Missionärer — Ljusets eller mörkrets verktyg? Del 4
Andligt ljus över den ”mörka kontinenten”?
”FÖR mindre än 100 år sedan kallades Afrika den ’mörka kontinenten’, eftersom det till stora delar var okänt för européer.” Det som The World Book Encyclopedia här syftar på var egentligen inte ett afrikanskt mörker utan snarare ett europeiskt mörker — Europas bristande kunskap om en till stora delar outforskad kontinent. Det är därför ingen motsägelse att namnet Afrika förmodligen kan härledas från det latinska ordet aprica, som betyder ”solig”.
I ett avseende var Afrika emellertid i mörker — när det gällde Bibelns sanning. Förre ärkebiskopen av Canterbury, Donald Coggan, kallade Afrika och Asien ”de två stora kontinenter på vilka Västerlandets kyrkor har slösat sina personella och ekonomiska resurser i närmare två hundra år”.
Många av kristenhetens missionärer var utan tvivel uppriktiga. Somliga av dem offrade till och med livet i sitt arbete — ett arbete som har satt djupa spår i afrikanernas medvetande. Men har de, i likhet med Kristus, ”spritt ljus ... genom de goda nyheterna” och därigenom befriat den så kallade mörka kontinenten från dess andliga mörker? — 2 Timoteus 1:10.
Infödda missionärer sprider de första strimmorna av ljus
Den förste som man säkert vet predikade det kristna budskapet i Afrika var själv afrikan — den etiopiske eunuck som Bibeln berättar om i Apostlagärningarna, kapitel 8. Han var judisk proselyt och var på väg hem efter att ha besökt templet i Jerusalem, när Filippus omvände honom till kristendomen. Med tanke på de första kristnas nit förkunnade denne etiopier sedan utan tvivel aktivt de goda nyheter som han hade fått höra, och på så sätt blev han missionär i sitt eget land.
Det råder emellertid delade meningar bland historiker om huruvida kristendomen verkligen fick fotfäste i Etiopien på det sättet. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan tycks kunna spåras till 300-talet, då en syrisk filosofistuderande vid namn Frumentios vigdes till biskop över etiopiska ”kristna” av Athanasios, den koptiska kyrkans biskop i Alexandria.
Den koptiska kyrkan — ”kopt” kommer av ett grekiskt ord som betyder ”egyptisk” — hävdar att dess grundare och förste patriark var evangelisten Markus. Enligt traditionen predikade Markus i Egypten strax före mitten av det första århundradet. I vilket fall som helst spred sig ”kristendomen” på ett tidigt stadium till Nordafrika, där män som Origenes och Augustinus kom att utöva stort inflytande. En kateketskola i Alexandria i Egypten blev ett ansett ”kristet” lärdomssäte, med Pantaenus som dess förste ledare. När Klemens av Alexandria efterträdde Pantaenus, hade avfallet tydligtvis redan börjat kräva sin tribut. Enligt The Encyclopedia of Religion förespråkade Klemens ”en sammansmältning av den kristna läran och Bibeln med grekisk filosofi”.
Den koptiska kyrkan bedrev en intensiv mission, i synnerhet i östra Libyen. Arkeologiska utgrävningar i Nubien och nedre Sudan visar att det koptiska inflytandet var betydande även där.
Europeiska missionärer anländer
Den europeiska missionen i Afrika var mycket begränsad ända fram till 1500-talet, då katolska missionärer började skörda vissa framgångar. Den protestantiska missionen kom inte i gång förrän i början av 1800-talet, då Sierra Leone blev det första västafrikanska land som fick besök av protestantiska missionärer. Men trots att de gjorde sitt bästa för att hämta in försprånget, finns det i dag fler katoliker än protestanter i nästan alla afrikanska länder som skryter med en stor ”kristen” befolkning.
I Gabon, till exempel, är 96 procent av invånarna till bekännelsen kristna. Strax före första världskriget upprättade den protestantiske missionsläkaren Albert Schweitzer ett missionssjukhus där, och längre fram grundade han även en spetälskekoloni. Men trots det stora inflytande som hans mer än 40-åriga missionsverksamhet hade där i landet finns det fortfarande mer än tre gånger så många katoliker som protestanter i Gabon.
En utökad protestantisk verksamhet medförde emellertid ett uppsving för missionen i Afrika. Adrian Hastings, som är verksam vid universitetet i Leeds i England, skriver att ”det väsentliga arvet från den här tiden [senare delen av 1800-talet] var att man kom i gång med att översätta Bibeln till en lång rad afrikanska språk”.
Översättningar av Bibeln till folkets språk utgjorde den grundval för spridandet av ”kristendom”, som tidigare hade saknats. Många afrikaner trodde på drömmar och syner, de betraktade sjukdomar som ett utslag av trolldom, och de utövade polygami. Genom att ha tillgång till Bibeln på landets eget språk fick kristenhetens missionärer möjlighet att sprida bibliskt ljus över sådana ämnen. Enligt Hastings var det emellertid så att ”många afrikaner inte lät sig övertygas i dessa frågor”. Vad blev följden? Hastings förklarar: ”Från och med slutet av 1800-talet började en mängd självständiga kyrkor uppstå, först i Sydafrika och Nigeria och senare i många andra delar av kontinenten, där missionen redan hade nått en betydande omfattning.”
I dag finns det omkring 7.000 nya religiösa rörelser, som tillsammans har över 32.000.000 anhängare, i de delar av Afrika som ligger söder om Sahara. Enligt The Encyclopedia of Religion har dessa rörelser ”huvudsakligen uppstått i områden där kontakten med kristen missionsverksamhet har varit intensiv”. Missionärerna misslyckades uppenbarligen med att förena sina församlingsmedlemmar i ”en enda Herre, en enda tro, ett enda dop”, som missionären Paulus talade om. — Efesierna 4:5.
Vad var orsaken till detta misslyckande? Den ovan citerade källan förklarar att det berodde på ”de omvända afrikanernas besvikelse över kristendomens premisser och konsekvenser ... , den påtagliga splittringen inom namnkristendomen och dess underlåtenhet att tillgodose lokala behov ... [samt] den kristna missionens misslyckande när det gällde att bryta ner sociala och kulturella skiljemurar och skapa en känsla av gemenskap”.
Det andliga ”ljus” som kristenhetens missionärer spred över den ”mörka kontinenten” var inte tillräckligt starkt och kunde därför inte förjaga det mörker som rådde till följd av brist på kunskap i Bibeln.
Kolonialismens verktyg?
Även om somliga av kristenhetens missionärer uträttade en hel del gott, måste The Encyclopedia of Religion erkänna: ”Missionärerna både påskyndade och underlättade koloniseringen i så hög grad att kristendom och kolonisation ibland kunde förefalla vara två sidor av samma mynt. Mer sentida antikolonialistiska rörelser har ofta med viss rätt stämplat kristendomen i Afrika som kolonialismens medbrottsling.”
The Collins Atlas of World History ger en inblick i situationen, när den förklarar att de västerländska staterna drevs av övertygelsen att ”koloniseringen skulle ge upplysning, demokrati samt vetenskapliga och medicinska fördelar åt de stammar i det inre av landet som betraktades som primitiva”. The New Encyclopædia Britannica konstaterar likaså: ”Den romersk-katolska missionen har haft svårt att skilja sig från kolonialismen, och många missionärer önskade inte heller en sådan skilsmässa.”
I den mån som kristenhetens missionärer ivrade för demokrati och entusiastiskt framhöll fördelarna med Västerlandets vetenskapliga och medicinska framsteg, gav de följaktligen intryck av att vara kolonialismens verktyg. När människor sedan blev besvikna på kolonialmakternas ekonomiska, politiska och sociala system, tappade de också tron på de europeiska religionerna.
Satte man predikandet i första rummet?
När den protestantiska missionen i Afrika kommer på tal, nämns nästan alltid David Livingstones namn. Livingstone, som var född i Skottland år 1813, utbildade sig till läkare och missionär och företog vidsträckta resor i Afrika. Hans djupa kärlek till den ”mörka kontinenten” och upptäcktsresandets spänning gav honom ytterligare motivation. The New Encyclopædia Britannica förklarar att ”kristendom, handel och civilisation” var ”den treenighet som han trodde skulle öppna Afrika”.
Livingstone uträttade mycket, men det viktigaste för honom var av allt att döma inte att förkunna evangelium. Det ovan citerade uppslagsverket sammanfattar hans 30-åriga missionsverksamhet ”i södra, mellersta och östra Afrika — ofta i områden som ingen europé tidigare hade vågat sig in i” — på följande sätt: ”Livingstone har kanske påverkat västvärldens syn på Afrika i större utsträckning än någon annan före eller efter honom. Hans upptäckter — såväl geografiska som tekniska, medicinska och sociala — har kommit att utgöra en rik kunskapskälla som fortfarande håller på att utforskas. ... Livingstone hade en obetingad tilltro till afrikanernas förmåga att gå framåt och bli en del av den nutida världen. I denna bemärkelse var han en förelöpare, inte bara till den europeiska imperialismen i Afrika, utan också till den afrikanska nationalismen.” Livingstone hyste stor medkänsla med Afrikas folk.
Även om somliga missionärer understödde eller åtminstone tolererade slavhandeln, skulle det vara orättvist att beskylla dem för att ha gjort detta som grupp betraktade. Om den medkänsla som många av dem lade i dagen bottnade i en önskan att upprätthålla Guds normer i fråga om opartiskhet och jämlikhet eller senare i rent mänsklig omsorg om enskilda människors välfärd är emellertid svårt att avgöra så här i efterhand.
Det sistnämnda tycks dock ha varit det som de flesta missionärer satte i första rummet. Boken Christianity in Africa as Seen by Africans erkänner att ingen ”kan mäta sig med dem i fråga om humanitärt arbete”. Genom att inrikta sig på att bygga sjukhus och skolor visade de emellertid att de lade större vikt vid människors fysiska behov än vid att predika Guds ord för att främja hans intressen. En del missionärer upprättade till och med handelsstationer för att afrikanerna i större utsträckning skulle få möjlighet att skaffa sig europeiska varor och förbättra sin levnadsstandard.
Många afrikaner i våra dagar är förståeligt nog tacksamma för de materiella fördelar som kristenhetens missionärer gjorde tillgängliga för dem. Som Adrian Hastings uttrycker det: ”Även om afrikanska politiker är mycket kritiska mot allt vad missionärer och kyrkor heter, underlåter de sällan att uttrycka sin uppskattning av deras insatser när det gäller högre skolundervisning.”
”Om det ljus som är i dig ... är mörker ...”
Enligt Hastings var Afrika för bara några sekler sedan ”en kontinent där kristendomen inte lyckats göra något varaktigt genombrott”. I själva verket hade den katolska missionen nästan helt dött ut i mitten av 1700-talet. ”Hur kan man förklara ett sådant kapitalt misslyckande?” undrar författaren J. Herbert Kane. För det första var dödligheten bland missionärerna hög. En annan bidragande faktor var den roll som Portugal spelade i samband med slavhandeln. Eftersom alla katolska missionärer kom från Portugal, ställde den portugisiska inblandningen ”den kristna religionen i en mycket ofördelaktig dager”. Men ”en mer direkt och kanske viktigare orsak”, tillägger Kane, ”var missionärernas ytliga metoder, som resulterade i snabba ’omvändelser’ och massdop”.
Kristenhetens missionärer lyckades inte motivera afrikanerna till att överge sina egna religiösa uppfattningar och anamma missionärernas läror. Deras omvändelse innebar att de ändrade sin religiösa tillhörighet, men inte alltid sina trosuppfattningar och sitt handlingssätt. Eleanor M. Preston-Whyte, som är verksam vid Natals universitet, förklarar hur situationen är bland zuluer: ”Zulufolkets världsbild har på en mängd försåtliga sätt införlivats med zuluernas kristna tänkande.” Bennetta Jules-Rosette vid University of California i San Diego i USA konstaterar likaså att våra dagars afrikanska religioner ”smälter samman traditionella afrikanska trosföreställningar med sådana som förekommer i de introducerade religionerna: kristendomen och islam”.
Psalm 119:130 förklarar att ”upplåtandet av dina [Guds] ord ger ljus, ger de oerfarna förstånd”. Men eftersom kristenhetens missionärer på det hela taget har underlåtit att sätta upplåtandet av Guds ord för människorna i första rummet, hur skulle de då kunna sprida något andligt ljus? ”De oerfarna” är lika okunniga som förut.
Det ”ljus” som kristenhetens missionärer har spritt under århundradenas lopp, deras ”goda gärningar”, härstammar från en värld i mörker. Trots att de har påstått motsatsen, har de inte spritt något verkligt ljus. Som Jesus sade: ”Om det ljus som är i dig i själva verket är mörker, hur stort är då inte det mörkret!” — Matteus 6:23.
Hur gick det då för missionärerna på de amerikanska kontinenterna, i Nya världen? Del fem i vår artikelserie kommer att besvara den frågan.
[Bild på sidan 25]
Somliga missionärer har till och med offrat livet i sitt arbete
[Bildkälla]
Ur boken Die Heiligkeit der Gesellschaft Jesu
[Bild på sidan 26]
Kristenhetens missionärer, till exempel Livingstone, satte inte alltid predikandet i första rummet
[Bildkälla]
Ur boken Geschichte des Christentums