En kula förändrade mitt liv
DET finaste föräldrar kan göra för sina barn är att ge dem kunskap om deras Skapare och ingjuta hos dem en önskan att tjäna honom. En tragedi som drabbade mig när jag var i tonåren har hjälpt mig att inse hur sant detta är.
Innan jag beskriver vad som hände då — för över 20 år sedan — skall jag berätta lite om mitt liv när jag växte upp i södra Förenta staterna. Det har ett direkt samband med hur jag har kunnat klara av mina svåra motgångar.
Vad som formade mitt liv
Jag föddes i Birmingham i Alabama — som är en del av den segregerade djupa Södern — i januari 1955. När jag var åtta år exploderade en bomb inte långt från vårt hem och sprängde en kyrka just då undervisningen i söndagsskolan pågick. Förskräckta svarta barn, många i min egen ålder, sprang skrikande ut; andra blödde och jämrade sig. Fyra dödades — mördades av de vita.
Sådana tragedier var inga isolerade företeelser i Södern. Sommaren därpå mördades tre arbetare inom medborgarrättsrörelsen i Mississippi. Det var en skrämmande tid med rasoroligheter som påverkade oss alla.
Min mor var ett Jehovas vittne, och far blev ett vittne år 1966. Snart tog hela vår familj del i att tala med våra medmänniskor om Bibelns hopp om en ny, fridfull värld. (Psalm 37:29; Ordspråken 2:21, 22; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Varje lördag på somrarna i slutet av 1960-talet for vi till obearbetade distrikt utanför Birmingham och förkunnade. Människorna där hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen och kände inte till budskapet om Riket. De kände inte ens till Guds namn, Jehova. (Psalm 83:18) Under den här bekymmersamma tiden gladde jag mig verkligen åt att tala med människor om Jehovas uppsåt att ersätta den här fördärvade gamla världen med ett jordiskt paradis. — Lukas 23:43.
Mitt mål i livet
I december 1969 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Jag bad till Jehova och uttryckte min innerliga önskan att kunna göra heltidstjänsten till min levnadsbana. Några veckor senare blev far förordnad att hjälpa den lilla församlingen i Adamsville, några kilometer från Birmingham. Den här förändringen av distrikt intensifierade min önskan att bli pionjär, eller heltidsförkunnare. Så fort jag fick möjlighet var jag tillfällig pionjär under mina år i high school. Det innebar att jag använde minst 75 timmar i förkunnartjänsten varje månad.
Jag bestämde mig för att lära mig ett yrke för att förbereda mig för heltidstjänsten sedan jag tagit examen. Men under sista året i high school ställdes jag inför en utmaning. Jag hörde till de högpresterande eleverna, och en dag sändes jag till ett närliggande college för att avlägga en del teoretiska prov. Efteråt blev jag kallad till studievägledarens kontor. Hon var överförtjust och glad för min skull. ”Du var bäst!” förklarade hon. ”Du kan komma in på vilket college du vill!” Hon ville att jag skulle börja fylla i stipendieansökan genast.
Jag blev förvirrad, eftersom jag inte var förberedd på det här. Jag skyndade mig att förklara att jag planerade att bli heltidsförkunnare och skaffa mig ett deltidsarbete för att försörja mig i förkunnartjänsten. Jag förklarade också för henne att jag senare, precis som andra Jehovas vittnen hade gjort, kunde få möjlighet att tjäna som missionär i ett främmande land. Men det var som om hon inte hörde mig. Hon föreslog att jag skulle specialisera mig på naturvetenskap, och om jag valde ett college i trakten skulle hon ordna så att jag fick ett arbete vid ett forskningscenter.
”Din religiösa verksamhet kan du ägna dig åt under veckosluten, Gloria”, sade hon. ”Dina föräldrar kommer ändå att vara stolta över dig.” Jag kände mig förnärmad över att hon tycktes antyda att jag satt som mål att bli heltidsförkunnare därför att mina föräldrar yrkade på det. Hon fick mig att känna mig pressad, som om jag tog avstånd från hela den svarta rasen genom att tacka nej till den här storslagna chansen. Jag stod emellertid fast. Efter examen började jag arbeta deltid som sekreterare i stället för att skaffa mig collegeutbildning.
Jag sökte förgäves efter en pionjärkamrat. När en resande tillsyningsman besökte vår församling, berättade jag för honom om mitt problem. ”Du behöver ingen kamrat”, sade han. Sedan skisserade han upp ett schema åt mig. Genom att följa det skulle jag kunna sköta mitt förvärvsarbete och ändå få tid över till pionjärtjänsten. Jag tyckte schemat var perfekt. Jag blev så förtjust att jag bestämde mig för att börja som pionjär den 1 februari 1975.
Några dagar senare, den 20 december 1974, när jag var på väg hem från en närbutik, träffades jag emellertid av en förlupen kula.
Vid dödens port
När jag låg där på marken kunde jag bokstavligen se hur mitt livsblod rann bort. Jag minns att jag trodde att jag skulle dö. Jag bad Jehova att han skulle låta mig leva tillräckligt länge för att kunna hjälpa mamma att förstå att en sådan här förkrossande olycka kunde hända också en familj som var helt inriktad på att tjäna Jehova. Även om vi kände till Bibelns ord att ”tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla”, tyckte jag inte att vi var beredda att hantera en sådan fruktansvärd tragedi. — Predikaren 9:11.
Kulan träffade mig på vänstra sidan av halsen och skar av nerver i ryggmärgen. Talet och andningen påverkades. Man trodde inte att jag skulle leva mer än ett par dagar. Sedan sade man ”två veckor”. Men jag levde vidare. När lunginflammation tillstötte, flyttades jag över till en mer komplicerad respirator. Så småningom stabiliserades mitt tillstånd, och man började planera för rehabiliteringen.
Rehabiliteringsförsök
Jag kände mig inte missmodig de första veckorna. Jag kände mig bara apatisk. Alla vid Spain Rehabilitation Center i Birmingham var vänliga och arbetade hårt för att hjälpa mig. Av det sjukhuspersonalen sade började jag förstå att läkarna räknade med att jag skulle bli totalförlamad och få inta ryggläge resten av livet. Diagnosen löd på quadriplegi (förlamning av alla fyra extremiteterna), grad C2, vilket innebar att de ansåg att jag skulle få ligga i respirator resten av livet och bara kunna viska.
Läkarna hade stuckit in ett rör i luftstrupen som jag andades genom. Längre fram bytte lungspecialisten ut det mot ett mindre rör för att se om det skulle göra att jag kunde tala. Men storleken gjorde ingen skillnad. Läkarna drog därför slutsatsen att min oförmåga att tala berodde på en nervskada. Ungefär vid den tidpunkten började jag bli deprimerad, och det var ingenting någon kunde säga som fick mig att känna mig bättre. Varje vänligt ord kändes som en förolämpning. Jag grät mycket.
Jag insåg att om något påverkar andligheten negativt är det två saker som kan hjälpa — att man ber ihållande till Jehova och engagerar sig i förkunnartjänsten, berättar för andra om Bibelns sanningar. (Ordspråken 3:5) Att be var lätt. Det kunde jag göra. Men hur skulle jag i mitt tillstånd kunna engagera mig mer i förkunnartjänsten?
Jag bad min familj att ta med sig exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och andra bibelstudiehjälpredor som vi då använde i tjänsten, till exempel Sanningen som leder till evigt liv, Verklig fred och säkerhet — varifrån? och Är detta livet allt vi kan vänta oss? Litteraturen placerades på olika ställen i rummet. De som vårdade mig tittade ofta medlidsamt på mig och sade: ”Är det något jag kan göra för dig, lilla vän?”
Jag fäste blicken på någon av böckerna eller tidskrifterna, och genom att forma orden med läpparna bad jag personen i fråga läsa för mig. Den tid han eller hon använde till att läsa räknade jag som mina timmar i tjänsten. För att visa min tacksamhet för läsningen lät jag ofta vederbörande få boken eller tidskriften som gåva. Jag räknade detta som mina litteraturplaceringar. När någon läste för mig på nytt räknade jag det som ett återbesök. Att jag på det här sättet tog del i förkunnartjänsten var uppmuntrande, och det var också de hjärtevärmande korten, blommorna och besöken jag fick av mina många kristna bröder och systrar.
Efter några månaders rehabilitering kunde jag bara lyfta på huvudet en aning. Men jag var fast besluten att uppnå större rörlighet. Jag bad därför att få mer tid hos sjukgymnasten och arbetsterapeuten. När jag begärde att få sitta i en rullstol, sade man åt mig att det var omöjligt, eftersom jag inte kunde hålla huvudet tillräckligt högt för att kunna sitta upprätt. Jag bad dem att i alla fall försöka.
Sedan läkarna hade gett sitt tillstånd, hjälpte den ansvariga terapeuten mig att komma i rullstolen. Man lindade mig med elastiska bindor från bröstet till midjan, från höfterna till knäna och från knäna till fötterna. Jag såg ut som en mumie. Det var en försiktighetsåtgärd för att blodtrycket skulle hållas konstant och för att förhindra chock. Det gick utmärkt! Jag fick ändå bara sitta uppe en timme åt gången. Men jag satt — efter att ha legat utsträckt på rygg i 57 dagar!
Äntligen hemma!
Slutligen, efter fem långa månader, tog man bort röret i luftstrupen, och jag fick komma hem. Det var i maj 1975. Jag åkte sedan fram och tillbaka till rehabiliteringscentret för behandling. Redan sommaren 1975 började jag vara med ute i den kristna förkunnartjänsten i min rullstol. Jag kunde inte göra så mycket, men jag var i alla fall med där ute tillsammans med vännerna.
Någon gång i början av år 1976 blev jag ombedd att låta göra en utvärdering av mitt tillstånd vid VRS (Vocational Rehabilitation Services), den byrå för yrkesinriktad rehabilitering som stod för kostnaden för rehabiliteringen. Jag tyckte att jag gjorde framsteg. Jag höll på att lära mig måla med en pensel som jag höll med tänderna. Med hjälp av en pinne som jag höll på samma sätt hade jag börjat skriva maskin och även skriva lite med en penna. Eftersom VRS betalade det mesta av min behandling, ville de försöka hjälpa mig att få ett arbete och bli en produktiv medlem i samhället.
Utredaren verkade hjälpsam till en början, men så bad han mig försöka tala högre. Vid den tidpunkten kunde jag bara tala något högre än att viska. Sedan frågade han: ”Kan du inte sitta rak?”
Det kunde jag inte.
”Rör ett finger”, sade han.
När jag inte ens kunde göra det, slängde han pennan på skrivbordet och sade besviket: ”Du är värdelös!”
Han sade åt mig att åka hem och vänta på att han skulle ringa. Jag förstod hans dilemma. Ingen patient före mig vid Spain Rehabilitation Center hade haft så nedsatt rörelseförmåga som jag. Kostnaderna för den utrustning som används där är mycket höga, och den som var ansvarig för att fatta beslut hade inga anvisningar om vad han skulle göra med en patient som var så rörelsehindrad som jag. Men det sårade mig ändå att bli kallad värdelös, eftersom jag redan hade börjat känna mig så.
Några dagar senare fick jag ett telefonsamtal och upplystes om att jag inte längre ingick i programmet. Jag kände mig övergiven, och det gjorde att jag blev deprimerad igen.
Jag övervinner depressionen
Jag tänkte då på bibelstället i Psalm 55:22, där det står: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig.” En sak som bekymrade mig var att jag utgjorde en ekonomisk börda för mina föräldrar, och jag bad angående det.
Att jag var så deprimerad påverkade mitt fysiska tillstånd menligt, och under områdessammankomsten den sommaren kunde jag inte sitta upprätt. Jag lyssnade till programmet liggande. Det som kallas hjälppionjärtjänst introducerades vid den här sammankomsten år 1976, och det väckte mitt intresse. Att vara hjälppionjär innebär att man använder bara 60 timmar i månaden i tjänsten — inte mer än 2 timmar om dagen i medeltal. Jag ansåg att jag skulle kunna klara det. Senare bad jag min syster Elizabeth bistå mig att vara hjälppionjär. Hon trodde att jag skämtade, men när jag lämnade in min pionjäransökan i augusti, lämnade hon också in en.
Elizabeth gick upp tidigt och skötte om mig. Sedan började vi med telefonvittnande. Det innebar att vi ringde upp människor och samtalade med dem om de välsignelser Gud har i beredskap åt oss under sitt rikes styre. Vi skrev också brev, i synnerhet till personer som behövde tröst. Under veckosluten tog familjen eller vänner mig med ut i tjänsten från dörr till dörr i min rullstol. Eftersom jag inte kan använda armar och ben, kan jag naturligtvis inte göra mer än tala om budskapet om Riket, citera bibelställen eller be andra läsa ur Bibeln.
Sista dagen i månaden behövde jag fortfarande göra 6 timmar för att klara mina 60 timmar. Elizabeth hade inte tillfälle att hjälpa mig, så jag bad min mor ställa in ryggstödet på rullstolen så att jag kunde sitta rak. Sedan skrev jag brev på maskin i sex timmar med hjälp av en munpinne. Det fick inga negativa följder! Allt jag vet är att jag var väldigt trött!
Min bön besvaras
Följande vecka infann jag mig vid Spain Rehabilitation Center för en kontroll sittande rak i rullstolen. Min läkare, som inte hade sett mig sedan man hade strukit mig ur programmet i början av året, blev förvånad. Han kunde inte tro på min förbättring. ”Vad har du gjort?” frågade han. Redan innan jag hann berätta färdigt om min förkunnartjänst erbjöd han mig ett arbete.
Hans assistent intervjuade mig och var imponerad över vad jag gjorde i förkunnartjänsten. Hon bad mig vara med i programmet för mönsterpatienter. Det innebar att jag skulle sammanföras med en annan patient som jag skulle hjälpa. Assistenten hänvisade till vår förkunnartjänst och sade: ”Det är ju det ni gör i vilket fall som helst, inte sant?” Jag fick i uppdrag att bistå en patient som var nästan lika rörelsehindrad som jag.
På något sätt nåddes VRS av nyheten om vad jag uträttade i förkunnartjänsten med min familjs hjälp. De blev så imponerade att de rekommenderade att jag skulle få vara med i programmet igen. Det innebar att vår familj skulle få pengar till att betala den speciella utrustning och vård jag behövde för att kunna fortsätta min verksamhet. Jag kände att Gud hade besvarat mina böner.
Mitt tillstånd stabiliseras
Mitt fysiska tillstånd har förbättrats så mycket att jag kan lyfta huvudet, vrida på det och sitta rak. Tack och lov har jag fått tillbaka talförmågan praktiskt taget helt och hållet. Med hjälp av en munpinne kan jag skriva, använda skrivmaskin, sköta en högtalartelefon och måla. Några av mina målningar har varit med på utställningar för munmålande konstnärer. Jag förflyttar mig med hjälp av en motordriven rullstol som jag manövrerar med hakan. En eldriven lift lyfter in rullstolen i vår skåpbil, och på så sätt kan jag komma praktiskt taget vart jag vill.
Jag har haft en hel del andningsproblem — lunginflammation utgör ett ständigt hot. Ibland behöver jag få syrgas på natten. År 1984 var jag nära att dö på grund av komplikationer i samband med en infektion. Jag fick föras till sjukhus flera gånger. Men sedan dess har min hälsa förbättrats. Med början år 1976 lyckades jag vara hjälppionjär en eller två gånger om året. Men jag kände mig inte nöjd med det. Jag fortsatte att tänka på de planer som jag hade haft som tonåring och som hade omintetgjorts av kulan.
Jag når mitt mål
Den 1 september 1990 kunde jag till sist sluta mig till pionjärernas led och fick alltså min önskan från barndomen uppfylld. Under vintermånaderna, när det är kallt, förkunnar jag genom att skriva brev och använda högtalartelefonen. Men när vädret blir varmare tar jag också del i tjänsten från hus till hus. Året om leder jag bibelstudier från hemmet genom att använda högtalartelefonen.
Jag ser med iver fram emot en underbar framtid på den paradisiska jorden, när Kristus Jesus och Jehova Gud kommer att befria mig från min rullstol. Varje dag tackar jag Jehova för hans löften om strålande hälsa och förmåga att ”klättra upp alldeles som en hjort”. (Jesaja 35:6) Jag kommer att springa så länge jag kan för att ta igen det jag inte har kunnat springa under alla de här åren, och sedan skall jag lära mig rida.
Medan jag väntar på den dagen känner jag obeskrivlig glädje redan nu över att höra till Jehovas lyckliga folk och över att helt och fullt kunna ta del i förkunnartjänsten. — Berättat av Gloria Williams.
[Bilder på sidan 15]
Min kristna förkunnartjänst — från hus till hus, telefonvittnande, brevskrivning
[Bild på sidan 16]
Mina målningar har varit med på utställningar för munmålande konstnärer