Utbrändhet — Är du nästa offer?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I JAPAN

”Servitriser i Sverige, lärare i Japan, postkassörskor i Amerika, busschaufförer i Europa och fabriksarbetare överallt i världen uppvisar alla i allt högre grad tecken på stress i arbetet.” — MAINICHI DAILY NEWS.

NOBUAKI var fullständigt utpumpad. Han hade arbetat dag och natt och nyanställt 130 personer på fyra månader. Han var försäljningschef för en ny filial till en stor butikskedja i Japan, och i sin pressade situation hade han anställt personer som inte hade de kvalifikationer som han hade förväntat. De bråkade sinsemellan och klagade över sin arbetssituation. Till råga på allt ”rymde” en manlig anställd med en av sina kvinnliga arbetskamrater. Nobuaki hade huvudvärk varje dag. Snart kunde han inte längre gå till sitt arbete, och de dagar han tvingade sig att gå dit fick han genast gå hem igen. Han var utbränd, som en slocknad tändsticka.

Hemmafruar kan också bli utbrända. Efter att ha varit hemma med sina tre barn i två år började Sarah bli mycket irriterad på dem. ”Jag kände det som om jag bara jobbade och jobbade och jobbade — det tog aldrig slut”, förklarar hon. För kvinnor som förvärvsarbetar och sköter hem och barn är risken för utbrändhet större. Betty, en kvinna i 40-årsåldern, försökte kombinera mammarollen och en yrkeskarriär och försökte fullgöra båda rollerna perfekt. Hon ville vara alla till lags — sin man, sina barn, sin arbetsgivare och sina kolleger. Hon fick högt blodtryck och blev irriterad över småsaker. Hon var utbränd.

Utbrändhet kan drabba dem man minst anar. Shinzo, en duktig kristen tillsyningsman, var mycket energisk och självuppoffrande. Han flyttade till ett område med stort behov av kristna förkunnare för att hjälpa till på platsen. Efter några månader kände han sig emellertid fullständigt utpumpad och stängde in sig i sitt sovrum hela dagarna. Han kände det som om han befann sig i en tunnel utan någon öppning. Han hade svårt att besluta saker och ting, till och med vad han skulle äta till lunch. Han orkade knappast göra någonting. Han var helt utbränd.

Vad är utbrändhet?

Vad är egentligen utbrändhet? Herbert Freudenberger och andra forskare började använda termen i mitten av 1970-talet, och den kom att beteckna ”ett tillstånd av utmattning till följd av kontakter med människor i känslomässigt krävande situationer”. Utbrändhet har också definierats som ”fysisk eller känslomässig utmattning, i synnerhet på grund av långvarig stress eller utsvävningar”. (American Heritage Dictionary) Andra forskare kan definiera termen på ett något annorlunda sätt.

Utbrändhet är följaktligen inte någon klart definierad medicinsk term, men bland de symptom som vanligen avses märks utmattning, bristande entusiasm, uppgivenhet, hopplöshet och olustkänslor. Personen i fråga känner sig oerhört trött och blir irriterad över småsaker. Ingenting kan entusiasmera honom. Allting verkar jobbigt, och i sin desperation kanske han söker hjälp hos vem som helst som råkar komma i hans väg. Alla hans bemödanden på arbetsplatsen och i hemmet verkar meningslösa. Allt känns hopplöst. Om du har dessa symptom, kombinerade med känslor av olust, och tycker att ingenting är roligt längre, då kan det hända att du är utbränd.

Utbrändhet kan påverka både familjelivet och arbetet. Du vill säkert undvika att bli utbränd — men hur? Innan vi besvarar den frågan, skall vi först se vilken typ av människor som riskerar att bli utbrända och varför.

[Ruta på sidan 4]

Symptom på utbrändhet

”Termen utbrändhet betecknar ett förlamande psykiskt tillstånd förorsakat av ständig stress i arbetet, vilket leder till:

1. Uttömda kraftreserver

2. Nedsatt motståndskraft mot sjukdom

3. Växande otillfredsställelse och pessimism

4. Ökad frånvarofrekvens och ineffektivitet i arbetet.

Detta tillstånd är förlamande, eftersom det kan försvaga och till och med knäcka annars friska, energiska och duktiga personer. Dess främsta orsak är ständig stress av det slag som pågår dag efter dag, månad efter månad, år efter år.” — The Work/Stress Connection: How to Cope With Job Burnout, av Robert L. Veninga och James P. Spradley.