Naturvård kontra utrotning
NATURVÅRD eller utrotning? Striden fortsätter att rasa. Många ideella organisationer försöker få regeringarna att anta strängare miljölagar för att skydda utrotningshotade arter.
I Kina, till exempel, sammanträffade nyligen olika grupper med representanter för de statliga myndigheterna och fick deras stöd i sina ansträngningar att stoppa jakten på kragbjörn. Kragbjörnen har länge jagats för sin galla och gallblåsa, som används inom den österländska folkmedicinen.
Internationella insatser
Att skydda en art i ett land och utrota den i andra är inte särskilt lyckat ur naturvårdssynpunkt. Det har därför visat sig vara praktiskt att träffa internationella avtal — och många sådana har ingåtts på senare år. Konventionen om biologisk mångfald och Riodeklarationen trädde i kraft i slutet av år 1993, och kort därefter följde en överenskommelse om att skydda Europas fladdermöss. För att skydda såväl vikvalen som större valar har Internationella Valfångstkommissionen gjort Södra Ishavet till en fristad för valar, utöver det fredade område som Indiska oceanen utgör. Den kanske viktigaste överenskommelsen är emellertid Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter. — Se rutan.
Människan har fortfarande mycket att lära när det gäller samspelet i naturen. Östafrikanska fiskare som planterade in nilabborren i Victoriasjön för att öka beståndet av matfisk utlöste vad zoologen Colin Tudge betecknar som ”den största ekologiska katastrofen under vårt århundrade”. Omkring 200 av de 300 fiskarter som fanns i sjön utrotades. Även om nyare rön tyder på att jorderosionen har bidragit till att rubba balansen mellan olika arter, har regeringarna i de tre länder som ligger runt Victoriasjön nu upprättat ett organ för att fastställa vilka fiskarter som kan planteras in utan att skada endemiska arter.
Människors projekt
Ett projekt som har rönt framgång är den uppfödning av vilda djur som pågår vid många zoologiska trädgårdar. ”Om världens alla djurparker utnyttjade sitt inflytande och sina resurser till att föda upp hotade djur i fångenskap och om allmänheten gjorde sitt inflytande gällande genom att stödja dem, skulle de med gemensamma ansträngningar kunna rädda alla arter av ryggradsdjur som kan komma att behöva sådan hjälp inom överskådlig framtid.” — Last Animals at the Zoo.
Den zoologiska trädgården på den lilla brittiska ön Jersey föder upp sällsynta djur för att sedan plantera ut dem i naturen igen. År 1975 fanns det bara 100 exemplar av den så kallade Sankta Lucia-amasonen på den lilla västindiska ön Saint Lucia. Sju av dessa amasonpapegojor fördes till djurparken på ön Jersey. År 1989 hade djurparken fött upp ytterligare 14 fåglar och placerat ut en del av dessa på Saint Lucia. Nu finns det enligt uppgift över 300 exemplar som förskönar ön med sin närvaro.
Liknande projekt i andra delar av världen har också varit framgångsrika. Tidskriften National Geographic rapporterar att de 17 rödvargarna som finns kvar i Nordamerika förökade sig så bra i fångenskap att man nu har kunnat placera ut över 60 exemplar i dess naturliga miljö.
Har en del projekt varit alltför framgångsrika?
Att vissa djur är i fara betyder inte nödvändigtvis att de hotas av utrotning. Enligt boken Endangered Species—Elephants minskade antalet afrikanska elefanter från 1.300.000 till 609.000 mellan 1979 och 1989 — delvis på grund av tjuvjakt på elfenben. En växande opinion började sedan utöva påtryckningar på de statliga myndigheterna att förbjuda handeln med elfenben. Förbudet kom emellertid att utsättas för högröstad kritik. Varför det?
Såväl i Zimbabwe som i Sydafrika visade sig naturvårdsåtgärderna vara så framgångsrika att deras nationalparker och naturreservat fick fler elefanter än de kunde härbärgera. Enligt en artikel i tidskriften New Scientist behövde nationalparken Hwange i Zimbabwe bli av med 5.000 elefanter. Påtryckningsgrupper förordade på det bestämdaste att man skulle flytta dem till andra platser. Parkförvaltningarna bjöd ut de övertaliga elefanterna till försäljning och föreslog att västerländska organisationer som är emot en utgallring av elefantstammen skulle ”sluta prata och ta fram plånboken”.
Osäkra framtidsutsikter
Det förekommer emellertid också misslyckanden. Många bekymrar sig över hur det skall gå för de parkuppfödda djur som placerats ut i naturen. Den sibiriska amurtigern klarar sig bra i fångenskap, men i vilt tillstånd behöver den omkring 250 kvadratkilometer skog, fri från tjuvskyttar. ”Om man direkt placerar ut en parkuppfödd tiger i dess naturliga miljö, kommer den med största sannolikhet att svälta ihjäl”, konstaterar The Independent on Sunday. Inte ett särskilt trevligt framtidsperspektiv!
Det är inte realistiskt att förvänta att alla hotade arter skall få sin egen specialutbildade räddningspatrull, och det är inte heller bristen på mänskliga insatser som är det största problemet. Sådana faktorer som korruption, girighet och likgiltighet från myndigheternas sida, liksom även krig och till och med dödshot, gör att naturvårdarna inte kan lyckas i det långa loppet, hur hängivna de än är. Vad är då lösningen på problemet med utrotningshotade arter? Och hur berör problemet dig?
[Ruta på sidan 7]
Ett internationellt vapen
Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter är ett mäktigt vapen i kampen mot olaglig handel med utrotningshotade arter. Leopardskinn, elfenben, tigerben, noshörningshorn och sköldpaddor är några av de artiklar som nu är förbjudna. Överenskommelsen omfattar också utrotningshotade arter av träd och fiskar.
Tidskriften Time säger emellertid varnande: ”Om inte medlemsnationerna ser till att reglerna åtlyds, ... kan de komma att upptäcka att de djur som de försöker skydda inte längre existerar.”
[Bild på sidan 8]
Har en del naturvårdsåtgärder varit alltför framgångsrika?
[Bildkälla]
Genom tillmötesgående från Clive Kihn