Vad kommer framtiden att föra med sig?
I EN intervju med Vakna! förklarade cheyennehövdingen Lawrence Hart: ”Ett av de problem som berör oss indianer är att vi hotas av kulturell likriktning och assimilering. Vi håller till exempel på att förlora vårt språk. Tidigare var detta en medveten taktik från regeringens sida. Man gjorde stora ansträngningar att ’civilisera’ oss genom utbildning. Vi skickades till internatskolor och förbjöds att tala våra egna språk.” Sandra Kinlacheeny berättar hur det var när hon var barn: ”Om jag talade navajo på internatskolan, tvättade läraren min mun med tvål!”
Lawrence Hart fortsätter: ”En glädjande utveckling som har skett på senare tid är att flera stammar har vaknat upp och börjat inse att deras språk kommer att dö ut, om de inte gör något för att bevara dem.”
I dag finns det bara tio personer kvar som kan tala karuk, ett språk som förr talades av en av Kaliforniens indianstammar. I januari 1996 dog den siste indian som kunde tala catawba, Red Thunder Cloud (Carlos Westez), vid 76 års ålder. Han hade då inte haft någon att tala sitt eget språk med på många år.
I Jehovas vittnens Rikets salar i navajo- och hopireservaten i Arizona talar nästan alla navajo eller hopi — och engelska. Även icke-indianska vittnen lär sig navajoindianernas språk. Vittnena måste kunna tala navajo för att kunna utföra sitt bibliska undervisningsarbete, eftersom många indianer inte kan något annat språk. Hopi och navajo är således fortfarande levande språk, och de unga uppmuntras att använda dem i skolan.
Utbildningsmöjligheter
I USA finns det 29 indianska college med sammanlagt 16.000 studenter. Det första invigdes år 1968 i Arizona. ”Detta är något av det mest revolutionerande som har hänt indianerna — rätten att undervisa på våra egna villkor”, förklarar dr David Gipp vid American Indian Higher Education Committee. Vid Sinte Gleska College i South Dakota är språket lakota ett obligatoriskt ämne.
Enligt Ron McNeil (hunkpapa/lakota), styrelseordförande i American Indian College Fund, är arbetslösheten bland de nordamerikanska indianerna 50–85 procent, och de har också den lägsta medellivslängden och den högsta frekvensen av diabetes, tuberkulos och alkoholism av alla samhällsgrupper i Förenta staterna. Bättre utbildning är en av de faktorer som skulle kunna råda bot på dessa missförhållanden.
Landet betraktas som heligt
Många indianer betraktar sitt fäderneärvda land som heligt. Som White Thunder sade till en amerikansk senator: ”Vårt land är det dyrbaraste vi äger.” När avtal och överenskommelser skulle träffas, tog indianerna ofta för givet att dessa gällde de vitas rätt att bruka deras land och inte någon regelrätt överlåtelse. Siouxerna förlorade värdefulla landområden i Black Hills i Dakota på 1870-talet, då stora skaror av guldgrävare vällde in i området. År 1980 beordrade USA:s högsta domstol regeringen att betala omkring 105 miljoner dollar till åtta siouxstammar som kompensation för förlusten. Än i dag har stammarna vägrat att ta emot pengarna — de vill att deras heliga marker, Black Hills i South Dakota, skall återlämnas till dem.
Många siouxer ogillar starkt att porträtt av vita presidenter finns inhuggna i berget Rushmore i Black Hills. På ett närbeläget berg håller indianska skulptörer nu på att hugga ut en ännu större bild. Det är ett porträtt av indianhövdingen och oglalasiouxen Crazy Horse. Ansiktet skall vara klart i juni 1998.
Indianernas situation i dagens värld
För att överleva i vår moderna värld har indianerna varit tvungna att anpassa sig på många olika sätt. Många är nu välutbildade och har kunskaper och färdigheter som är till stor nytta på reservaten. Ett exempel är Burton McKerchie, en lågmäld och älskvärd chippewaindian från Michigan. Han har gjort flera dokumentärfilmer för Public Broadcasting Service och tjänstgör nu vid en high school på hopireservatet i Arizona, där han arbetar som samordnare för videoverksamheten i statens skolor. Ett annat exempel är Ray Halbritter, en Harvardutbildad oneidaledare.
Arlene Young Hatfield beklagar i tidningen Navajo Times att unga navajoer inte har erfarenhet och inte är villiga att göra de uppoffringar som deras föräldrar och far- och morföräldrar gjorde när de växte upp. Hon skriver: ”På grund av [alla moderna] bekvämligheter har de aldrig samlat eller huggit ved, hämtat vatten eller vallat får som sina förfäder. De bidrar inte till familjens uppehälle som barnen gjorde förr i världen.” Hon säger sammanfattningsvis: ”Det är omöjligt att undvika alla de sociala problem som oundvikligen kommer att påverka våra barn. Vi kan inte isolera våra familjer eller reservatet från den övriga världen, och inte heller kan vi återgå till det liv som våra förfäder levde.”
Det är det som är utmaningen för dagens indianer — hur de skall kunna hålla fast vid sina unika stamtraditioner och värderingar och samtidigt anpassa sig till den föränderliga världen utanför.
Att bekämpa missbruksproblem
Alkoholism är ett mycket stort problem bland dagens indianer. Doktor Lorraine Lorch, som har arbetat som barnläkare och allmänpraktiker bland hopi- och navajoindianer i 12 år, sade i en intervju med Vakna!: ”Alkoholism är ett allvarligt problem bland både män och kvinnor. Starka människor faller offer för skrumplever, dödsolyckor, självmord och mord. Det är tragiskt att se hur alkoholen blir viktigare för dem än deras barn och deras äktenskapspartner och till och med viktigare än Gud. Skratt förbyts i tårar, vänlighet i våld.” Hon tillägger: ”Även en del av de ceremonier som en gång betraktades som heliga av navajoer och hopier profaneras nu genom dryckenskap och omoraliskhet. Alkoholen berövar dessa vackra människor deras hälsa, deras intelligens, deras kreativitet och deras verkliga personlighet.”
Philmer Bluehouse, som tjänstgör som medlare vid justitiedepartementet i navajoreservatets huvudstad, Window Rock i Arizona, beskriver eufemistiskt indianernas alkohol- och drogmissbruk som ”självmedicinering”. Missbruket är deras sätt att försöka dränka sina sorger och fly från den bistra verkligheten i ett liv utan arbete och ofta utan mening.
Många indianer har emellertid lyckats besegra ”dryckesdjävulen” som den vite mannen förde med sig till Nordamerika och har gjort stora ansträngningar för att bryta sitt drogberoende. Två sådana personer är Clyde och Henrietta Abrahamson från spokanreservatet i staten Washington. Clyde är en kraftigt byggd indian med mörkt hår och bruna ögon. Han förklarar för Vakna!:
”Vi hade bott på reservatet under större delen av vårt liv, när vi flyttade till staden Spokane för att gå på college. Vi tyckte inte om det liv som vi levde, ett liv som präglades av alkohol och narkotika. Men det var det enda vi kände till. Vi lärde oss att hata dessa två ting, på grund av de problem som de hade ställt till i vår familj.
Sedan kom vi i kontakt med Jehovas vittnen. Vi hade aldrig hört talas om dem innan vi flyttade in till staden. Vi gjorde inte särskilt stora framsteg. Det kanske berodde på att vi egentligen inte litade på människor som vi inte kände, i synnerhet vita. I omkring tre år var våra bibelstudier ganska sporadiska. Det svåraste för mig var att sluta röka marijuana. Jag hade rökt sedan jag var 14 år, och jag var 25 när jag försökte sluta. Jag hade varit hög under större delen av mitt vuxna liv. Men så år 1986 läste jag en artikel i Vakna! [22 januari, engelska upplagan] med rubriken ”Alla andra röker hasch — varför skulle inte jag göra det?” Den artikeln fick mig att inse hur dumt det är att röka hasch — i synnerhet när jag hade läst Ordspråken 1:22, där det sägs: ’Hur länge kommer ni oerfarna att fortsätta att älska oerfarenhet, och hur länge skall ni hånfulla önska er direkt hån, och hur länge kommer ni enfaldiga att fortsätta att hata kunskap?’
Jag lyckades bryta min vana, och på våren 1986 gifte jag mig med Henrietta. Vi blev döpta i november 1986. År 1993 blev jag förordnad som äldste i församlingen. Båda våra döttrar blev döpta som Jehovas vittnen år 1994.”
Är kasinon och hasardspel någon lösning?
År 1984 fanns det inga kasinon eller spelhallar som drevs av indianer någonstans i USA. I dag driver, enligt The Washington Post, 200 indianstammar sammanlagt 220 speletablissemang i 24 stater. Två viktiga undantag är navajo- och hopistammarna, som hittills har motstått frestelsen att upprätta sådana. Men är kasinon och bingohallar verkligen vägen till välstånd och ökad sysselsättning för indianreservatens invånare? Philmer Bluehouse sade i en intervju med Vakna!: ”Hasardspel är ett tveeggat svärd. Frågan är: Kommer det att gagna fler människor än det skadar?” En rapport uppger att indianska kasinon har skapat 140.000 arbetstillfällen, men det påpekas att endast 15 procent av dessa arbeten innehas av indianer.
Cheyennehövdingen Lawrence Hart delgav Vakna! sin personliga uppfattning om hur kasinon och hasardspel påverkar människor på reservaten. Han sade: ”Min inställning präglas av en viss ambivalens. Det enda positiva är att det skapar arbetstillfällen och ger stammarna inkomster. Å andra sidan har jag lagt märke till att många av kunderna tillhör vårt eget folk. Flera som jag känner har blivit inbitna bingospelare, och de går hemifrån tidigt för att komma dit, till och med innan barnen kommer hem från skolan. Sedan får dessa vara nyckelbarn tills föräldrarna kommer hem från bingohallen.
Det största problemet är att familjerna hela tiden tror att de skall vinna och därmed öka sina inkomster. Men vanligtvis gör de inte det, utan de förlorar. Jag har sett dem spela bort pengar som var avsedda för mat eller för kläder till barnen.”
Vad kommer framtiden att föra med sig för indianerna?
Tom Bahti förklarar att det finns två populära teorier bland dem som diskuterar de sydvästliga stammarnas framtid. ”Den första förutsäger rakt på sak att de infödda kulturerna snart kommer att försvinna och införlivas med det amerikanska samhället. Den andra är mer vag. ... Den talar försiktigt om en kulturell nivelleringsprocess och rekommenderar en väl avvägd kombination av ’det bästa av det gamla och det bästa av det nya’, en sorts gyllene kulturell solnedgång, varigenom indianen kan bevara det ålderdomliga i sin konst, det färgstarka i sin religion och det visa i sin filosofi — men ändå vara tillräckligt resonlig i sina relationer till oss (och vår [den vite mannens] överlägsna kultur) för att kunna se saker och ting på vårt sätt.”
Bahti ställer sedan frågan: ”En förändring är oundviklig, men vem skall ändra sig och varför? ... Vi [vita] har den irriterande vanan att betrakta alla andra folk som underutvecklade amerikaner. Vi tar för givet att de måste vara otillfredsställda med sitt eget sätt att leva och brinna av iver att få leva och tänka som vi gör.”
Han fortsätter: ”En sak är säker — indianernas historia är ännu inte avslutad, men hur den kommer att sluta och om den kommer att göra det återstår att se. Kanske är det ännu inte för sent att börja betrakta våra återstående indiansamhällen som en värdefull kulturell resurs och inte enbart som ett komplicerat socialt problem.”
En ny värld av endräkt och rättvisa
Genom Bibeln vet Jehovas vittnen hur framtiden kan komma att gestalta sig för Nordamerikas indianer och för människor av alla nationer, stammar och språk. Jehova Gud har lovat att skapa ”nya himlar och en ny jord”. — Jesaja 65:17; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1, 3, 4.
Detta betyder inte att Gud skall skapa en ny planet. Som indianerna mycket väl vet är vår jord en underbar juvel, om den behandlas med aktsamhet och respekt. Nej, Bibelns profetior visar i stället att ett nytt himmelskt styre skall ersätta alla förtryckande mänskliga regeringar. Jorden kommer att förvandlas till ett paradis med återställda skogar, slätter, floder och djurarter. Alla människor kommer osjälviskt att hjälpas åt att förvalta vår vackra planet. Utsugning och snikenhet kommer inte att förekomma. Det kommer att finnas ett överflöd av god mat och uppbyggande aktiviteter.
Genom att de döda skall få uppstå kommer alla de orättvisor som skett i det förflutna att utplånas. Ja, också anasazi (navajo: ”de gamla”), förfäderna till många av de puebloindianer som nu bor i Arizona och New Mexico, kommer att få uppstå och få möjlighet att leva för evigt på den återställda jorden. Också de kända ledargestalter som vi känner från indianernas historia — Geronimo, Sitting Bull, Crazy Horse, Tecumseh, Manuelito, Chief Joseph, Chief Seattle — och många andra kan komma tillbaka i den utlovade uppståndelsen. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) Vilken underbar framtid Gud lovar dem och alla som tjänar honom nu!
[Bild på sidan 15]
Typisk navajohydda, ”hogan”, byggd av stockar och sedan täckt med jord
[Bild på sidan 15]
En modell av Crazy Horse som ligger till grund för den bild som huggs ut i berget i bakgrunden
[Bildkälla]
Foto: Robb DeWall, med tillstånd av Crazy Horse Memorial Foundation (icke-kommersiell organisation)
[Bild på sidan 15]
Jehovas vittnen ur hopi- och navajostammarna som bor i Keams Canyon i Arizona samlas i sin Rikets sal, som tidigare fungerat som handelsplats
[Bild på sidan 16]
Bostäder av det slag som anasazi bodde i för över 1.000 år sedan (Mesa Verde, Colorado)
[Bild på sidan 16]
Den berömde apachehövdingen Geronimo (1829–1909)
[Bildkälla]
Med tillstånd av Mercaldo Archives/ Dictionary of American Portraits/Dover