Den väldiga lammgamen
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN
LAMMGAMEN är en majestätisk fågel som kan bli uppemot 120 centimeter mellan näbbspetsen och stjärtspetsen. Man kan se den ledigt segla fram på sina långa vingar, som mäter nästan 3 meter mellan vingspetsarna, över bergstrakter i Europa och Afrika — och ibland, i Himalaya, på en höjd av närmare 8.000 meter. Denna imponerande skapelse med sin ljust rostbruna färg på bröst och nacke och sitt svartvita huvud har en lång mustaschtöm hängande från undernäbben. Detta har gett denna fågel dess andra namn: skäggam. Eftersom den lever i otillgängliga och ogästvänliga områden, kan man undra vad slags mat den får tag i för att kunna klara sig.
Enligt en del uppslagsverk tar lammgamen byte bland levande djur — stengetter, lamm, killingar, harar och mindre fyrfotadjur — men andra experter instämmer inte i det. ”Det finns inget bestyrkt vittnesmål om att den här fågeln någonsin har anfallit ett levande djur”, sägs det i The World Atlas of Birds, även om den är känd för att äta spybollar som andra fåglar har stött upp och där allt kött har tagits upp av matsmältningsprocessen. Vad lever den då av?
Lammgamen tar med sig benen från djur som dödats av rovdjur eller som har dött på annat sätt till höga höjder och släpper ner benen mot klippor nedanför. Man har alltid antagit att den slog sönder benen på det här sättet enbart för att komma åt benmärgen. Men efter en noggrann undersökning av både levande och döda exemplar av fågelarten har nu forskare från Glasgow University i Skottland lyckats erbjuda en annan förklaring, enligt tidningen The Economist.
Lammgamen sväljer benbitar som kan vara så stora som 25 gånger 4 centimeter. Ändå fann forskarna till sin förvåning att den inte hade något särskilt matsmältningssystem, något sådant som en muskelmage, för att klara av sin hårdsmälta kost. Det enda ovanliga är att den har en extremt elastisk matstrupe som gör det möjligt för benbitarna att passera. En undersökning av lammgamens mage, däremot, säger mer.
Vetenskapsmän blev förvånade när de fann ett stort antal celler i magen, celler som utsöndrar en ovanligt stark syra, en syra som är starkare än batterisyra. Syran löser upp kalken i benresterna, och därigenom frigörs proteinerna och märgfettet. Den här födan ger ett högre energivärde än vad ett mål bestående av kött av motsvarande vikt skulle göra. Vad som är ännu mer förvånansvärt är att man har funnit matsmältningsenzymer i en sådan sur miljö. Så nu har mysteriet med hur denna kraftfulla varelse kan klara sig på en så mager kost — 90 procent ben — blivit löst. Det är ännu ett av skapelsens under.
[Bildkälla på sidan 25]
© Nigel Dennis, Photo Researchers