Hur deras värld gick förlorad

I MÅNGA år sammanfattades Förenta staternas historia med orden: ”Hur Västern betvingades.” Hollywoodfilmer visade hur vita kolonister drog fram över Nordamerikas berg och slätter och hur tuffa soldater, cowboyer och nybyggare kämpade mot de grymma, ociviliserade och tomahawkviftande indianerna. Medan den vite mannen i de flesta fall sökte efter land och guld, sade en del av kristenhetens präster och predikanter att de ville frälsa själar.

Hur ter sig då Amerikas historia ur indianernas, de ursprungliga invånarnas, synvinkel? I och med européernas ankomst tvingades de ”konfronteras med de mest rovlystna bestar de någonsin mött: vita europeiska inkräktare”, heter det i boken The Native Americans—An Illustrated History.

Fredlig samexistens förbyts i strid

Många av de européer som först slog sig ner i nordöstra Nordamerika möttes till en början av vänlighet och samarbetsvilja från den infödda befolkningens sida. En källa förklarar: ”Utan powhatanindianernas hjälp skulle de brittiska nybyggarna i Jamestown i Virginia, den första permanenta engelska kolonin i Nya världen, inte ha överlevt den första fruktansvärda vintern 1607–1608. Likaså skulle den första invandrarkolonin i Plymouth i Massachusetts förmodligen ha gått under om den inte hade fått hjälp av wampanoagerna.” En del indianer visade immigranterna hur de skulle berika jorden och odla olika grödor. Och hur framgångsrik skulle Lewis’ och Clarks expedition åren 1804–1806, som sänts ut för att försöka hitta en praktisk transportväg mellan Louisianaterritoriet och Oregon vid Stilla havet, ha varit om de inte fått hjälp av shoshoneindianskan Sacagawea? Hon var deras ”fredsmäklerska” när de kom i kontakt med indianer.

På grund av européernas sätt att behandla landet och de begränsade livsmedelsresurserna kom emellertid den stora invandrarströmmen att skapa ett spänt förhållande mellan immigranterna och urbefolkningen. På 1600-talet fanns det, enligt den kanadensiske historikern Ian K. Steele, 30.000 narragansettindianer i Massachusetts. Deras hövding, Miantonomo, kände sig hotad och ”försökte bygga vidare på sin allians med mohawkerna och skapa en allindiansk motståndsrörelse”. Han uppges ha sagt till montaukerna år 1642: ”Vi [måste] vara ett liksom de [engelsmännen], annars kommer vi alla att vara borta inom kort, för ni vet ju att våra fäder hade rikligt med hjortar och hudar, våra slätter var fulla av hjortar, liksom också våra skogar, och även av kalkoner, och våra vikar var fulla av fisk och fågel. Men engelsmännen har tagit vårt land, med liar mejar de av gräset, och med yxor fäller de träden; deras kor och hästar äter upp gräset, deras svin förstör våra musselbankar, och vi kommer alla att dö av svält.” — Warpaths—Invasions of North America.

Miantonomos försök att bilda en enad indiansk front misslyckades. I ett stamkrig år 1643 blev han tillfångatagen av moheganhövdingen Uncas, som överlämnade honom åt engelsmännen som rebell. Engelsmännen kunde inte med lagens hjälp få Miantonomo dömd och avrättad, men de kom på en praktisk lösning. Steele fortsätter: ”Eftersom myndigheterna inte kunde avrätta Miantonomo, som stod utanför koloniernas domsrätt, lät de Uncas avrätta honom i engelska vittnens närvaro.”

Denna händelse belyser inte bara de ständiga konflikterna mellan de framryckande kolonisterna och den infödda befolkningen, utan också de stridigheter och förräderier som förekom stammarna emellan och som hade förekommit redan före den vite mannens ankomst. Britterna, som kämpade mot fransmännen om herraväldet över de nordamerikanska kolonierna, hade vissa stammar som sina bundsförvanter, medan andra stammar stödde fransmännen. Oavsett vilken sida som förlorade, fick indianerna betala ett högt pris.

”En avgrund av missförstånd”

En källa säger beträffande den europeiska invasionen: ”Vad indianfolkens ledare ofta inte förstod förrän det var för sent var hur européerna betraktade indianerna. De var inte vita eller kristna. De var vildar, råa och djuriska, i mångas ögon, farliga och känslokalla varelser som bara dög till slavar.” Denna överlägsna attityd fick förödande konsekvenser för indianerna.

Européernas synsätt var obegripligt för urinnevånarna. Det var, som konsulenten och navajoindianen Philmer Bluehouse nyligen uttryckte det i en intervju med Vakna!, ”en avgrund av missförstånd”. Indianerna betraktade inte sin civilisation som underlägsen, utan snarare som annorlunda, med helt annorlunda värderingar. Att sälja mark var till exempel fullständigt främmande för indianerna. Kan man äga och sälja luften, vinden, vattnet? Varför skulle man då sälja jorden? Landet var till för alla. Indianerna satte därför aldrig upp några staket.

De brittiska, spanska och franska kolonisatörernas ankomst resulterade i något som har beskrivits som ett ”katastrofartat möte mellan två oförenliga kulturer”. Den infödda befolkningen bestod av människor som sedan hundratals år hade lärt sig att leva i harmoni med naturen och kunde livnära sig utan att rubba den ekologiska balansen. De vita kom emellertid snart att betrakta urinnevånarna som lägre stående, vildsinta varelser — glömska av sina egna grymheter mot dem! Ett uttalande som gjordes av den franske historikern Alexis de Tocqueville år 1831 sammanfattar på ett träffande sätt den vite mannens uppfattning om indianerna: ”Himlen har inte ämnat dem att bli civiliserade; de måste dö.”

Den största dråparen

Allteftersom nybyggarna drog sig allt längre västerut, uppstod nya konfrontationer mellan européer och indianer, och våld födde våld. Grymheter begicks av båda sidor, oavsett vilka som började striden. Indianerna var fruktade därför att de praktiserade skalpering, en sedvänja som somliga tror att de hade lärt sig av européerna, vilka erbjöd prispengar för indianskalper. Indianerna kämpade emellertid mot ojämna odds — européerna var överlägsna i fråga om såväl vapen som antal. I de flesta fall måste urinnevånarna till slut välja mellan att lämna sitt land och att dö. Ofta måste de göra bådadera — de lämnade sitt land och blev sedan dödade eller dog av sjukdom och svält.

Det var emellertid inte krigen som kostade de flesta indianer livet. Ian K. Steele förklarar: ”Det främsta vapnet vid kolonisationen av Nordamerika var inte geväret, hästen, Bibeln eller den europeiska ’civilisationen’. Det var farsoter.” En professor i historia, Patrica Nelson Limerick, skriver beträffande den verkan som Gamla världens sjukdomar hade på Amerikas urbefolkning: ”När dessa sjukdomar [som européerna under århundradenas lopp hade utvecklat immunitet mot] — vattkoppor, mässling, influensa, malaria, gula febern, tyfus, tuberkulos och framför allt smittkoppor — spred sig till Nya världen, mötte de föga motstånd. I by efter by steg dödligheten till omkring 80 eller 90 procent.”

Russell Freedman beskriver en smittkoppsepidemi som bröt ut år 1837: ”Mandanerna drabbades först, och därefter insjuknade i snabb följd hidatsa, assiniboiner, arikara, siouxer och svartfotsindianer.” Mandanerna blev nästan fullständigt utplånade. År 1834 bestod stammen av omkring 1.600 personer, men år 1837 hade antalet minskat till 130.

Vad hände med alla avtal och löften?

Än i dag finns det stamäldste som kan räkna upp datum för de fördrag som den amerikanska regeringen slöt med deras förfäder på 1800-talet. Men vad åstadkoms egentligen genom dessa avtal? Vanligtvis tvingades indianerna byta ut goda landområden mot reservatens ofta ofruktbara jord och torftiga stöd från regeringen.

Ett exempel på den föraktfulla inställning som de vita hyste till den infödda befolkningen var det sätt varpå irokeserna (från öster till väster stammarna mohawk, oneida, onondaga, cayuga och seneca) behandlades sedan britterna besegrats av de amerikanska kolonisterna i det frihetskrig som slutade år 1783. De flesta irokeser hade stått på britternas sida, men det enda de fick till tack var svek och förolämpningar, skriver författaren Alvin Josephy j:r. Britterna ”struntade i irokeserna och överlämnade bestämmanderätten över deras landområden till Förenta staterna”. Josephy tillägger att även de irokeser som hade stött de amerikanska kolonisterna i deras kamp mot britterna ”tvingades till underkastelse av snikna projektörer och spekulatörer och den amerikanska regeringen”.

När ett fördrag skulle slutas år 1784, uppmanade James Duane, som tidigare hade varit medlem av den kontinentala kongressens utskott för indianfrågor, regeringens representanter att ”underminera det lilla självförtroende som irokeserna hade kvar genom att medvetet behandla dem som underlägsna”.

Regeringen följde Duanes arroganta rekommendation. Några irokeser togs som gisslan, och ”förhandlingar” fördes under pistolhot. Trots att irokeserna betraktade sig som obesegrade i krig, var de tvungna att lämna ifrån sig alla sina landområden väster om New York och Pennsylvania och godta ett mindre reservat i staten New York.

Liknande taktik användes mot de flesta indianstammar. Josephy förklarar också att amerikanska agenter använde sig av ”mutor, hotelser, alkohol och påtryckningar från obehöriga för att försöka beröva delawarer, wyandoter, ottawaer, chippewaer [eller ojibwaer], shawnier och andra Ohiostammar deras landområden”. Det är därför inte så underligt att indianerna snart kom att misstro den vite mannen och hans tomma löften!

Den ”långa vandringen” och Tårarnas väg

När det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) bröt ut, drogs trupper bort från navajoindianernas landområden i sydväst. Navajoindianerna tog tillfället i akt och gick till angrepp mot amerikanska och mexikanska bosättningar i Rio Grande-dalen i New Mexico. Regeringen skickade dit överste Kit Carson och hans New Mexico Volunteers för att underkuva navajoindianerna och föra dem till ett reservat på en ofruktbar landremsa som kallades Bosque Redondo. Carson använde sig av den brända jordens taktik för att svälta ut indianerna och driva bort dem från den djupa floddalen Canyon de Chelly i nordöstra Arizona. Han lät till och med förstöra över 5.000 persikoträd.

Carson samlade ihop omkring 8.000 navajoindianer och tvingade dem att företa den ”långa vandringen” till lägret Bosque Redondo vid Fort Sumner i New Mexico, en färd på cirka 500 kilometer. En källa förklarar: ”Vädret var bitande kallt, och många av de bristfälligt klädda och undernärda fångarna dog utmed vägen.” Förhållandena i reservatet var fruktansvärda. Indianerna var tvungna att gräva ut hålor i jorden för att skydda sig mot väder och vind. Så småningom insåg den amerikanska regeringen att den begått en svår blunder, och år 1868 tilldelades navajoindianerna ett 3,5 miljoner tunnland stort landområde i Arizona och New Mexico. De återvände hem, men vilket högt pris hade de inte fått betala!

Mellan 1820 och 1845 drevs tiotusentals medlemmar av stammarna choctaw, cherokee, chickasaw, creek och seminole bort från sina hemtrakter i sydost och tvingades marschera västerut, till ett område på andra sidan Mississippifloden i det som nu kallas Oklahoma, hundratals kilometer bort. Många dog i den bistra kylan. Den ökända och påtvingade marschen västerut fick namnet Tårarnas väg.

De orättvisor som begicks mot Nordamerikas indianer bestyrks ytterligare genom ett uttalande av den amerikanske generalen George Crook, som tidigare hade slagits mot siouxer och cheyenner uppe i norr. Han förklarade att ”indianernas version så gott som aldrig når några utomståendes blickar. På så sätt får allmänheten ofta en snedvriden uppfattning av vad som i verkligheten inträffat. När sålunda indianerna griper till vapen får de — på grund av den ensidiga propagandan — hela folkopinionen emot sig. Man fördömer deras förbrytelser, men riktar ingen kritik mot de vita personer vilkas snikenhet tvingat indianerna till detta förtvivlade steg — personer som vanligen utslungar de hårdaste förkastelsedomarna över indianerna när indiankriget väl är ett faktum. Ingen känner till detta förhållande bättre än indianen själv, och därför är det inget att förvåna sig över att han anser de vitas regering vara orättfärdig — en regering som bara straffar de röda, men som tillåter de vita att utplundra indianerna efter eget godtycke.” — Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee.

Hur är situationen för Nordamerikas indianer i våra dagar, sedan de i mer än hundra år har befunnit sig under de vitas herravälde? Löper de risk att försvinna genom att införlivas med det amerikanska samhället? Vilket hopp har de för framtiden? Nästa artikel tar upp dessa och andra frågor.

[Ruta på sidan 9]

Kvinnornas hårda liv

Medan männen i de flesta stammar främst var jägare och krigare, hade kvinnorna en oändlig rad av arbetsuppgifter, till exempel att fostra barnen, att så och skörda den säd som odlades och att stöta den till mjöl. Colin Taylor förklarar: ”Bland prärieindianerna var kvinnornas främsta uppgift ... att sköta de traditionella hushållssysslorna, att föda barn och att laga till maten. I hortikulturella samhällen skötte de också arbetet på åkrarna, ... och bland de nomadiska buffeljagande stammarna i väster hjälpte de till att stycka djuren och bar hem köttet till lägret och beredde sedan köttet och hudarna för framtida bruk.” — The Plains Indians.

En annan källa säger beträffande apacherna: ”Att bruka jorden var kvinnornas uppgift, och det var inget förnedrande eller ovärdigt med det. Männen hjälpte till, men kvinnorna tog större ansvar för jordbruket än männen. ... Kvinnorna visste alltid hur jordbruksriterna skulle utföras. ... De flesta kvinnor bad medan de vattnade jorden.” — The Native Americans—An Illustrated History.

Kvinnorna tillverkade också en typ av tillfälliga bostäder som kallades tipier och som vanligtvis höll i omkring två år. Det var de som reste tipierna, och det var de som tog ner dem när stammen skulle dra vidare. Kvinnorna levde verkligen ett hårt liv. Men det gjorde även männen, som skulle beskydda stammen. Kvinnorna var respekterade och hade många rättigheter. Bland vissa stammar, till exempel hopierna, är det än i dag kvinnorna som äger marken.

[Ruta/bild på sidan 10]

Ett djur som förändrade indianernas värld

Det var européerna som lät de nordamerikanska indianerna stifta bekantskap med ett djur som förändrade många stammars livsstil — hästen. På 1600-talet blev spanjorerna de första som införde hästar till den amerikanska kontinenten. Indianerna blev mycket skickliga barbackaryttare, som de europeiska inkräktarna snart skulle komma att märka. Med hästar blev jakten på bisonoxar mycket lättare, och nomadiska stammar hade lättare att plundra de bofasta indianernas byar och ta kvinnor och slavar som byte.

[Karta/Bild på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

Bosättningsområden för ett antal indianstammar i Nordamerika på 1600-talet

Kutenai

Spokan

Nez percé

Shoshone

Klamath

Paiute (nordliga)

Miwok

Yokuts

Serrano

Mojave

Papago

Blackfoot

Flathead

Crow

Ute

Hopi

Navajo

Jicarilla

Apache

Mescalero

Lipan

Cree

Assiniboin

Hidatsa

Mandaner

Arikara

Teton

Cheyenne

Sioux

Yankton

Pawnee

Arapaho

Oto

Kansa

Kiowa

Comanche

Wichita

Tonkawa

Atakapa

Yanktonai

Santee

Iowa

Missouri

Osager

Quapaw

Caddo

Choctaw

Ojibwa

Sauk

Fox

Kickapoo

Miami

Illinois

Chickasaw

Alabama

Ottawa

Potawatomi

Erie

Shawnee

Cherokee

Catawba

Creek

Timucua

Algonkiner

Huron

Irokeser

Susquehanna

Delaware

Powhatan

Tuscarora

Micmac

Malecite

Abnaki

Sokoki

Massachuset

Wampanoag

Narragansett

Mohegan

Montauk

[Bildkällor]

Indian: Bild baserad på fotografi taget av Edward S. Curtis; Nordamerika: Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom Inc.

[Bilder på sidan 8]

Konstfärdiga vävnader och smycken som förfärdigats av navajoindianer

[Bild på sidan 11]

Canyon de Chelly, där den ”långa vandringen” började