig. Han skaffade själv boken Skapelsen, utgiven av Jehovas vittnen. Han läste den och blev själv ett vittne!

Så snart som de tyska trupperna gått in i Frankrike över den belgiska gränsen började vi se hakkorsflaggor på kyrkor, fastän den franska flaggan ännu fladdrade över stadshuset. De franska myndigheterna hade stängt vår Rikets sal och förbjudit Jehovas vittnens arbete, och vi arbetade redan under jorden när tyskarna kom. Men man intensifierade ansträngningarna att krossa vittnena. Två år senare, när jag var 11 år, blev jag döpt.

En månad senare, den 4 september 1941, klockan två på eftermiddagen, ringde det på dörren. Vi väntade hem pappa från arbetet. Och jag hoppade upp, öppnade dörren och sprang rakt i armarna på honom. En man bakom honom ropade: ”Heil Hitler!” När jag kom ner på fötter igen, insåg jag att mannen jag omfamnat var en SS-soldat! De skickade in mig på mitt rum och korsförhörde min mor i fyra timmar. När de gick, ropade en av dem: ”Du får aldrig se din man mer! Det går på samma vis med dig och barnet!”

Pappa hade gripits samma morgon. Han hade haft månadslönen i fickan. SS-männen avslutade bankkontot och nekade min mor ett arbetskort — en nödvändig handling för att få ett arbete. Deras taktik var nu: ”Inget livsuppehälle för den där dräggen!”

Förföljd i skolan

Under den här tiden fortsatte påtryckningarna i den skola för förberedande av högre studier som jag gick i att tillta. Varje gång läraren kom till klassen måste alla 58 eleverna stå med utsträckt arm och säga ”Heil Hitler”. När prästen kom till religionstimmarna, brukade han komma in och säga: ”Heil Hitler — välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Klassen brukade svara: ”Heil Hitler — Amen!”

Jag vägrade att säga ”Heil Hitler”, vilket rektorn fick veta. Man skrev ett varningsbrev som löd: ”En av eleverna underordnar sig inte skolreglerna, och om ingen förändring sker inom en vecka, måste den eleven lämna skolan.” Längst ner stod det skrivet att jag skulle läsa upp brevet inför de mer än 20 klasserna.

Dagen kom när jag måste klargöra mitt beslut inför klassen. Rektorn gav mig fem minuter till att antingen göra hälsningen eller ta mina skolböcker och gå. De fem minuterna kändes som en evighet. Jag blev knäsvag, det stod still i huvudet, och hjärtat bultade. Den laddade tystnaden i klassen avbröts av ett genomträngande ”Heil Hitler”, vilket hela klassen upprepade tre gånger. Jag sprang till skolbänken, tog mina papper och sprang ut.

Måndagen därpå fick jag tillåtelse att gå i en annan skola. Rektorn sade att jag fick närvara på villkor att jag inte berättade för någon varför jag blivit avstängd från den andra skolan. Klasskamraterna gav sig på mig och kallade mig tjuv och ungdomsbrottsling och sade att det var därför jag skickats i väg. Jag kunde inte berätta för dem den verkliga orsaken.

Jag fick sitta längst bak i klassen. Flickan som satt intill mig märkte att jag inte gjorde hälsningen. Hon trodde att jag tillhörde franska motståndsrörelsen. Jag var helt enkelt tvungen att förklara för henne varför jag vägrade att göra Hitlerhälsningen: ”Enligt Apostlagärningarna 4:12 ’finns det ingen räddning i någon annan, för det finns inget annat namn under himlen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli räddade’. Endast Kristus är vår räddare. Eftersom ’Heil’ betyder att bli räddad genom någon, kan jag inte tillskriva någon människa denna räddning, inte ens Hitler.” Den flickan och hennes mor började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och blev själva Jehovas vittnen!

Underjordisk verksamhet

Under hela den här tiden fortsatte vi att predika under jorden. Den första söndagen varje månad begav vi oss till en plats uppe bland bergen, där vi fick tag i den franska utgåvan av Vakttornet, som vi översatte till tyska. Mamma hade gjort en särskild strumpebandshållare till mig med en dold ficka där jag skulle bära Vakttornet. En dag blev vi stoppade av två soldater som tog oss med till en lantgård uppe i bergen där man visiterade oss. Jag blev så illamående att de lät mig lägga mig i höet, och därför fann de aldrig Vakttornet. Jehova tycktes alltid på ett eller annat sätt komma till min undsättning.

En dag blev jag kallad till en ”psykiater”. Det visade sig vara två SS-män. Även andra vittnens barn var där. Jag var den som kallades in sist. De två ”läkarna” satt bakom ett bord, riktade ett starkt ljus i ansiktet på mig, och korsförhöret började. En av ”läkarna” ställde några geografi- eller historiefrågor, men innan jag kunde svara, avbröt den andre med frågor om det underjordiska arbetet. Han frågade också efter namnen på de andra vittnena. Jag var nära att bryta samman när deras förhör plötsligt avbröts av ett telefonsamtal. Hur underbart kom inte alltid Jehova till hjälp!

När rektorn fick veta att jag hade förklarat våra trosuppfattningar för en av mina klasskamrater, greps jag, ställdes inför rätta och dömdes av en domare att skickas till uppfostringsanstalt. I domen noterade man att ”hon växt upp med Internationella Bibelstudiesällskapets läror, vilka är i lag förbjudna, och hon kommer att bli moraliskt fördärvad och vara en fara för andra”. För mig, som var 12 år, var det som hände i den respektingivande rättssalen en fruktansvärd pärs. Men tack vare hjälp av en förstående vän som arbetade i administrationen blev mitt straff inte verkställt omedelbart.

Omkring en månad senare utsågs vår klass till att åka till ett av Hitlers träningsläger för ungdomar i två veckor. Jag berättade inte det för min mor, för jag ville inte att hon skulle behöva ta på sig ansvaret för mitt beslut att inte åka. Dagen innan vi skulle åka varnade rektorn mig: ”Om du inte är på järnvägsstationen eller på mitt kontor på måndag, ser jag till att polisen hämtar dig!”

Måndag morgon passerade jag järnvägsstationen på väg till skolan. Klasskamraterna ropade att jag skulle resa med dem, men jag var besluten att gå till rektorns kontor. Det blev sent innan jag kom fram, så han antog att jag hade tagit tåget med de andra. Han blev rasande när han såg mig. Han tog in mig i sitt klassrum och lät hela sin klass få lida i fyra timmar. Han kallade till exempel fram varje barn inför klassen, och i stället för att räcka dem deras anteckningsböcker slog han dem i ansiktet med dem. Han pekade på mig och sade: ”Det är hon som rår för det!” Han försökte få de 45 barnen, som var bara 10 år, att vända sig emot mig. Men när lektionen var slut, kom de fram och gratulerade mig för att jag fortsatt att vägra att sjunga militärsånger.

Sedan fick jag i uppgift att sortera papper, burkar och ben. Eftersom burkarna användes i militära syften, vägrade jag. De slog mig och lämnade mig medvetslös. Senare hjälpte mig klasskamraterna, så att jag kunde resa mig upp igen.

När jag kom tillbaka till skolan blev jag förvånad över att se alla klasser, ungefär 800 barn, stå runt en flaggstång ute på skolgården. Man ställde mig i mitten. Man höll en lång framställning om frihet och vad som blir följden för förrädare, följt av att man ropade Sieg heil! (seger och räddning) tre gånger. De sjöng nationalsången medan jag stod stel och skälvande. Jehova uppehöll mig, och jag bevarade min ostrafflighet. När jag senare kom till vår lägenhet, låg mina kläder på sängen med ett brev som löd: ”Simone Arnold skall inställa sig på järnvägsstationen i morgon bitti.”

På uppfostringsanstalten

Morgonen därpå var min mor och jag på järnvägsstationen. Två kvinnor tog hand om mig. På tåget upprepade min mor sina råd om hur jag skulle uppföra mig. ”Var alltid artig, snäll och vänlig, även när du får lida orättvist. Var aldrig obstinat. Säg inte emot eller svara oförskämt. Kom ihåg att ståndaktighet inte innebär att vara omedgörlig. Du blir skolad för framtiden. Det är Jehovas vilja att vi genomgår prövningar, och det blir till nytta för oss i framtiden. Du är väl förberedd för det. Du vet hur man syr, lagar mat, tvättar och sköter trädgården. Du är en ung dam nu.”

Den kvällen föll mor och jag på knä i en vingård utanför vårt hotell, sjöng en av Rikets sånger som handlade om uppståndelsehoppet och frambar en bön. Mamma vädjade med stadig röst på mina vägnar: ”O Jehova, hjälp min lilla flicka att bevara sig trogen!” För sista gången stoppade mor om mig i sängen och kysste mig.

Det hände så mycket nästa dag då vi kom fram till uppfostringsanstalten att jag inte fick möjlighet att ta farväl av mamma. En flicka visade mig till en säng med halmmadrass. Man tog ifrån mig skorna, och vi måste gå barfota till första november. Det första kvällsmålet var svårt att få ner. De gav mig sex par strumpor som jag måste stoppa, annars fick jag ingen mat. För första gången började jag gråta. Tårarna gjorde strumporna våta. Jag grät nästan hela natten.

Morgonen därpå steg jag upp halv sex. Jag hade blodfläckar i sängen — jag hade just börjat få menstruation. Skälvande gick jag fram till den första lärare jag mötte, fröken Messinger. Hon kallade till sig en flicka som visade mig hur jag skulle tvätta lakanet i kallt vatten. Det var kallt på stengolvet, och smärtorna ökade. Jag började gråta igen. Fröken Messinger sade då med ett sarkastiskt flin: ”Säg till din Jehova att tvätta ditt lakan!” Det var just vad jag behövde få höra. Jag torkade tårarna, och aldrig mer kunde de få mig att gråta.

Vi måste stiga upp klockan halv sex varje morgon och städa huset före frukost — en skål soppa klockan åtta. Lektionerna hölls där de 37 barnen, som var mellan 6 och 14 år, bodde. På eftermiddagarna tvättade vi, sydde och arbetade i trädgården, eftersom inga män fanns som kunde utföra det hårda arbetet. Vintern 1944/1945 måste jag, tillsammans med en annan flicka, såga ner träd på upp till 60 centimeter i diameter med en handsåg för skogshuggare. Barnen fick inte tala med varandra eller vara ensamma, inte ens på toaletten. Vi badade två gånger om året och tvättade håret en gång om året. Som bestraffning drog de in maten eller slog oss.

Jag skulle städa fröken Messingers rum. Hon krävde att jag skulle krypa under sängen och torka resårerna varje dag. Jag hade smugglat in en liten bibel, och den kunde jag kila fast i resårerna. Därefter kunde jag läsa delar av Bibeln varje dag. Inte undra på att de kallade mig det långsammaste barn de någonsin haft!

De protestantiska flickorna gick i sin kyrka på söndagarna och de tre katolska flickorna i sin, men jag måste laga maten till alla de 37 barnen. Jag var så liten att jag måste stå på en bänk och hålla sleven med båda händerna för att röra om i soppan. Till de fyra lärarna måste jag laga till kött, baka kakor och göra i ordning grönsaker. På söndagseftermiddagarna måste vi brodera servetter. Det fanns ingen tid för lek.

Flera månader senare berättade fröken Messinger, med tydlig förtjusning, att min älskade mamma hade gripits och var i koncentrationsläger.

År 1945 tog kriget slut. Koncentrationslägren kollapsade, och de plågade offren spreds ut över landet. Tusentals vandrade omkring och letade efter familjemedlemmar som kanske ännu levde.

Gripande återföreningar

Min mor visste i alla fall var jag fanns, men när hon kom för att hämta mig, kände jag inte igen henne. Inte att undra på, efter allt hon fått gå igenom! När mamma greps, skickades hon till samma läger som min pappa, nämligen Schirmeck, frånsett att hon sattes i kvinnolägret. Hon vägrade att laga soldatuniformer och sattes i isoleringscell i en underjordisk bunker i flera månader. Sedan förflyttade de henne dit där kvinnor med syfilis satt, för att också hon skulle bli smittad. När hon förflyttades till Ravensbrück, blev hon mycket svag och hade hosta. Det var då tyskarna flydde, och fångarna som var på väg till Ravensbrück blev plötsligt fria, bland dem min mor. Hennes mål var Konstanz, där jag var, men under ett flyganfall hade hon fått skärsår i ansiktet och blödande sår.

När jag fördes fram till henne, var hon så förändrad — hon var utmärglad av hunger och påtagligt sjuk, ansiktet var blåslaget och blodigt, och rösten var knappt hörbar. Jag hade fått lära mig att buga för besökare och visa mina arbeten — broderierna och det jag sytt — därför att en del damer kom för att skaffa sig ett hembiträde. Och det var så jag gjorde mot stackars mamma! Det var först när hon tog mig till en domare för att få formell rätt att ta mig hem till sig som det gick upp för mig att hon var min mor! Alla tårar som jag hållit tillbaka under de 22 senaste månaderna vällde fram på en gång.

När vi reste därifrån, var rektorns, fröken Lederles, ord som lindrande olja för mamma. Hon sade: ”Jag återlämnar flickan med samma sinnesinställning som hon hade när hon kom.” Jag hade bevarat min ostrafflighet. Vi fann en lägenhet och började flytta in. Det enda som fortfarande gjorde oss ledsna var att vi saknade pappa. Röda korset hade honom på listan över döda.

I mitten av maj 1945 knackade det på dörren. Återigen sprang jag för att öppna. Vid dörren stod en vän, Maria Koehl, och hon sade: ”Simone, jag är inte ensam. Din far är en trappa ner.” Pappa kunde nästan inte ta sig uppför trappan, och han hade förlorat hörseln. Han gick förbi mig och rakt fram till mamma! Under de där långa månaderna hade den spontana, elvaåriga lilla flicka som han en gång kände vuxit upp till en blyg tonåring. Han kände inte ens igen denna nya flicka.

Det han hade fått gå igenom hade satt sina spår. Först hade han skickats till Schirmeck, ett särskilt läger, och sedan till Dachau, där han ådrog sig tyfus och låg medvetslös i 14 dagar. Senare användes han i medicinska experiment. Från Dachau skickades han till Mauthausen, ett utrotningsläger som var värre än Dachau. Där fick han arbeta hårt, och man slog honom och skickade polishundar på honom. Men han hade överlevt och var nu slutligen hemma igen.

När jag var 17 år trädde jag in i heltidstjänsten bland Jehovas vittnen och kom sedan till Gilead, Sällskapet Vakttornets missionärsskola i Förenta staterna. Vid Sällskapets världshögkvarter träffade jag Max Liebster, en tysk jude som blivit ett vittne i ett av Hitlers koncentrationsläger. Vi gifte oss år 1956, och vi har med hjälp från vår Gud, Jehova, kunnat fortsätta i heltidstjänsten som pionjärer med särskilt uppdrag här i Frankrike ända tills nu.

Hur sanna var inte orden i den bön mamma bad för mig för så många år sedan kvällen innan hon lämnade mig på uppfostringsanstalten: ”Jag ber dig, o Jehova, hjälp min lilla flicka att bevara sig trogen!”

Och det är vad Jehova har gjort fram till denna dag! — Berättat av Simone Arnold Liebster.

[Bild på sidan 18]

Simone Arnold Liebster med sin man, Max Liebster