Aids i Afrika — I vilken utsträckning är kristenheten ansvarig?

Från Vakna!:s korrespondent i Afrika

Så som orden brukas i den här artikeln syftar ”kristenheten” på till bekännelsen kristna i motsats till Bibelns kristendom.

Kristenheten

”De delar av världen där de flesta av invånarna bekänner sig till den kristna tron.” — Webster’s New World Dictionary.

AIDS

”Ett tillstånd av förvärvad immunbrist förbunden med infektion av immunsystemets celler genom ett retrovirus.” — Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary.

AIDS är en världsomfattande epidemi. Uppskattningsvis 17 miljoner människor har redan infekterats av HIV, det virus som vållar aids. Och det sprider sig snabbt.

Under det att stor uppmärksamhet har ägnats åt de medicinska, politiska och känslomässiga frågorna i förbindelse med den här epidemin, har föga sagts om de religiösa frågor som är inbegripna. Nu kanske tanken att religionen har något att göra med spridningen av aids kan tyckas långsökt för en del läsare. Men det är inte orimligt, när man tänker på den situation som har uppstått på den afrikanska kontinenten.

Aids har drabbat Afrika särskilt hårt.a Somliga säger att 67 procent av världens aidsfall hör hemma på den kontinenten. I Tchad har antalet fall under de fem senaste åren ökat hundrafalt. Ändå beräknar man att bara en tredjedel av alla fall har rapporterats. Enligt en rapport från Världsbanken har aids blivit den vanligaste dödsorsaken bland vuxna i många tätorter i Afrika.

Spelade religionen en roll?

Kristendomen, den religion Jesus Kristus lärde ut, kan sannerligen inte hållas ansvarig för den här sjukdomen. Men som det visas här nedan omspänner ordet ”kristenheten” de länder där människor påstår sig vara kristna. Och kristenheten är i sanning inblandad. Inte så att förstå att kyrkorna antingen skapat eller direkt spridit aidsvirus. Men aids har spridits i Afrika främst på grund av promiskuös heterosexuell aktivitet.b Aids kan därför kallas ett moraliskt problem, och som sådant väcker det en del oroande frågor. När allt kommer omkring har ju afrikansk ”kristendom” blivit direkt omplanterad från Västerlandet. Kyrkliga ledare tog som sin uppgift att omvända afrikaner till sitt slag av religion och påstod att den religionen erbjöd ett levnadssätt som var överlägset det hävdvunna afrikanska sättet. Förbättrade kristenhetens inflytande verkligen sina nya anhängares moral? Aidskrisen visar åskådligt att det direkt motsatta blev följden.

Tänk till exempel på landet Tchad. Av dess fyra större städer har tre en stor ”kristen” befolkning. Den återstående är till övervägande delen muslimsk. Men det är i de tre ”kristna” städerna som viruset nu grasserar! Samma mönster upprepas över hela kontinenten. Mellersta och södra Afrika, som är till bekännelsen kristna områden, har en mycket högre grad av infektion än Nordafrika med sin muslimska majoritet.

Hur Afrika blev ”kristet”

Varför har detta virus spridits så snabbt bland människor som påstår sig vara Kristi efterföljare? Fastän många afrikaner kallar sig kristna, är det i själva verket relativt få som rättar sig efter kristendomens moralnormer, som anges i Bibeln. Detta tycks vara en direkt följd av det sätt på vilket kristenhetens missionärer gick till väga när de ”omvände” den afrikanska befolkningen.

På 1700- och 1800-talen utsattes kristenhetens traditionella trosuppfattningar för angrepp. Den högre bibelkritiken blev allmän och reducerade i mångas ögon Bibeln till blott och bart ett stycke forntida litteratur. Evolutionsteorin började också bli mer och mer godtagen, till och med bland prästerna. Man började så ut tvivlets frön. Tron på den Heliga skrift blev ifrågasatt. I denna atmosfär är det inte förvånande att kristenhetens ansträngningar att ”omvända” afrikanerna antog en avgjort världslig ton. Kyrkans missionärer predikade det sociala evangeliet och lade större vikt vid att utföra humanitära gärningar än vid att hjälpa de omvända att rätta sig efter Bibelns moralnormer. Det var kanske oavsiktligt, men missionärerna hjälpte faktiskt till med att undergräva den rådande moralstrukturen.

Polygami hade till exempel länge varit sed i många afrikanska kulturer. Sexuell lösaktighet var emellertid sällsynt, eftersom de flesta stammar hade stränga lagar angående äktenskapsbrott. Joseph Darnas, en pensionerad lärare som är välkänd i Tchad, sade till Vakna! att innan kyrkans missionärer kom ”ansåg man att äktenskapsbrott förde med sig olycka”. Till följd därav ”blev den skyldige strängt straffad för att han hade utsatt samhället för fara — ofta med döden”. Var det vidskepelse? Ja, men sådana trosuppfattningar minskade promiskuiteten.

Så kom kristenhetens missionärer. De predikade emot polygami men gjorde inte mycket för att ge eftertryck åt Bibelns moralnormer. Trots att det heter i Bibeln att oförbätterliga otuktiga och äktenskapsbrytare skall uteslutas ur den kristna församlingen, vidtar kristenhetens kyrkosystem sällan bestraffande åtgärder mot överträdare. (1 Korinthierna 5:11—13) Ännu i denna dag är många framträdande afrikanska politiker ökända för sina omoraliska affärer, och ändå förblir de kyrkomedlemmar med gott anseende. Äktenskaplig trohet är sällsynt bland namnkristna i Afrika.

Så har vi det dåliga exempel som medlemmar av prästerskapet själva utgör. I denna familjeinriktade kultur är det normalt att vara gift och ha många barn. Det kanske är därför som förvånansvärt många katolska präster känner sig berättigade att ringakta sina löften om kyskhet och celibat. The New York Times för 3 maj 1980 rapporterade: ”I många delar av bushen ... är präster och biskopar polygamister.”

Sådana äktenskap är givetvis inte legaliserade, och ”hustrurna” är i själva verket konkubiner. Ett sådant dåligt handlingssätt kan man inte bara avfärda med en axelryckning som något oväsentligt. Enligt tidningen Times medger ”en framträdande katolsk prästman” att ”den afrikanske prästen är symbolen för myndighet, en maktens representant snarare än en Jesu Kristi tjänare”. Budskapet från dessa ”auktoritetsgestalter” tycks vara: ”Gör som jag säger, inte som jag gör.”

Den västerländska underhållningsinvasionen

Vad som inte heller får förbises är floden av sexuellt omoralisk underhållning som strömmat in i Afrika under senare år. I Tchad har okontrollerade videosalonger som erbjuder sådan underhållning inrättats överallt — i enskilda hem, på bensinstationer och, oftast, på gårdsplaner efter mörkrets inbrott. Dessa visningar är billiga och kostar inte mer än cirka 35 öre. Små barn är med. Varifrån härstammar detta material? Mycket av det är från Förenta staterna — ett land som gör anspråk på att till större delen vara kristet!

Men har denna invasion av västerländsk kultur haft någon verklig verkan på betraktarna? En av Jehovas vittnens missionärer med 14 års erfarenhet av Centralafrika säger: ”Lokalbefolkningen har ofta just inte mer kontakt med den västerländska världen än genom vad de ser i videofilmer. De vill efterlikna de västerlänningar de ser i dessa filmer. Jag har inte funnit några dokumenterade undersökningar till bevis för detta, men det tycks vara tydligt för de flesta här att sådan underhållning gynnar sexuell omoraliskhet.”

Vilken ironi är det inte att samtidigt som hälsovårdsmyndigheterna desperat försöker sätta stopp för en dödlig sexuellt överförd sjukdoms härjningar, släpper så kallade kristna nationer ut propaganda som befrämjar omoraliskt högriskuppförande! Under det att kyrkorna inte har gjort mycket för att hejda denna flodvåg, vare sig hemma eller utomlands, har en del afrikanska stater, till exempel Tchad och Kamerun, försökt förbjuda eller åtminstone begränsa tillförseln av pornografiskt stoff till sina länder. Men deras ansträngningar har ofta visat sig vara utan framgång.

Slutresultatet av allt detta har blivit en omfattande moralnedgång bland afrikanska ”kristna”. Svåra ekonomiska förhållanden har också haft en försåtlig verkan. Eftersom det är dålig tillgång på arbete, tvingas män ofta lämna sina familjer i månader åt gången för att finna sysselsättning. Sådana män är uppenbarligen måltavlor för lokala prostituerade. De prostituerade är själva vanligtvis offer för fattigdom. Föräldrar som begär ett orimligt brudpris är också en faktor. Många män gifter sig inte därför att de inte kan anskaffa tillräckligt med pengar för att betala brudpriset. För somliga slutar det därför med att de lever ett liv med tillfälliga förbindelser. I en sådan moralisk och ekonomisk atmosfär har aids spridit sig snabbt.

Lösningen på krisen

Kristenheten bär uppenbarligen inte hela skulden för aidskrisen i Afrika. Men att den bär mycket av den står smärtsamt klart. Detta har allvarliga konsekvenser för människor som vill höra med till dem som Jesus kallade ”de sanna tillbedjarna”. — Johannes 4:23.

Men oavsett skulden, vad kan göras för att sätta stopp för aidsepidemin? Afrikanska regeringar har satt i gång kampanjer för att förebygga aids och rekommenderat användandet av kondomer. Men Världshälsoorganisationens representant i Nigeria, dr Samuel Brew-Graves, gjorde detta rättframma medgivande: ”Individen måste gå in för ett sunt levnadssätt ... , medan familjen måste ... avhålla sig från sexuell promiskuitet.”

Långt innan aids blev ett känt begrepp, fördömde Bibeln promiskuitet och förespråkade kyskhet, självbehärskning och äktenskaplig trohet. (Ordspråken 5:18—20; 1 Korinthierna 6:18) Hundratusentals Jehovas vittnen i Afrika kan erbjuda förstahandsbevis för att det ger ett avsevärt skydd mot aids och andra sexuellt överförda sjukdomar att följa dessa principer. Att de rättar sig efter Bibelns normer är en verklig anklagelse mot kristenheten. Dessa sanna kristna har också satt sitt hopp till en kommande ny värld, och där ”skall rättfärdighet bo”. (2 Petrus 3:13) För trons människor är detta den slutliga lösningen på aidskrisen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 20]

”I många delar av bushen ... är präster och biskopar polygamister.” — The New York Times

[Bild på sidan 20]

Kristenhetens prästers dåliga exempel har underblåst den epidemiska sexuella promiskuiteten i Afrika

[Bild på sidan 21]

Ungdomar är utsatta för omoralisk underhållning som ”kristna” nationer exporterat