När barndomen blir en mardröm
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN
I dag — en typisk dag på 1990-talet — kommer 200.000 barn att kämpa som soldater i olika gerillakrig, 100 miljoner barn i skolåldern kommer inte att gå i skolan, 150 miljoner barn kommer att få gå och lägga sig hungriga, 30 miljoner barn kommer att sova på gatorna, och 40.000 barn kommer att dö.
OM DESSA siffror verkar skrämmande, så är verkligheten bakom siffrorna än mer hjärtskärande. Här följer korta berättelser om fem barn, vilkas desperata belägenhet hjälper oss att förstå innebörden i denna dystra statistik.
En barnsoldat. Mohammad är bara 13 år, men han är redan en garvad soldat i sydvästra Asien, en veteran som varit med om sju drabbningar. Han brukade vakta getter innan han gick ut i krig — tio år gammal. Nu bär Mohammad ett lätt automatgevär av typ AK-47, som han inte drar sig för att använda. Vid en mindre sammandrabbning dödade han två fiendesoldater i närstrid. När man frågade honom hur det kändes, svarade han: ”Jag var glad över att ha dödat dem.” Barn är bättre soldater, förklarade en av officerarna, ”för de är inte rädda”.
En barnarbetare. Fyraårige Woodcaby bor i ett slaggbetonghus på en ö i Västindien. Han stiger upp klockan sex för att sköta sina dagliga hushållssysslor: laga mat, hämta vatten och städa sin arbetsgivares hus. Han får ingen lön och kommer förmodligen aldrig att få gå i skolan. Woodcaby säger att han längtar efter sina föräldrar, men han vet inte var de är. Hans arbetsdag slutar klockan halv tio på kvällen, och om han har tur behöver han inte gå hungrig till sängs.
Ett hungrigt barn. I den afrikanska byn Comosawha sliter en 11-årig flicka dag efter dag med att leta efter ätliga växter. Den knölhavre som hon gräver upp — nästan det enda som kan växa i den förbrända jorden — är det enda hon och hennes familj har att livnära sig på. Knölarna kan antingen kokas eller mosas och sedan stekas. En förödande kombination av torka och inbördeskrig har drivit byborna till svältens rand.
Ett gatubarn. Edison är bara ett av de tusentals gatubarn som finns i en stor sydamerikansk stad. Han tjänar lite pengar på att putsa skor och sover på en trottoar i närheten av busstationen, tillsammans med andra barn, som kurar ihop sig tätt intill varandra för att skydda sig mot nattkylan. Ibland begår han småstölder för att bättra på sina inkomster som skoputsare. Han har suttit i fängelse tre månader, och två gånger har han fått stryk av polisen. Edison bedyrar att han nu ”nästan” har slutat upp att knarka och sniffa lim. Han drömmer om att bli mekaniker, om att få lära sig ett yrke.
Ett barns död. Det är en kall, regnig morgon på berget Dugen i Mellersta Östern. Ett litet barn, insvept i en duk, placeras i en grund grav. Barnet dog av diarré — en vanlig dödsorsak bland små barn. Modern är flykting, och hennes bröstmjölk sinade under den ansträngande vandringen till säkerhet. I sin desperation matade hon barnet med sockervatten, men vattnet var förorenat, och den lille pojken dog. I likhet med 25.000 andra barn som begravdes samma dag fick han aldrig uppleva sin ettårsdag.
Mångfaldiga dessa tragiska exempel tusentals och åter tusentals gånger, så får du en föreställning om hur livet är för många av världens barn. Barndomen, en tid då de borde få utvecklas och skaffa sig kunskaper i en kärleksfull familjs hägn, har för dessa barn blivit en mardröm, ur vilken många av dem aldrig kommer att vakna upp.
Peter Adamson, ansvarig utgivare för UNICEF-rapporten The State of the World’s Children, sade år 1990: ”Att barn lider och dör i en sådan omfattning är helt enkelt inte nödvändigt längre, och därför är det inte längre acceptabelt. Moralen måste gå hand i hand med förmågan.”
[Bildkälla på sidan 3]
Foto: Godo-Foto