Den majestätiska sångsvanen

Från Vakna!:s korrespondent i Storbritannien

GRINDON LAKE låg där inbäddad bland de böljande bergen inte långt från gränsen mellan England och Skottland, och i dess vatten återspeglades alla de skiftande bruna färgtonerna från de ormbunksklädda höjderna runt omkring. Jag såg grågäss som betade av topparna på vattenväxterna tillsammans med flockar av enkelbeckasiner, tofsvipor och ljungpipare.

Plötsligt, när dimman långsamt började lätta, nådde ett vilt rop mina öron. Det var sångsvanarnas trumpetande, när de kom flygande på låg höjd över kullarna. De har en vingbredd på nästan två och en halv meter, och deras glidflykt över vattnet för att landa var ett under av skönhet. När de nordliga vattnen fryser till i mitten av oktober, flyger de här svanarna söderut från Ryssland, Island och norra Europa. Här finner de nu sin föda, som består av vattenväxter, blötdjur, frön och insekter.

De 29 svanarna på sjön framför mig var en ljuvlig syn, och när jag riktade in min kikare på dem såg jag de trekantiga gula fläckarna vid basen av deras näbbar. De såg så ståtliga ut med sitt högt burna huvud på sin raka hals.

En gång i tiden häckade sångsvanen här i Storbritannien, men den försvann på 1700-talet och har hittills inte återkommit som häckfågel. När sångsvanen häckar, är den mycket aggressiv och skyddar ilsket sina fem till sju ägg i boet och senare sina ungar mot eventuella fiender.

Båda föräldrarna hjälps åt att bygga boet. Det görs av ris och kvistar antingen på en liten holme eller direkt på vattnet, där de bygger upp en flytande ö stark nog att bära en människa. Där ruvas de gulvita äggen i 35—42 dagar. Båda fåglarna sköter också om sina ungar tills de är färdiga att lämna boet efter ungefär tio veckor.

När solen gick ner som ett rött klot bakom ruinen av det romerska fortet Vercovicium och svepte in sjön och dess svanar i ett rosafärgat skimmer, stannade jag upp för att begrunda allt det vackra som livet skänker och det storslagna i skapelsens under.