Befriade! Vi visar vår tacksamhet
Berättat av Max Liebster
I MIN djupa förtvivlan ropade jag till Abrahams Gud, när jag vid 24 års ålder berövats min frihet bara för att jag var jude. Jag funderade mycket i min ensamhet i cellen i Pfortzheimfängelset i Schwarzwald över den våg av massutrotning av judar som svepte fram över Nazisttyskland.
Så kom januari 1940. Mina medfångar och jag transporterades med tåg till utrotningslägret i Sachsenhausen-Oranienburg. Vi låstes in i vagnar som gjorts om till små tvåmansceller. När jag sparkats in i en av dem kom jag att stå ansikte mot ansikte med en fånge vars ögon utstrålade frid. Han var där på grund av sin lydnad för Guds lag. Han tog hellre fängelse och kanske döden än han utgöt andra människors blod. Han var ett Jehovas vittne. Hans barn hade tagits ifrån honom, och hans fru hade avrättats. Han var inställd på att få dela hennes öde.
Den här 14 dagar långa resan besvarade mina böner, för det var under den här resan till döden som jag fann hoppet om evigt liv. Men jag undgick döden nästan som genom ett underverk! Under de följande fem åren och fyra månaderna genomlevde jag det plågsamma livet i fem olika dödsläger — däribland det helt otroligt fasansfulla Auschwitz i Polen.
Gaskamrarna och ugnarna i Auschwitz var i gång dygnet runt och avlivade och undanröjde över 10.000 offer om dagen! Man beräknar att upp till 4.000.000 människor eller mer, de flesta judar, dödades under den korta tid lägret var i gång. Auschwitz var redan ett utrotningsläger, då jag kom dit år 1943.
Under ledning av huvudlägret i Auschwitz fanns det omkring 30 arbetsläger. Vissa dagar, när det anlände fångar, valde SS ut unga män för att komplettera styrkan vid lägren. Jag utvaldes och skickades till Buna, där man uppförde en fabrik för att framställa syntetiskt gummi. Varje morgon i det här arbetslägret förde man dem som inte längre kunde arbeta till gaskamrarna för att avlivas.
BUCHENWALD
I januari 1945 blev jag slutligen överförd till Buchenwald, ett läger som låg inne i skogen, fem kilometer nordväst om Weimar. Kommendanten beslöt att utrota alla judar, när de amerikanska soldaterna närmade sig lägret. De skulle transporteras med järnväg till en massgrav och skjutas till döds, sedan de hade grävt den. Det fanns ännu en jude i min konvoj som i Buchenwald hade tagit emot bibelns sanning, som Jehovas vittnen lär. Han hette Heikorn.
I den villervalla som uppstod på järnvägsperrongen drog vi oss undan bakom en vedstapel för att läsa och meditera över de få sidor av Uppenbarelseboken som Heikorn ägde. Och sedan, det verkar otroligt, men vakterna glömde bort oss i den trängsel och rusning som följde!
Vi stannade kvar där tills det blev kväll. Plötsligt gjordes en pålysning i högtalaren: ”Alla Jehovas vittnen, gå till byggnad nummer 1.” Vi åtlydde kallelsen och fann 180 vittnen där. Några dagar senare blev vi befriade av amerikanska trupper.
Befriade! Det var enastående att vara fri! De där timmarna när vi blev befriade är verkligen något att minnas. Tidskriften Consolation, det tidigare namnet på Vakna!:s moderupplaga, redogör i numret för den 19 december 1945 för detta:
”Den 12 april, när man till slut intog Buchenwald, fann man endast tjugo eller trettio tusen fångar, som var halvdöda av svält. Det var en vämjelig syn — också för de härdade soldaterna — när de kom in i lägret och såg de döda kropparna uppstaplade som vedtravar utanför barackerna. Inne i skjulen var det hyllor — inte sängar — där de utmärglade gestalter, som fortfarande kunde andas, låg och ruttnade bort. Deras ansikten och kroppar var skrumpna och förtorkade, och många var så svaga att de bara kunde rulla med ögonen. De hade utstått något av den allra brutalaste tortyr. Harold Denny, korrespondent vid New York Times, säger att han ’fick höra om hur SS-vakter utdelade bestraffningar som var så perversa och så vidriga att jag aldrig skulle kunna berätta högt om det, utan bara viska om det för andra män’.”
Min hälsa hade fått sig en bestående knäck, men jag var tacksam att jag levde. Den långa, svåra prövningen i det ena dödslägret efter det andra hade bara styrkt mig i det beslut jag fattat tidigare. Jag hade då sagt: ”Om Gud befriar mig från lejonens kula, så skall jag odelat tjäna honom.” Så jag blev döpt tillsammans med Fritz Heikorn omedelbart efter vår befrielse och medan vi fortfarande var kvar i Buchenwald. Alltsedan dess har jag strävat efter att bevisa mig trogen mot Jehova. Och sedan jag gifte mig år 1956 har jag delat detta beslut med min fru Simone.
ATT ÖVERLEVA NAZISTFÖRFÖLJELSE
Simone växte upp i provinsen Elsass nära tyska gränsen i östra Frankrike. Hennes föräldrar blev Jehovas vittnen strax innan vittnenas predikoarbete förbjöds där 1939. År 1941 döptes Simone av sin far Adolphe; hon var då bara 11 år. Senare, den 4 september 1941, hämtade Gestapo hennes far på hans arbetsplats, och familjen fick inte se honom förrän nästan fyra år senare, år 1945.
Under sin interneringstid uthärdade Adolphe alla slags prövningar. Man sade bland annat till honom att om han bara undertecknade ett brev där han avsade sig sin tro, så skulle han få ett mycket bra arbete som ritare, och hans fru och dotter skulle få komma till honom. Men om han vägrade, så skulle hans fru arresteras och hans dotter skickas till en ungdomsvårdsskola. Senare misshandlades han så svårt att han blev medvetslös, och det tog flera timmar att åter få liv i honom.
Simone och hennes mor Emma arresterades inte omedelbart, och de fortsatte sitt underjordiska vittnande. Emma förklarade för mig: ”Vi brukade tillsammans med broder Köhl hämta The Watchtower vid den nya gränsen mellan Elsass och det övriga Frankrike. Det översattes sedan till tyska och blev till sist stencilerat. På så sätt fick de tysktalande bröderna i Elsass och Freiburg andlig föda.”
Sedan Adolphe varit i Mülhausenfängelset en kort tid, överfördes han vid slutet av år 1941 till koncentrationslägret Schirmeck i Elsass. Sedan blev han förd till det illa beryktade koncentrationslägret Dachau nära München. I början av år 1943 förbättrades förhållandena för alla fångar i Dachau, och de fick tillåtelse att ta emot matpaket.
En gång berättade Adolphe för mig: ”En dag åt jag några små kakor som Emma hade skickat till mig, och jag tyckte att de hade en ovanlig konsistens. Plötsligt gick det upp för mig att jag tuggade på papper; budskap var gömda i kakorna!”
Emma väntade otåligt på det brev — begränsat till 12 rader — som Adolphe fick skriva varje kvartal. Vad hon kände sig lättad och lycklig, när hon fick höra att han hade fått ”vitaminerna”!
Adolphe säger att det var de förbättrade förhållandena för Jehovas vittnen som gjorde att han överlevde. Men då fick han en annan hård törn. Han fick höra att Simone och Emma hade blivit arresterade. Han berättade för mig: ”Jag var mycket orolig. Så en dag, när jag stod i kö för att duscha, fick jag höra en röst som citerade Ordspråksboken 3:5, 6, där det heter: ’Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta och förlita dig icke på ditt förstånd. På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.’ Det lät som en röst från himmelen. Det var precis vad jag behövde för att åter komma i balans.” Men i själva verket kom rösten från en medfånge, som citerade den här texten.
Fastän Simone fortfarande var mycket ung fick hon också utstå svåra prövningar. Hon blev relegerad från gymnasiet därför att hon stod fast för kristna principer. Hon förhördes i bländande ljus. Två ”psykiatriker” försökte få reda på varifrån The Watchtower kom och var den hemliga pressen fanns. Hon visste svaren, så hon bad innerligt till Jehova att han skulle hjälpa henne att inte bli en förrädare. Hon höll på att bryta samman, men då avbröts förhöret tvärt av en genomträngande telefonsignal.
Slutligen, den 9 juli 1943, arresterades Simone av två socialarbetare och fördes till nazisternas ungdomsvårdsskola Wessenberg i Konstanz. Hennes mor Emma lyckades komma med samma tåg och göra henne sällskap. Sedan arresterades också hon, i september 1943.
Emma sattes i koncentrationslägret i Schirmeck i Elsass. Där befallde man henne att laga militärkläder, vilket hon vägrade. Hon sattes i ensamcell i fängelsets källarvåning i sju månader. Hon hade bara varit fri en kort tid, när hon på nytt kastades dit för att hon hade vittnat för andra fångar. Hon tillbringade ytterligare tre månader på det hemska stället. Men hon förblev hela tiden fast i tron.
Emmas syster Eugenie var under tiden på fri fot. Hon gjorde allt, med risk för sitt liv, för att hjälpa de övriga familjemedlemmarna. Hon berättade för mig: ”Det var ett privilegium att få åta sig att sända in matpaket som innehöll utdrag ur Vakttornet till Dachau och också att en gång i månaden få besöka Simone i Tyskland. Styrelsen vid ungdomsvårdsskolan hade fått förtroende för mig, och jag fick därför lov att ta med mig Simone på promenader. Detta gav mig tillfälle att studera Vakttornet med henne. Styrelsen måste ha blivit förblindad av Jehova, för de var fullständigt omedvetna om mitt samröre med Jehovas vittnen. Jag kunde besöka Simone 13 gånger under de 22 månader hon var fängslad. Och jag fick också in budskap till Emma i fängelset om hur hennes dotter hade det.”
Adolphe överfördes så småningom till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Sedan, under vintern 1944—1945, sändes han till Mauthausen-Ebensee. Detta innebar att all kontakt med familjen skars av. Simone säger om detta:
”Jag blev inte mentalt skadad när man med våld skingrade vår familj. Jag höll blicken riktad på mina föräldrars goda exempel på ostrafflighet. Ofta tänkte jag på mammas ord: ’Det är ett privilegium och en nyttig övning att vår tro prövas.’ Jag såg aldrig mina föräldrar tappa fattningen, när de ställdes inför prövningar, och inte heller såg jag mamma gråta. När jag gång på gång måste inställa mig inför myndigheterna, så erinrade jag mig att de förföljda kristna är ett skådespel för utomstående. Det var som om jag bortom mina förföljare såg änglar som uppmuntrade mig. Innan mamma och jag skildes åt, så bad vi tillsammans, och därefter sjöng vi en sång till Jehovas pris. Jag kände mycket starkt att Jehovas mäktiga hand var över mig.
Ensam i den kalla och hårda atmosfären vid ungdomsvårdsskolan lärde jag mig att vandra med Gud som mitt enda stöd. Och när jag bad, så tänkte jag också på mina föräldrars böner som steg upp till himmelen, och jag kände det som om vi bad en gemensam bön. Och då kände jag inom mig samma värme, som när jag var liten och satt i pappas knä eller kröp tätt intill mamma. Det har gått många år sedan dess, men Jehova förändras aldrig. Han är frälsningens Gud.”
ÅTERFÖRENING OCH UTHÄRDANDE
Det var verkligen gripande då Simone och hennes familj återförenades vid krigsslutet. Det ägde rum i deras lägenhet i Mülhausen. Det huset stod kvar, medan allt omkring bara var ruiner och ödeläggelse.
Emma berättade för mig: ”De fysiska svårigheterna förbleknade vid den tacksamhet som våra hjärtan flödade över av. I vår nyfunna frihet att predika de ’goda nyheterna’ kände vi oss som om vi svävade — eller rättare sagt cyklade — på moln, för det var inget ovanligt att vi cyklade 60 kilometer för att finna Jehovas ’får’. Vi led brist på livsförnödenheter, men genom Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Paris försåg oss våra kärleksfulla bröder i Förenta staterna med kläder och annan materiell hjälp. Det bevisade för oss att Jehovas organisation tar vård om oss, precis som en mor skulle göra.”
När Simone bara var 17 år, kort efter deras befrielse, tackade hon nej till ett mycket bra arbete som riterska tillsammans med sin far för att hon skulle kunna vara pionjär. Så det dröjde inte länge efter det att familjen återförenats förrän Simone for i väg på ett annat distrikt för att predika. Vad lycklig jag är över hennes kristna nit, för det var därför som hon inbjöds till Gilead år 1952 och jag fick träffa henne och senare gifta mig med henne!
Vår familj har blivit rikt välsignad. Vi har kunnat hjälpa över 250 människor att ställa sig på Jehovas sida. Några av dem är nu äldste, andra tjänar vid Betelhem, som kretstillsyningsmän, pionjärer och missionärer. Så tillsammans med många andra i världen kan vi upprepa psalmistens ord i bibeln: ”Jag vill lova HERREN alltid. ... Ur all min förskräckelse räddade han mig. ... Loven med mig HERREN, låtom oss med varandra upphöja hans namn.” — Ps. 34:2, 5, 4.
[Bild av Max Liebster på sidan 20]