Vi stödde inte Hitlers krig
BERÄTTAT AV FRANZ WOHLFAHRT
MIN far, Gregor Wohlfahrt, tjänade i den österrikiska armén under första världskriget (1914—1918) och stred mot Italien. Hundratusentals österrikare och italienare dödades. De fasansfulla upplevelser som han var med om förändrade fullständigt hans syn på krig och religion.
Min far såg hur österrikiska präster välsignade trupperna och fick veta att italienska präster på andra sidan fronten gjorde samma sak. Han frågade därför: ”Varför uppmanas katolska soldater att döda andra katoliker? Bör kristna verkligen dra ut i krig mot varandra?” Prästerna kunde inte ge några tillfredsställande svar.
Far får svar på sina frågor
Efter kriget gifte sig far och bosatte sig i de österrikiska bergen inte långt från den italienska och den jugoslaviska gränsen. Där föddes jag år 1920, det första av sex barn. När jag var sex år, flyttade vi några kilometer österut till Sankt Martin, i närheten av kurorten Pörtschach.
Medan vi bodde där fick mina föräldrar besök av Jehovas vittnen (eller bibelforskarna, som de då kallades). År 1929 fick de broschyren Tryggat välstånd, som besvarade många av min fars frågor. Den visade med Bibelns hjälp att världen styrs av en osynlig härskare, som kallas Djävul och Satan. (Johannes 12:31; 2 Korinthierna 4:4; Uppenbarelseboken 12:9) Det var hans inflytande på de religiösa, politiska och kommersiella elementen i den här världen som bar ansvaret för de fasor som min far hade bevittnat under första världskriget. Äntligen hade han funnit de svar som han så länge hade sökt.
En nitisk förkunnare
Far beställde biblisk litteratur från Sällskapet Vakttornet och började sprida den bland sina släktingar och senare också från hus till hus. Hans Stossier, en grannpojke på bara 20 år, tog snart del i förkunnartjänsten tillsammans med honom. Inom kort hade fem av våra släktingar också blivit Jehovas vittnen — fars bror Franz och hans hustru, Anna, något senare deras son Anton, fars syster Maria och hennes man, Hermann.
Detta väckte en hel del uppseende i vår lilla hemstad, Sankt Martin. I skolan där jag gick frågade en elev vår katolske lärare: ”Fader Loigge, vem är den där nye guden Jehova, som Wohlfahrt tillber?”
”Det är inte någon ny gud, mina barn”, svarade prästen. ”Jehova är Jesu Kristi Fader. Om det är av kärlek till den Guden de sprider budskapet, då är det gott och väl.”
Jag minns att min far många gånger lämnade hemmet vid ettiden på natten, fullastad med biblisk litteratur och några smörgåsar. Sex eller sju timmar senare nådde han den bortersta delen av sitt predikodistrikt, nära den italienska gränsen. Jag brukade följa med honom på kortare turer.
Trots att far var mycket nitisk i förkunnartjänsten från hus till hus, försummade han inte sin egen familjs andliga behov. När jag var omkring tio år, började han studera Bibeln med oss sex barn varje vecka med ledning av boken Guds Harpa. Andra gånger var hela huset fullt av intresserade grannar och släktingar. Snart fanns det en församling med 26 förkunnare av Guds kungarike i vår lilla stad.
Hitler kommer till makten
År 1933 kom Hitler till makten i Tyskland, och snart började förföljelsen av Jehovas vittnen där i landet intensifieras. År 1937 var far med vid ett konvent i Prag i Tjeckoslovakien. Konventdeltagarna varnades för kommande prövningar, så när far kom hem uppmanade han oss alla att bereda oss på förföljelse.
Vid den här tiden började jag som målarlärling vid 16 års ålder. Jag bodde hos en målarmästare och gick samtidigt i yrkesskola. En äldre präst, som hade flytt från Tyskland för att slippa ifrån nazistregimen, undervisade vår klass i religion. När eleverna hälsade honom med orden ”Heil Hitler!”, visade han sitt ogillande och sade undrande: ”Vad är det för fel med vår tro?”
Jag tog tillfället i akt och frågade honom varför katoliker använder sådana titlar som ”ers eminens” och ”helige fader”, med tanke på att Jesus sade att alla hans efterföljare är bröder. (Matteus 23:8—10) Prästen erkände att detta var fel och sade att han själv hade råkat i svårigheter för att han hade vägrat att buga sig för biskopen och kyssa honom på handen. Sedan frågade jag: ”Hur är det möjligt att katoliker kan döda katoliker med kyrkans välsignelse?”
”Det är synd och skam!” utropade prästen. ”Det borde aldrig få hända igen. Vi är kristna, och kyrkan borde inte engagera sig i krig.”
Den 12 mars 1938 marscherade Hitlers trupper in i Österrike utan strid, och snart var landet en del av Tyskland. Kyrkorna visade genast att de stödde Hitler. Efter mindre än en vecka hade alla sex biskoparna i Österrike, däribland kardinal Theodor Innitzer, undertecknat en i glödande ordalag avfattad ”högtidlig förklaring”, i vilken de sade att det i de stundande valen ”är en självklar nationell plikt för oss biskopar att som tyskar solidarisera oss med det tyska riket”. (Se sidan 9.) Det hölls en stor mottagning i Wien, och kardinal Innitzer var en av de första att salutera Hitler med nazisthälsningen. Kardinalen gav order om att alla österrikiska kyrkor skulle hissa hakkorsflaggan, ringa i klockorna och be för nazistdiktatorn.
Det politiska klimatet i Österrike förändrades nästan över en natt. SA-män i bruna uniformer och med hakkorsbindlar runt armen sköt upp som svampar ur jorden. Prästen som tidigare hade sagt att kyrkan inte borde engagera sig i krig var en av de få präster som vägrade att säga ”Heil Hitler”. Följande vecka hade han ersatts med en annan präst. Det första den nye prästen gjorde när han kom in i klassrummet var att slå ihop klackarna, sträcka ut armen och säga: ”Heil Hitler!”
Påtryckningar att kompromissa
Alla utsattes för påtryckningar från nazisternas sida. När jag hälsade människor med orden ”Guten Tag” (God dag) i stället för att säga ”Heil Hitler”, blev de arga. Omkring tolv gånger blev jag rapporterad för Gestapo. En gång hotade en grupp SA-män den målarmästare som jag bodde hos och sade att om jag inte gjorde nazisthälsningen och gick med i Hitlerjugend, skulle jag skickas i väg till ett koncentrationsläger. Målaren, som själv sympatiserade med nazisterna, bad dem att ha tålamod med mig, eftersom han var säker på att jag skulle ändra mig med tiden. Han förklarade att han inte ville mista mig, därför att jag var en duktig arbetare.
Efter nazisternas maktövertagande förekom det ofta stora parader som pågick till sent på kvällen, och fanatiska människomassor skrek nazistiska slagord. Så fort man satte på radion skrällde tal av Hitler, Goebbels och andra fram ur högtalarna. Den katolska kyrkans underkastelse under Hitler blev alltmer markant, då prästerna regelbundet frambar böner för Hitler och nedkallade Guds välsignelse över honom.
Far påminde mig om vikten av att jag tog fast ståndpunkt för sanningen och överlämnade mitt liv åt Jehova och blev döpt. Han talade också med mig om Maria Stossier, vår granne Hans’ yngre syster, som hade tagit ställning för Bibelns sanning. Maria och jag hade bestämt oss för att gifta oss, och far uppmanade mig att vara ett stöd för henne i andligt avseende. Maria och jag döptes i augusti 1939 av hennes bror Hans.
Min fars föredömliga ostrafflighet
Följande dag blev far inkallad till militärtjänst. Trots att han hade klen hälsa på grund av de umbäranden som han hade fått utstå under första världskriget och förmodligen skulle ha kunnat bli frikallad, sade han till utfrågarna att han som kristen aldrig skulle kunna ta del i krig igen, som han hade gjort när han var katolik. På grund av den kommentaren hölls han kvar i väntan på fortsatt utredning.
En vecka senare, när Tyskland invaderade Polen och andra världskriget började, fördes han till Wien. Medan han hölls kvar där, skrev borgmästaren i vår hemtrakt ett brev, i vilket han påstod att far bar ansvaret för att andra Jehovas vittnen hade vägrat att stödja Hitler och att han därför borde avrättas. Detta resulterade i att far skickades i väg till Berlin och kort därefter dömdes till halshuggning. Han var fjättrad dag och natt där han satt inspärrad i Moabitfängelset.
Under tiden skrev jag ett brev till far på hela familjens vägnar och talade om för honom att vi var fast beslutna att följa hans trogna exempel. I vanliga fall var far inte en känslosam person, men vi förstod hur han kände det när vi såg att hans sista brev var fläckat av tårar. Han var så lycklig över att vi förstod hans ståndpunkt. I sitt brev uppmuntrade han var och en av oss, nämnde oss vid namn och uppmanade oss att vara trogna. Han hade en stark tro på uppståndelsen.
Förutom far fanns det över 20 andra Jehovas vittnen i Moabitfängelset. Höga nazistiska tjänstemän försökte övertala dem att överge sin tro, men de hade ingen framgång. I december 1939 avrättades omkring 25 vittnen. När min mor fick besked om att far hade avrättats, kände hon djup tacksamhet mot Jehova för att han hade gett far kraft att förbli trogen ända in i döden.
Mina prövningar börjar
Några veckor senare blev jag inkallad till arbetstjänst, men det visade sig snart att det främst var fråga om militär utbildning. Jag förklarade att jag inte kunde tjäna i armén men var villig att utföra annat arbete. När jag vägrade att sjunga nazistiska kampsånger, blev officerarna emellertid rasande.
Följande morgon infann jag mig i civila kläder i stället för att ta på mig den arméuniform som vi hade tilldelats. Vakthavande officer sade att han inte hade något annat val än att sätta mig i arresten. Där fick jag leva på vatten och bröd. Längre fram fick jag veta att det skulle hållas en flagghälsningsceremoni och att jag skulle bli skjuten om jag vägrade att delta.
På exercisfältet fanns 300 rekryter och ett antal officerare. Man befallde mig att defilera förbi officerarna och hakkorsflaggan och göra Hitlerhälsningen. Styrkt av Bibelns berättelse om de tre hebréerna sade jag bara ”Guten Tag” (God dag) när jag gick förbi. (Daniel 3:1—30) Jag blev beordrad att marschera förbi en gång till. Den här gången log jag bara och sade ingenting.
När fyra officerare ledde mig tillbaka till fängelset, sade de att de darrat av rädsla därför att de trodde att jag skulle bli skjuten. ”Hur kunde du gå där och le, när vi var så nervösa?” undrade de. De sade att de önskade att de hade mitt mod.
Några dagar senare kom dr Almendinger, en hög befattningshavare vid Hitlers högkvarter i Berlin, till lägret. Jag blev inkallad till honom. Han förklarade att lagarna hade blivit mycket strängare. ”Ni är inte alls medveten om konsekvenserna”, sade han.
”Jo då, det är jag”, svarade jag. ”Min far blev halshuggen av samma orsak för bara några veckor sedan.” Han blev bestört och tystnade.
Längre fram kom en annan hög befattningshavare från Berlin till lägret, och ytterligare försök gjordes att få mig att ändra uppfattning. När han hade hört varför jag inte ville bryta mot Guds lagar, tog han mig i handen och sade med tårarna strömmande nerför kinderna: ”Jag skulle vilja rädda ert liv!” Alla officerare som bevittnade scenen var påtagligt rörda. Jag fördes sedan tillbaka till fängelset, där jag tillbringade sammanlagt 33 dagar.
Rannsakad och dömd till fängelse
I april 1940 blev jag överflyttad till ett fängelse i Fürstenfeld. Några dagar senare fick jag besök av min fästmö, Maria, och min bror Gregor. Gregor var bara ett och ett halvt år yngre än jag och hade tagit fast ståndpunkt för Bibelns sanning i skolan. Jag minns att han allvarligt uppmanade våra yngre bröder att vara beredda på förföljelse och sade att det bara fanns en väg att välja — att tjäna Jehova! Den dyrbara stund som vi kunde ägna åt att uppmuntra varandra var sista gången jag såg honom i livet. Någon tid senare ställdes jag inför rätta i Graz och dömdes till fem års straffarbete.
En dag på hösten år 1940 sattes jag på ett tåg som skulle föra mig till ett arbetsläger i Tjeckoslovakien, men jag blev kvarhållen i Wien och sattes i fängelse där. Förhållandena var fruktansvärda. Inte nog med att jag plågades av hunger, utan cellen var också full av löss, som bet mig på nätterna så att jag var alldeles sårig på kroppen. Av skäl som jag då inte kände till skickades jag emellertid tillbaka till fängelset i Graz.
Mitt fall väckte ett visst intresse, eftersom Gestapo beskrev Jehovas vittnen som fanatiska martyrer som ville bli dömda till döden för att få komma till himlen. Detta ledde till att jag i två dagar hade ett fint tillfälle att tala med en professor och åtta studenter från universitetet i Graz och förklara att endast 144.000 skall komma till himlen för att regera tillsammans med Kristus. (Uppenbarelseboken 14:1—3) Mitt hopp, sade jag, var att få leva för evigt på jorden under paradisiska förhållanden. — Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Efter att ha frågat ut mig i två dagar sade professorn: ”Jag har kommit till den slutsatsen att ni har båda fötterna på jorden. Ni har ingen önskan att dö och komma till himlen.” Han sade att han var ledsen över att Jehovas vittnen blev förföljda och önskade mig lycka till.
I början av år 1941 steg jag ombord på ett tåg som skulle föra mig till arbetslägret Rollwald i Tyskland.
Det hårda livet i lägret
Arbetslägret Rollwald var beläget mellan Frankfurt och Darmstadt och hade omkring 5.000 fångar. Arbetsdagen började klockan 5.00 med ett upprop som tog omkring två timmar, eftersom officerarna tog tid på sig att uppdatera sina listor. Vi var tvungna att stå helt orörliga, och många fångar blev svårt slagna för att de inte stod alldeles stilla.
Frukosten bestod av bröd bakat på mjöl, sågspån och potatis som ofta var rutten. När vi hade ätit begav vi oss till vårt arbete i träsket, där vi grävde diken för att torrlägga området, så att det kunde användas för jordbruksändamål. När vi hade arbetat i träsket hela dagen utan ordentliga skor, svällde fötterna upp och blev som svampar. En gång fick jag något som såg ut som kallbrand i fötterna, och jag var rädd att de kanske måste amputeras.
Vid tolvtiden serverades vi på arbetsplatsen en experimentblandning som skulle föreställa soppa. Den var smaksatt med rovor eller vitkål och innehöll ibland malda kroppar av sjuka djur. Det sved i munnen och i halsen när vi åt den, och många av oss fick stora bölder. På kvällen fick vi ännu mer ”soppa”. Många fångar tappade tänderna, men jag hade fått veta hur viktigt det var att hålla tänderna aktiva. Jag brukade därför tugga på en bit furuträ eller på en hasselkvist och förlorade aldrig mina.
Att bevara sig andligt stark
I ett försök att bryta min tro såg vakterna till att jag var avskuren från all kontakt med andra Jehovas vittnen. Eftersom jag inte hade någon biblisk litteratur, brukade jag dra mig till minnes bibelställen som jag hade lärt mig utantill, till exempel Ordspråken 3:5, 6, där vi uppmanas att förtrösta på Jehova av allt vårt hjärta, och 1 Korinthierna 10:13, som lovar att Jehova inte kommer att låta oss bli frestade utöver vad vi kan tåla. Genom att påminna mig sådana bibelställen och vara uthållig i bön till Jehova fick jag den kraft jag behövde.
Då och då fick jag syn på ett Jehovas vittne som kom till vårt läger i samband med förflyttning mellan andra läger. Om vi inte hade möjlighet att tala med varandra, brukade vi med en liten nick eller genom att sträcka upp en knuten näve i luften uppmuntra varandra att stå fasta. Ibland fick jag brev från Maria och min mor. I ett av dessa brev fick jag veta att min käre bror Gregor var död, och i ett annat, som jag fick i slutet av kriget, berättade de att Hans Stossier, Marias bror, hade avrättats.
Längre fram blev en fånge, som hade lärt känna Gregor i Moabitfängelset i Berlin, förflyttad till vårt läger. Av honom fick jag veta exakt vad som hade hänt. Gregor hade dömts till avrättning med giljotin, men för att försöka bryta hans ostrafflighet förlängde man den sedvanliga väntetiden före avrättningen till fyra månader. Under den tiden utsatte man honom för alla möjliga påtryckningar för att få honom att kompromissa — han var bunden till händer och fötter med tunga kedjor och fick knappast något att äta. Men ändå vacklade han inte i sin tro. Han var trogen ända till slutet — den 14 mars 1942. Även om nyheten om hans död gjorde mig ledsen, stärkte den mig också i mitt beslut att förbli trogen mot Jehova, vad som än hände.
Så småningom fick jag också veta att mina yngre bröder, Kristian och Willibald, och mina yngre systrar, Ida och Anni, hade förts till ett kloster i Landau i Tyskland som användes som uppfostringsanstalt. Pojkarna blev illa slagna därför att de vägrade att säga ”Heil Hitler”.
Tillfällen att vittna
De flesta som var inkvarterade i de baracker där jag bodde var politiska fångar och brottslingar. På kvällarna hade jag ofta tillfälle att vittna för dem. En av dem var en katolsk präst från Kapfenberg som hette Johann List. Han hade fängslats därför att han hade talat till sin församling om sådant som han hade hört på den brittiska radion.
Johann hade det mycket svårt, eftersom han inte var van vid hårt kroppsarbete. Han var en vänlig man, och jag brukade hjälpa honom att fylla sin arbetskvot, så att han inte skulle råka i svårigheter. Han sade att han skämdes över att han var där av politiska skäl och inte för att han hade stått upp för kristna principer. ”Du får verkligen lida för att du är kristen”, sade han. När han blev frigiven omkring ett år senare, lovade han att besöka min mor och min fästmö, och det löftet höll han.
Min situation förbättras
I slutet av år 1943 fick vi en ny lägerkommendant vid namn Karl Stumpf, en reslig, vithårig man som började förbättra förhållandena i vårt läger. Hans villa behövde målas, och när han fick veta att jag var målare till yrket, tilldelades jag den uppgiften. Det var första gången jag blev kommenderad att arbeta någon annanstans än i träsket.
Kommendantens fru hade svårt att förstå varför jag satt fängslad, trots att hennes man förklarade att jag var där på grund av min tro som ett Jehovas vittne. Hon tyckte synd om mig för att jag var så mager och gav mig mat. Hon ordnade så att jag fick fler uppdrag och kunde repa mig fysiskt.
När fångar från vårt läger blev inkallade till tjänst vid fronten i slutet av år 1943, var det mina goda relationer till kommendant Stumpf som räddade mig. Jag förklarade för honom att jag hellre skulle dö än att ådra mig blodskuld genom att ta del i krig. Trots att min neutrala hållning försatte honom i en besvärlig situation, lyckades han hålla mitt namn borta från listan över inkallade.
Krigets sista dagar
I januari och februari 1945 blev vi mycket uppmuntrade när lågtflygande amerikanska plan släppte ner flygblad som förklarade att kriget snart var slut. Kommendant Stumpf, som hade räddat mitt liv, gav mig civila kläder och sade att jag kunde få gömma mig i hans villa. När jag lämnade lägret, såg jag att allt var ett enda kaos. Jag såg barn i full stridsutrustning, som med tårarna strömmande nerför kinderna flydde för amerikanerna. Eftersom jag var rädd att jag kunde stöta på SS-män som skulle undra varför jag inte bar vapen, beslöt jag mig för att återvända till lägret.
Snart var vårt läger helt omringat av amerikanska trupper. Den 24 mars 1945 gav lägerledningen upp och hissade vit flagg. Till min förvåning fick jag veta att det i sidoläger fanns andra Jehovas vittnen som också hade räddats från döden av kommendant Stumpf. Så glada vi var att få träffas! När kommendant Stumpf arresterades, tog många av oss kontakt med de amerikanska officerarna och vittnade till hans förmån, både muntligen och per brev. Resultatet blev att han släpptes efter tre dagar.
Till min förvåning var jag den förste av de omkring 5.000 fångarna i lägret som frigavs. Efter att ha suttit fängslad i fem år kändes det som om jag drömde. Jag grät av glädje och tackade Jehova i bön för att han hade bevarat mig vid liv. Tyskland kapitulerade inte förrän den 7 maj 1945, omkring sex veckor senare.
Så snart jag hade blivit frigiven tog jag kontakt med andra Jehovas vittnen i området. En bibelstudiegrupp organiserades, och under de följande veckorna ägnade jag många timmar åt att förkunna för människor i trakten kring lägret. Samtidigt försörjde jag mig som målare.
Hemma igen
I juli kunde jag köpa en motorcykel och börja min långa färd hem. Resan tog flera dagar, eftersom många av broarna längs vägen hade sprängts i luften. När jag äntligen var framme i Sankt Martin och kom körande på vägen, fick jag syn på Maria, som höll på att skörda vete. När hon till sist kände igen mig, kom hon genast rusande. Det är lätt att föreställa sig hur lyckliga vi var över att ses. Mor slängde ifrån sig sin lie och kom springande hon också. I dag, 49 år senare, är mor 96 år och blind. Hon är fortfarande klar i huvudet och ett troget vittne för Jehova.
Maria och jag gifte oss i oktober 1945, och under de år som gått sedan dess har vi glatt oss åt att kunna tjäna Jehova tillsammans. Vi har blivit välsignade med tre döttrar, en son och sex barnbarn, som alla nitiskt tjänar Jehova. Under årens lopp har jag haft glädjen att kunna hjälpa många människor att ta ställning för Bibelns sanning.
Mod att uthärda
Många gånger har man frågat mig hur jag, som var så ung, kunde stå ansikte mot ansikte med döden utan att duka under för fruktan. Men vi kan vara övertygade om att Jehova Gud ger oss kraft att uthärda, om vi är fast beslutna att förbli lojala. Man lär sig mycket snabbt att fullständigt förtrösta på honom genom bön. Vetskapen om att andra, däribland min egen far och bror, uthärdade troget ända in i döden hjälpte mig också att förbli lojal.
Det var inte bara i Europa som Jehovas folk vägrade att ta ställning i krig. Jag minns att en av Hitlers närmaste män under Nürnbergprocessen år 1946 utfrågades om den förföljelse som Jehovas vittnen utsattes för i koncentrationslägren. Han tog då ur sin ficka fram ett tidningsurklipp som visade att tusentals Jehovas vittnen i Förenta staterna satt i fängelse på grund av sin neutralitet under andra världskriget.
Ja, sanna kristna följer modigt Jesu Kristi exempel. Han bevarade sin lojalitet mot Gud ända till sitt sista andetag. Än i dag tänker jag ofta på de 14 medlemmar av vår lilla församling i Sankt Martin på 1930- och 1940-talen som, på grund av sin kärlek till Gud och sina medmänniskor, vägrade att stödja Hitlers krig och därför blev avrättade. Vilken storslagen återförening det kommer att bli när de får uppstå och njuta av livet för evigt i Guds nya värld!
[Bild på sidan 8]
Min far
[Bilder på sidorna 8, 9]
Nedan till vänster: Kardinal Innitzer avger sin röst till stöd för det tyska riket
Till höger: Den högtidliga förklaring i vilken sex biskopar säger att det är deras ”nationella plikt” att solidarisera sig med det tyska riket
[Bildkälla]
UPI/Bettmann
[Bild på sidan 10]
Maria och jag förlovade oss år 1939
[Bild på sidan 13]
Vår familj. Från vänster till höger: Gregor (halshöggs), Anni, Franz, Willibald, Ida, Gregor (far, halshöggs), Barbara (mor) och Kristian
[Bild på sidan 15]
Tillsammans med Maria i dag