Djurparker — de vilda djurens sista hopp?
PÅ SENARE tid har en revolution i tysthet svept fram över världens mer progressiva djurparker. Ett synligt bevis på detta är att man har byggt om anläggningarna till parklandskap som påminner om djurens naturliga miljö, med växter, stenblock, lianer, befuktningsanordningar, ljud och till och med andra djur och fåglar som trivs tillsammans. Även om dessa ombyggnader är mycket kostnadskrävande — enbart i USA lägger man ner 1,2 miljarder dollar om året på att rusta upp djurparker och akvarier — anses sådana förändringar vara nödvändiga med tanke på djurparkernas nya ambitioner.
Strategin inför nästa århundrade
På grund av det hot som den biologiska utarmningen av planeten jorden utgör har världens ledande djurparker satt som sitt mål inför nästa århundrade att verka för naturvård, upplysning och vetenskaplig forskning. Inspirerade av uppgiftens omfattning och aktiverade av dess brådskande natur har en del djurparker eller zoologiska trädgårdar till och med övergett benämningen ”zoo” och föredrar att kallas ”viltreservat” eller ”naturskyddspark”.
Av banbrytande betydelse i detta sammanhang är publikationen The World Zoo Conservation Strategy. En expert beskriver publikationen som ”det viktigaste dokument som världens djurparker någonsin frambringat”. ”Strategin” är i själva verket ett slags zoologiskt privilegiebrev och ”preciserar de förpliktelser och möjligheter som världens djurparker och akvarier har när det gäller att bevara mångfalden i jordens djurliv”. Som för att skingra alla tvivel beträffande den nya etiken sägs det vidare i publikationen: ”En djurparks eller ett akvariums existensberättigande är i själva verket beroende av dess insatser på naturvårdens område.”
Upplysning och vetenskaplig forskning, i synnerhet angående uppfödning av djur i fångenskap, är viktiga sidor av djurparkernas nya roll. Bland dagens ungdomar finns morgondagens djurvårdare, som kommer att ha ansvaret för att bevara de få kvarvarande exemplaren av ett växande antal arter som inte längre förekommer i vilt tillstånd. Kommer de att axla detta ansvar på ett förståndigt och engagerat sätt? Och kommer människor i allmänhet att få en mer upplyst syn på naturen? För att åstadkomma detta uppmanar den ovan nämnda publikationen alla djurparker att satsa på undervisning och utbildning, att betrakta sig själva som en del av ”ett globalt nätverk för att göra människor mer lyhörda för djurens situation”.
Ett globalt nätverk
Inför denna överväldigande uppgift har många djurparker slutit sig samman och bildat ett globalt nätverk, som för närvarande omfattar cirka 1.000 djurparker. Olika internationella organ, till exempel Internationella Naturvårdsunionen och The World Zoo Organization, förenar dessa djurparker och utgör ett forum för samarbete och vägledning.
Boken Zoo—The Modern Ark framhåller ett viktigt skäl till att sådant samarbete är nödvändigt: ”Om den tyste dråparen inavel skulle kunna hållas i schack, kunde en djurpark inte längre nöja sig med att sköta sin egen lilla flock av exempelvis sibiriska tigrar. I stället måste alla sibiriska tigrar i alla djurparker på en hel kontinent — eller kanske rentav i hela världen — behandlas som en enda population.” Ja, det krävs hundratals exemplar av varje art för att minska eller eliminera risken för inavel — en förelöpare till ofruktsamhet och utdöende — och den kapaciteten har naturligtvis inte enskilda djurparker. Publikationen The World Zoo Conservation Strategy förklarar: ”Ett sådant storskaligt uppbådande av alla tillgängliga resurser är nödvändigt för att ge jordens biosfär ... största möjliga chans att överleva. Det finns många som tror att om vi inte räddar andra arter, kommer vi inte heller att kunna rädda oss själva.” De som har denna pessimistiska inställning räknar naturligtvis inte med Bibelns löfte om ett återställt paradis här på jorden. — Uppenbarelseboken 11:18; 21:1–4.
Hjälpmedel i kampen
Den uppkomna krissituationen har också pressat fram en del högtekniska och internationellt tillgängliga hjälpmedel för uppfödning i fångenskap: stamböcker, publikationen International Zoo Yearbook (IZY) och det datorbaserade International Species Information System (ISIS).
Varje stambok innehåller uppgifter om alla individer av en viss art i världens alla djurparker. Detta internationella register är en nyckelfaktor när det gäller att bevara den genetiska variationen och hålla ”den tyste dråparen” inavel i schack. Berlins djurpark upprättade den första stamboken redan år 1923, när den började föda upp den europeiska bisonoxen eller visenten, som hade blivit så gott som utrotad under första världskriget.
För att underlätta den globala distributionen av vetenskapliga data, till exempel stamböcker, IZY och demografiska uppgifter, upprättades informationssystemet ISIS år 1974 i USA. Dess ständigt växande elektroniska nätverk och omfattande databas hjälper nu världens djurparker att samarbeta för att förverkliga tanken på ett ”megazoo”.
De biologiska hjälpmedel som står till djurparkernas förfogande är bland andra genetiska fingeravtryck, embryotransplantation, provrörsbefruktning och kryoteknik (nedfrysning av sperma och embryon). Genetiska fingeravtryck hjälper djurparkerna att fastställa faderskapet med hundraprocentig säkerhet — något som är mycket viktigt för att förhindra inavel bland exempelvis flockdjur, där faderskapsfrågan annars är svår att avgöra. Embryotransplantation och provrörsbefruktning används för att påskynda fortplantningstakten. Med dessa metoder kan man få större genetisk variation bland föräldradjuren. Ett embryo från en utrotningshotad art kan till exempel överföras till ett nära besläktat djur — till och med ett husdjur — som sedan får tjäna som ”surrogatmamma”. Med hjälp av den här tekniken har en holsteinko fött en gaur (vildoxe) och en vanlig huskatt en starkt utrotningshotad indisk ökenkatt. Metoden eliminerar också de kostnader, risker och påfrestningar som är förbundna med att transportera utrotningshotade avelsdjur från en plats till en annan. Det enda som behöver transporteras är ett litet paket med embryon eller djupfryst sperma.
Inför utsikten att vissa arter en dag skall komma att bli helt utrotade har en del djurparker själva börjat använda sig av kryoteknik — dvs. de fryser ner sperma och embryon för långtidsförvaring. Genom detta ”djupfrysta zoo” skulle ett djur kunna få avkomma flera årtionden eller rentav århundraden efter det att arten utrotats! Även om metoden är behäftad med många problem, har den kallats ”en räddningsplanka” för de vilda djuren.
Studium av djurens naturliga miljö hjälper djurparkerna att få fler ungar
Att vetenskapligt studera djurens beteende, särskilt i deras naturliga miljö, är mycket viktigt vid uppfödning av djur i fångenskap. Det är sådana studier som ligger bakom utformningen av moderna djurparker. För att djuren skall vara friska och reproducera sig i fångenskap, måste man ta hänsyn till deras instinkter och se till att de trivs.
Bland geparder, till exempel, lever hanen och honan så gott som helt åtskilda från varandra i vilt tillstånd och kommunicerar enbart med hjälp av doftämnen i varandras urin och spillning. Hanens luktsinne talar om för honom när honan är parningsvillig, och då är han tillsammans med henne en dag eller två. När djurparkerna lärde känna deras beteende, ändrade de hägnens utformning, så att honorna och hanarna inte hade någon kontakt med varandra utom under den korta parningstiden. Det fungerade — djuren fick ungar.
Med flamingor förhåller det sig precis tvärtom. De fortplantar sig bara i flockar som är för stora för de flesta djurparker. En djurpark i England gjorde därför ett experiment — den ”dubblerade” flockens storlek med hjälp av en stor spegel. För första gången påbörjade fåglarna sin dramatiska parningslek! Dessa exempel kanske ger dig en antydan om hur komplicerat jordens djurliv är. Djurparkerna står verkligen inför en gigantisk uppgift!
Ett realistiskt mål?
Något som vittnar om det nya programmets inneboende möjligheter är att vissa arter som föds upp i fångenskap redan har utplanterats i sin naturliga miljö. Några av dessa är kaliforniakondoren, visenten, den amerikanska bisonoxen, den arabiska oryxen, lejonapan och przevalskihästen. På längre sikt är emellertid utsikterna inte så ljusa.
”Det mänskliga samhället är så komplicerat och världens problem så talrika att det trots ökad medvetenhet och omsorg om naturen och miljön har varit omöjligt att hejda många av de destruktiva processerna”, konstaterar publikationen The World Zoo Conservation Strategy. ”Naturvårdare måste därför försöka komma på något sätt att rida ut stormen”, tillägger man. Detta kräver naturligtvis samarbete på alla nivåer i samhället. För närvarande är emellertid samarbetet ”sorgligt bristfälligt”, som en vetenskaplig skribent uttrycker det. Om de krafter som förorsakar utrotningen bara mattas av men inte upphävs, kan även de bästa planer omintetgöras. Fullgoda och kompletta livsmiljöer — inte bara små isolerade ”öar” som befrämjar inavel — måste skapas. Först då kan djurparkerna utan risk släppa sina skyddslingar fria. Men är detta ett realistiskt hopp, eller är det bara önsketänkande?
Tyvärr är det svårt att tro att ens ett globalt ”megazoo” skulle vara någon lösning på problemet. ”Den dystra sanningen är den”, förklarar professor Edward Wilson, ”att världens alla djurparker på sin höjd kan hysa 2.000 arter av däggdjur, fåglar, kräldjur och amfibier” — en droppe i havet. Djurparkerna har följaktligen den föga avundsvärda uppgiften att besluta vilka arter som skall räddas och låta resten gå sin undergång till mötes.
Med tanke på att alla livsformer på jorden är beroende av varandra uppstår följande allvarliga fråga bland experter på området: När kommer den biologiska mångfalden att ha minskat till den kritiska nivå där den kommer att utlösa en utrotningsvåg som kan komma att utplåna en stor del av de livsformer som ännu finns på jorden, människan inräknad? Forskare kan bara gissa. ”Oavsett om det är en eller två eller femtio arter som utrotas, får det konsekvenser som vi inte kan förutse”, säger Linda Koebner i Zoo Book. ”Utrotningar åstadkommer förändringar innan vi ens inser faran”, tillägger hon. Med tanke på detta sägs det i boken Zoo—The Modern Ark: ”Djurparker är fortfarande en av de viktigaste bastionerna för de vilda djuren i detta globala utnötningskrig, ett krig vars omfattning inte kan förutses och för vilket kommande släkten kommer att hålla oss i högsta grad ansvariga.”
Finns det då något hopp? Eller är kommande generationer dömda att leva i en biologiskt utarmad värld, medan de väntar på sin undergång?
[Bilder på sidan 7]
Deras värsta fiende är människan
[Bildkälla]
Tigern och elefanterna: Zoological Parks Board of NSW
[Bilder på sidan 8]
Några utrotningshotade djur — bisonoxen, geparden och spetsnoshörningen
[Bildkälla]
Bisonoxen och geparderna: Zoological Parks Board of NSW
Noshörningen: National Parks Board of South Africa