Varför barn blir bra soldater
DÖDADE DU NÅGON? ”Nej.”
HADE DU ETT GEVÄR? ”Ja.”
SIKTADE DU MED GEVÄRET? ”Ja.”
SKÖT DU MED DET? ”Ja.”
VAD HÄNDE? ”De ramlade bara omkull.” — World Press Review, januari 1996.
DETTA skrämmande samtal mellan en socialarbetare och en barnsoldat i Afrika vittnar om den förvirring som präglar ett ungt sinne som försöker förlika sig med sitt förflutna.
På senare tid har barn under 16 år tagit aktiv del i krig i 25 länder. Enbart under år 1988 uppgick antalet till omkring 200.000. Men eftersom dessa barnsoldater utnyttjas av vuxna, är de också krigets offer.
Deras värde som soldater
Förr i tiden, när härar drabbade samman med spjut och svärd, hade ett barn inte någon större chans att klara sig mot en vuxen som bar ett liknande vapen. Men nu lever vi i de lätta vapnens tidsålder. I dag kan ett barn som är utrustat med ett lätt automatvapen — till exempel en sovjetisk AK-47:a (kalasjnikov) eller amerikansk M16 — mäta sig med en vuxen.
Dessa vapen är inte bara lätta, utan också enkla att använda och sköta. En AK-47:a kan plockas isär och sättas ihop igen av en 10-åring. Det är också gott om sådana vapen. Omkring 55 miljoner AK-47:or beräknas ha sålts, och i ett afrikanskt land kostar de inte mer än sex amerikanska dollar. M16 är också billig och vanligt förekommande.
Det finns också andra skäl till att barn är uppskattade som soldater. De deserterar sällan, och de kräver ingen lön. Dessutom har barn en stark önskan att behaga dem som är äldre. Deras känsla för vad som är rätt och orätt överskuggas av deras önskan att bli accepterade av den befrielsearmé eller gerillagrupp som har kommit att bli deras ”familj”.
Barnsoldater har också en benägenhet att vara orädda. En militär observatör i Västafrika förklarar: ”Eftersom de i regel inte har samma inställning till döden som äldre soldater, är de mindre benägna att ge sig i hopplösa situationer.” En liberiansk pojke som kallades Dödsmaskinen sade stolt: ”När de vuxna tog till flykten, stannade vi grabbar kvar och slogs.”
Trots att pojkar är så bra soldater är det, ironiskt nog, ofta de som offras i första hand. I ett krig i Mellersta Östern nyligen blev kompanier av barnsoldater beordrade att tjäna som förtrupp genom minerade områden.
Rekrytering och utbildning
En del barn sluter sig till militärstyrkor eller rebellrörelser på grund av äventyrslust. En annan orsak är att när fara hotar och familjer splittras kan ett militärförband erbjuda ett mått av trygghet och bli ett slags familj för barnet. Som det uttrycks i en UNICEF-rapport: ”Barn som har vuxit upp i en våldspräglad miljö betraktar våld som en naturlig del av livet. Ensamma, föräldralösa, rädda, uttråkade och frustrerade väljer många av dem slutligen att slåss.”
Andra barn blir soldater därför att det inte tycks finnas något bättre alternativ. När det är ont om mat och situationen är farofylld, kan det förefalla som om det är deras enda chans att överleva.
Barn betraktar sig ibland som förkämpar för social rättvisa eller för sin religiösa övertygelse och kulturella identitet. I Peru, till exempel, får barn som har tvångsrekryterats till gerillaförband genomgå en lång period av politisk indoktrinering. Men ofta är detta inte nödvändigt. Brian Milne, en socialantropolog som har studerat barnsoldater i sydöstra Asien, förklarar: ”Barn har ingen åskådning eller ideologi. De värvas bara av den ena eller andra sidan och sätts i arbete.”
Det finns också barn som har tvingats att bli soldater. I vissa afrikanska krig har stridande fraktioner gjort raider mot byar för att tillfångata barn, som sedan tvingats bevittna eller ta del i tortyr och avrättning av sina egna släktingar. Ibland har de tvingats skjuta sina föräldrar eller skära upp halsen på dem. Pojkar som utsatts för sådan brutal behandling behandlar ofta andra på samma sätt. Dessa förråade ungdomar kan begå sådana grymheter som till och med garvade vuxna soldater skulle dra sig för.
Problemet med att återgå till ett normalt liv
Det är inte lätt för sådana barn att anpassa sig till ett liv utan våld. Chefen för ett center för krigsdrabbade barn i ett land i Västafrika säger: ”De barn som vi har behandlat har alla utsatts för trauman av olika slag. De har våldtagit, torterat och dödat. De flesta av dem har drogats med alkohol eller narkotika, vanligtvis marijuana, men i vissa fall heroin. ... Det är lätt att föreställa sig vilka fruktansvärda konsekvenser sådana upplevelser får på barn, av vilka somliga inte är mer än åtta eller nio år gamla.”
Situationen är likartad i grannlandet Liberia, där tiotusentals ungdomar har tillbringat sin barndom med att terrorisera landsbygdsbefolkningen. Det är inte lätt för tonåriga majorer och generaler att avstå från den makt och status som en AK-47:a skänker. Som en man i Somalia sade: ”Att ha ett gevär betyder liv. Inget gevär, inget liv.”
Ofta kan barnsoldater inte återvända hem på grund av att de blir utsatta för repressalier eller utstötta av sin familj. En representant för barnavården i Liberia förklarar: ”Många mammor säger till oss: ’Ni kan behålla honom. Vi vill inte ha det här monstret i huset.’”
Även om många barn har kunnat anpassa sig till ett fredligt liv, kräver detta mycket kärlek, stöd och förståelse från människor i deras omgivning. Det är inte lätt för vare sig barnen eller deras familjer. En socialarbetare i Moçambique säger: ”Tänk dig en tillvaro där du har kunnat ta vad du vill och tala om för andra vad de skall göra och jämför den med livet när du kommer tillbaka till byn. I synnerhet om du är 17 år och inte kan läsa och inte har någon yrkesutbildning. Du är dömd att leva ett liv i tristess. Det känns bittert att behöva återvända hem och låta andra människor bestämma över en och börja i första klass igen.”
[Ruta/Bild på sidan 5]
Trettonårige Anwar bor i Afghanistan. Han var redan en garvad veteran med sex slag bakom sig, när han dödade för första gången i det sjunde. Han sköt två soldater på nära håll och massakrerade sedan deras kroppar med gevärskolven för att vara säker på att de var döda. När man frågade honom vad han tyckte om händelsen, verkade han förvånad över frågan. ”Jag var glad att jag hade dödat dem”, sade han.
I samma slag tillfångatog Anwars kamrater fyra fiendesoldater. Sedan bands fångarna, försågs med ögonbindlar och sköts. Vad tyckte Anwar om det? Den unge soldaten lyfte på ena ögonbrynet och sade långsamt och eftertänksamt, som till en imbecill: ”Jag var glad.”
[Ruta/Bild på sidan 6]
En fånge i Västafrika som snart skulle bli frigiven var fängslad med handbojor, men militärbefälhavaren hade tappat bort nycklarna. Befälhavaren löste problemet genom att befalla en pojksoldat att hugga av fångens händer. ”I drömmen hör jag fortfarande mannens skrik”, säger pojken. ”Varje gång jag tänker på honom, ångrar jag det.”