Kristenhetens skörd i Afrika

CHARLES LAVIGERIES dröm om att förvandla Algeriet till en ”kristen nation” visade sig förbli just detta — en dröm. I dag utgörs 99 procent av Algeriets befolkning av muslimer, och kristenheten har förlorat terräng i stora delar av Nordafrika. Men hur är det då i den övriga delen av kontinenten?

”Kristenheten har gjort fler proselyter i det svarta Afrika än i alla de övriga länderna i tredje världen tillsammantagna”, förklarar dr J. H. Kane i boken A Concise History of the Christian World Mission (En kortfattad redogörelse för den kristna världsmissionens historia). Men är dessa proselyter verkligen kristna? ”Sammansmältningen av kristendom och hedendom är en stor fara i den afrikanska kyrkan”, erkänner dr Kane. Hans uttryck ”den afrikanska kyrkan” är också missvisande. Det finns bokstavligt talat tusentals kyrkor, var och en med sin egen form av tillbedjan. Hur kan det komma sig?

Fröet till splittring sås ut

Fröet till splittring hade såtts redan innan missionärerna avseglade till Afrika. London Missionary Society rekryterade medlemmar från olika kyrkosamfund, och hetsiga dispyter om lärofrågor ägde rum bland missionärerna på resan till deras missionärsdistrikt. Som man kunde förvänta trappades konflikten upp när de hade etablerat sig på sina olika missionsstationer.

Professor Robert Rotberg skriver i en bok om kristna missionärer och grundandet av Nord-Rhodesia, Christian Missionaries and the Creation of Northern Rhodesia 1880-1924: ”Missionärerna utkämpade bittra strider med varandra och med sina uppdragsgivare i hemlandet, vanligtvis till förfång för sina evangeliseringssträvanden. ... Missionärerna tycktes ägna lika mycket tid och energi åt att sätta dessa dispyter på pränt som åt att värva proselyter.”

Missionärernas tvister ledde ibland till att det bildades rivaliserande missionsgrupper. Katolska och protestantiska grupper förde en hätsk kamp sinsemellan för att försöka omvända så många som möjligt. Samma brist på endräkt kom naturligtvis att prägla deras proselyter. Med tiden lämnade miljontals afrikaner missionskyrkorna och bildade egna samfund.

Missionshistorikern dr Kane förklarar: ”De afrikanska oberoende kyrkorna finns representerade i hela Afrika. ... Sammanlagt finns det omkring sju tusen separata grupper i denna rörelse.” Rivaliteten mellan missionärer med motstridiga trosuppfattningar var inte den enda orsaken till detta. Geoffrey Moorhouse förklarar i sin bok The Missionaries (Missionärerna) ”att ovilja mot den vita överheten” var ett annat skäl till ”den svarta reformationen”.

Kristna? Eller europeiska rasister?

”Missionärerna hade en överlägsen attityd”, erkänner dr Kane. De ”trodde att den kristna religionen var intimt förbunden med europeisk kultur och europeiskt ledarskap”, förklarar Adrian Hastings i sin bok African Christianity (Afrikansk kristendom).

Fransmannen Charles Lavigerie var en av de framträdande missionärer som hade den inställningen. En annan var John Philip, superintendent för den missionsverksamhet som London Missionary Society bedrev i södra Afrika. Som han skrytsamt sade år 1828: ”Våra missionärer ... utbreder brittiska intressen, brittiskt inflytande och det brittiska imperiet. Varhelst missionären reser sitt baner bland ociviliserade stammar, försvinner deras avoghet mot kolonialregimen; deras beroende av kolonialmakten ökar genom tillkomsten av artificiella behov; ... industrin, handeln och jordbruket utvecklas snabbt; och varje uppriktig proselyt bland dem ... blir en bundsförvant och vän till kolonialregimen.”

Är det så underligt att de europeiska staterna betraktade dessa missionärer som nyttiga redskap för kolonialistisk expansion? De å sin sida välkomnade koloniseringen av Afrika. Som de deklarerade vid Världsmissionskonferensen i Edinburgh år 1910: ”Det skulle ... vara omöjligt att dra en skarp skiljelinje mellan missionärens syften och statens syften.”

Härskade som kungar i Afrika

För att hävda sin myndighet satte somliga missionärer sin lit till kolonisatörernas militärmakt. Kuststäder ödelades ibland av brittiska kanonbåtar, därför att invånarna hade vägrat att erkänna missionärernas myndighet. År 1898 gav Dennis Kemp, en metodistmissionär i Västafrika, uttryck åt sin ”fasta övertygelse att den brittiska armén och flottan i dag brukas av Gud för att fullgöra hans uppsåt”.

Efter att ha etablerat sig i landet övertog missionärerna ibland stamhövdingarnas maktbefogenheter. Professor Rotberg förklarar: ”Londonmissionärerna använde sig ofta av våldsmedel för att upprätthålla sin teokratiska lag. Ett av de favoritredskap varigenom de visade sitt ogillande var cikotin, en lång piska tillverkad av behandlad flodhästhud. Med denna pryglade man ogenerat afrikaner under snart sagt vilken förevändning som helst.” David Lamb skriver i sin bok The Africans: ”En afrikan som omvänts till kristendomen minns en anglikansk missionär i Uganda, känd under namnet Bwana Botri, som ofta gick ner från predikstolen under gudstjänsten för att klå upp afrikaner som kom för sent.”

Chockad över sådana handlingar framförde missionären James Mackay klagomål till styrelsen för London Missionary Society. ”I stället för att betraktas som de vita män som frambär för dem det glada budskapet om Guds kärlek är vi ökända och fruktade”, förklarade han.

Världskrigen

”I över ett sekel”, heter det i boken The Missionaries, ”hade man envist och ihärdigt framhållit för [afrikanerna] att väpnade strider och alla de primitiva instinkter som sådana utlöste var både fruktlösa och onda.” Men så, år 1914, utbröt första världskriget mellan Europas så kallade kristna nationer.

”Missionärer av nästan alla nationaliteter blev indragna i det stora kriget”, förklarar Moorhouse. Skam till sägandes uppmanade missionärerna sina afrikanska hjordar att ta ställning i kriget. En del missionärer ledde till och med afrikanska trupper i fält. Krigets verkningar beskrivs på ett träffande sätt av professor Stephen Neill i boken History of Christian Missions (Kristna missionsföretags historia): ”De europeiska nationerna, med sina högröstade anspråk på att inneha en monopolställning vad beträffar kristendom och civilisation, hade blint och besinningslöst störtat sig in i ett inbördeskrig som skulle komma att göra dem ekonomiskt utarmade och som saknade varje spår av dygd.” ”Andra världskriget”, fortsätter Neill, ”fullbordade bara vad det första redan hade uträttat. Västvärldens moraliska anspråk visade sig vara ogrundade; ’kristendomen’ avslöjades som varande blott och bart en myt. Det var inte längre möjligt att tala om ’det kristna Västerlandet’.”

Det är därför inte att undra på att den ”svarta reformationen” fick ökad fart efter första världskriget. Men hur var det då med de afrikaner som stannade kvar i kristenhetens kyrkosamfund? Fick de lära sig Bibelns sanning?

Afrikansk förfädersdyrkan

Kristenhetens missionärer fördömde vissa afrikanska sedvänjor, till exempel bruket att söka hjälp hos medicinmän för att blidka döda förfäder. Men samtidigt hävdade missionärerna att alla människor har en odödlig själ. De främjade också dyrkan av Maria och ”helgonen”. Dessa läror gav stöd åt afrikanernas uppfattning att deras döda förfäder var vid liv. Genom att vörda religiösa bilder, exempelvis korset, rättfärdigade missionärerna också det afrikanska bruket av amuletter som ett skydd mot onda andar.

Professor C. G. Baëta framhåller följande i sin bok Christianity in Tropical Africa (Kristendomen i det tropiska Afrika): ”Det är fullt möjligt för en afrikan att entusiastiskt sjunga i kyrkan: ’Hos Gud allen min tillflykt är’ och samtidigt bära på sig en amulett eller gå direkt från kyrkan till sin medicinman utan att fördenskull tycka att han bryter mot någon princip.” — Jämför 5 Moseboken 18:10—12 och 1 Johannes 5:21.

Många missionärer intalade afrikanerna att deras hedniska förfäder plågades i ett brinnande helvete och att samma öde skulle drabba dem om de vägrade att tro på det som missionärerna lärde. Men läran om evig pina står i direkt strid med det som sägs i Bibeln, den bok som missionärerna lade ner sådan möda på att översätta till afrikanska språk. — 1 Moseboken 3:19; Jeremia 19:5; Romarna 6:23.

Bibeln förklarar i själva verket att den syndfulla människosjälen dör och att ”de döda ... inte [är] medvetna om någonting alls”. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4) Vad de afrikaner beträffar som aldrig fick någon möjlighet att höra Bibelns sanning, har de utsikten att få vara med i en framtida uppståndelse, ”en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apostlagärningarna 24:15) De uppståndna kommer att bli undervisade om Guds föranstaltningar för frälsning. Om de ger positivt gensvar till Guds kärlek, kommer de sedan att bli belönade med evigt liv på en paradisisk jord. — Psalm 37:29; Lukas 23:43; Johannes 3:16.

I stället för att lära ut dessa underbara bibliska sanningar har kristenheten vilselett Afrikas befolkning genom falska läror och religiöst skrymteri. Den roll som kristenhetens missionärer spelade i samband med koloniseringen av Afrika har definitivt inget stöd i Bibeln. Tvärtom sade Jesus att hans kungarike ”är ingen del av den här världen” och att hans sanna efterföljare inte heller skulle vara ”någon del av världen”. (Johannes 15:19; 18:36) De första kristna var ambassadörer för Jesus Kristus, inte för världsliga regeringar. — 2 Korinthierna 5:20.

Kristenhetens skörd i Afrika har på det hela taget varit olycklig och har kännetecknats av upprörande splittring, misstro och inblandning av hedniska läror. Det våld som har präglat många ”kristna” delar av Afrika är sannerligen inte i harmoni med det som ”Fredsfursten” lärde. (Jesaja 9:6) Den frukt som kristenheten frambringat i Afrika står i stället i bjärt kontrast till det som Jesus sade skulle känneteckna hans sanna efterföljare. I bön till sin himmelske Fader bad Jesus att ”de må vara fullkomnade till ett, så att världen må veta att du har sänt ut mig”. — Johannes 17:20, 23; 1 Korinthierna 1:10.

Innebär då detta att all missionsverksamhet i Afrika har varit ett fiasko? Inte alls. Den fina frukt som sann kristen missionärsverksamhet har frambringat i Afrika och i andra delar av världen kommer att behandlas i artiklarna som börjar på sidan 10.

[Bild på sidan 6]

Många framträdande missionärer från förra seklet, till exempel John Philip, satte likhetstecken mellan den europeiska civilisationen och kristenheten

[Bildkälla]

Cape Archives M450

[Bild på sidan 7]

Kristenhetens missionärer uppmuntrade till förfädersdyrkan i Afrika genom att sprida sådana oskriftenliga läror som tron på en odödlig själ

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från Africana Museum, Johannesburg