”Det är bara tillfälligt!” — Att leva med njursjukdom

Jag minns fortfarande den där dagen i början av januari 1980 som om det var i går. Mamma bad mig att åka till affären och köpa bröd, men just som jag skulle ge mig av ringde telefonen. Det var min läkare som ringde för att delge oss resultaten av mina laboratorieprover. Plötsligt började mamma gråta. Mellan snyftningarna återgav hon den dåliga nyheten. Jag hade början till njursvikt. Mina njurar skulle fungera i ett eller i bästa fall två år till. Läkaren hade rätt — ett år senare fick jag dialysbehandling.

JAG föddes den 20 maj 1961 som första barnet i en skara på sex. När jag var omkring sex månader, lade mamma märke till att det var blod i urinen i mina blöjor. Efter omfattande undersökningar konstaterade man att jag hade Alports syndrom, en ovanlig ärftlig sjukdom. Av någon oförklarlig anledning får män som har den här sjukdomen ofta njursvikt efter en tid. Mina föräldrar och jag fick aldrig veta det, så jag oroade mig inte för någon njursjukdom.

Sommaren 1979 lade jag märke till att det luktade ammoniak om min andedräkt på morgnarna. Jag reflekterade inte så mycket över det, men vid det laget började jag känna mig trött. Jag trodde bara att det var så att jag var ur form, och därför struntade jag i det. I december det året var jag på min årliga undersökning, och i januari fick jag sedan det telefonsamtal som jag berättade om här ovan.

När jag körde till affären — mamma behövde ju fortfarande brödet — var jag i ett chocktillstånd. Jag kunde inte tro att detta skulle hända mig. ”Jag är ju bara 18 år!” skrek jag ut i förtvivlan. Jag stannade vid vägkanten. Vidden av det som höll på att hända började gå upp för mig.

”Varför just jag?”

När jag satt där vid sidan av vägen började jag gråta. Med tårarna rullande nerför kinderna vräkte jag ur mig: ”Varför just jag, Gud? Varför just jag? Var snäll och låt mig slippa att drabbas av njursvikt!”

För varje månad som gick år 1980 kände jag mig allt sjukare. Mina böner blev intensivare, och jag grät ofta när jag bad. Vid slutet av året svimmade jag, och jag fick ofta kräkningsanfall därför att slaggprodukter och gifter hade ansamlats i blodet, sådant som mina sjuka njurar inte filtrerade bort. I november var jag på min sista campingsemester tillsammans med några vänner. Men jag var så sjuk att jag bara satt i bilen hela helgen och skakade. Hur jag än försökte kunde jag inte hålla mig varm. Till slut, i januari 1981, inträffade det oundvikliga — mina njurar slutade helt att fungera. Om jag inte började med dialysbehandling, skulle jag dö.

Livet som dialyspatient

Några månader tidigare hade vår familjeläkare berättat för mig att det fanns en ny dialysmetod som gör att man inte behöver använda kanyler och som renar blodet inne i kroppen. Den här metoden är känd som peritonealdialys (PD). Den tilltalade mig genast, eftersom jag är mycket rädd för sprutor. Metoden har blivit ett praktiskt alternativ för en del dialyspatienter.

Häpnadsväckande nog har kroppen ett membran eller en hinna som kan fungera som en ersättare för njurarna. Peritoneum eller bukhinnan — en slät, genomskinlig hinna som bildar en ”säck” runt matspjälkningsorganen — kan användas som ett filter för att rena blodet. Hinnans insida bekläder väggarna till det hålrum som kallas bukhålan. Bukhinnan är som en lufttom säck instucken mellan organen i bukhålan.

PD-metoden fungerar så här: Genom en kateter (slang) som har opererats in i den nedre delen av bukhålan tillförs bukhålan en särskild dialysvätska. Vätskan innehåller glukos (socker), och genom osmos och diffusion dras slaggprodukter och överflödig vätska från blodet genom bukhinnan till dialysvätskan i bukhålan. De slaggprodukter som normalt lämnar kroppen som urin finns nu i dialysvätskan. Fyra gånger om dagen måste man byta vätska — tappa ur den förbrukade vätskan och sedan fylla hålrummet med ny, oförbrukad vätska. Det tar omkring 45 minuter att byta all vätska. Det fungerar ungefär som ett oljebyte — man tappar ur den gamla och ersätter den med ny, så att man kan ”rulla några mil till” och så att kroppen fungerar friktionsfritt!

I början av januari 1981 fick jag den nödvändiga katetern inopererad nertill på högra sidan. Sedan fick jag två veckors övning i hur man utför behandlingen. Om man inte gör rätt och inte använder sig av strikt aseptisk teknik, kan man få bukhinneinflammation — en allvarlig infektion i bukhinnan som kan leda till döden.

Sommaren 1981, ungefär sex månader efter det att jag hade börjat med PD-behandling, fick mina föräldrar ett annat telefonsamtal som skulle komma att ha djup inverkan på mitt liv.

I väntan på en ny njure

Sedan januari 1981 hade jag varit uppsatt på en nationell förteckning i väntan på en njurtransplantation.a Jag hoppades att mitt liv skulle bli normalt igen efter en transplantation. Föga anade jag då vad som låg framför mig!

I mitten av augusti ringde man och sade att man hade fått tag i en donator. När jag omkring klockan 10 på kvällen kom till sjukhuset, tog man blodprover för att försäkra sig om att jag var en lämplig mottagare av transplantatet. Njuren ställdes till förfogande av familjen till en ung man som hade dött i en olycka tidigare samma dag.

Operationen planerades till följande morgon. Innan operationen kunde utföras måste en viktig fråga behandlas, eftersom jag tillhör Jehovas vittnen och mitt enligt Bibeln övade samvete inte tillåter att jag tar emot en blodtransfusion. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Den kvällen kom narkosläkaren för att tala med mig. Han försökte övertala mig att gå med på att ha blod tillgängligt i operationssalen, bara i fall att. Jag sade nej.

”Vad skall jag göra om något går snett? Låta dig dö?” frågade han.

”Gör vad som helst som du finner för gott, men du får inte ge mig blod, vad som än händer.”

Sedan han hade gått, kom kirurgerna in. Jag diskuterade samma sak med dem, och jag var mycket lättad när de gick med på att operera utan blod.

Den tre och en halv timmar långa operationen gick bra. Kirurgen sade att jag hade förlorat mycket lite blod. När jag vaknade på uppvakningsavdelningen, var det tre saker som gjorde sig påminda — först hunger och törst och sedan smärta! Men allt detta bleknade helt plötsligt bort när jag på golvet såg en påse som höll på att fyllas med en gulaktig vätska. Det var urin från min nya njure. Äntligen kunde jag utsöndra urin! Jag var mycket lycklig när man tog bort katetern från urinblåsan och jag kunde kissa som alla andra.

Men min glädje var kortlivad. Två dagar senare fick jag höra dåliga nyheter — min nya njure fungerade inte. Jag var tvungen att återuppta dialysbehandlingen i hopp om att det skulle ge den nya njuren tid att komma i gång. Jag fortsatte med dialysbehandlingen i flera veckor.

Det var nu mitten av september, och jag hade varit på sjukhuset i närmare en månad. Eftersom sjukhuset låg 8 mil hemifrån, var det svårt för mina kristna bröder och systrar att besöka mig. Jag saknade församlingen väldigt mycket. Jag fick kassettinspelningar med församlingens möten, men när jag lyssnade på dem fick jag en klump i halsen. När jag var ensam talade jag flera timmar med Jehova Gud i bön och bad om styrka att fortsätta att uthärda. Vad jag då inte visste var att ännu svårare prövningar låg framför mig.

Jag är inte rädd för att dö

De sex veckor som hade gått sedan transplantationen hade känts långa, och nu var det smärtsamt uppenbart att kroppen hade stött ifrån sig njuren. Min mage var otroligt svullen. Läkarna sade att den avstötta njuren måste ut. Återigen kom blodfrågan på tal. Läkarna förklarade att den här gången var operationen mycket mer komplicerad, eftersom mitt blodvärde var mycket lågt. Vänligt men bestämt förklarade jag för dem min på Bibeln grundade ståndpunkt, och till slut gick de med på att utföra operationen utan blod.b

Efter operationen gick allting utför mycket snabbt. Medan jag var på uppvakningsavdelningen började det samlas vätska i mina lungor. Efter en hel natt med intensiv dialysbehandling kände jag mig lite bättre. Men två dagar senare var lungorna vätskefyllda igen. Ännu en natt med dialysbehandling följde. Jag minns inte mycket av den natten. Men jag minns att pappa satt vid min sida och sade: ”Ett andetag till, Lee! Kom igen. Du klarar det! Ett andetag till. Så ja, fortsätt nu att andas!” Jag var mycket trött. Jag tror att jag aldrig hade varit så trött förut. Jag ville bara att det skulle vara över och att jag fick vakna upp i Guds nya värld. Jag var inte rädd för att dö. — Uppenbarelseboken 21:3, 4.

På morgonen var mitt tillstånd kritiskt. Mitt hematokritvärde, volymandelen röda blodkroppar som cirkulerar i blodet, var nere på 7,3 — normalt skall det vara över 40! Läkarna såg inte så optimistiskt på mitt tillstånd. De försökte flera gånger få mig att godta en blodtransfusion som de menade var nödvändig för att jag skulle kunna återhämta mig.

Jag flyttades till en intensivvårdsavdelning, och därefter sjönk mitt hematokritvärde till 6,9. Men med mammas hjälp började mitt hematokritvärde sakta att stiga. I en mixer där hemma gjorde hon drycker av födoämnen som innehåller mycket järn och tog med dem till mig. För att uppmuntra mig drack hon också av dem tillsammans med mig. En mors kärlek till sina barn är verkligen något underbart.

När jag skrevs ut från sjukhuset i mitten av november, var mitt hematokritvärde 11. I början av år 1987 började jag tillföra kroppen EPO (erytropoietin), ett syntetiskt hormon som stimulerar benmärgen att skicka ut nya röda blodkroppar i blodet, och nu är mitt hematokritvärde omkring 33.c

”Det är bara tillfälligt, Lee!”

Jag har även gått igenom andra stora operationer åren 1984, 1988, 1990, 1993, 1995 och 1996 — alla på grund av min njursvikt. En tanke som har hjälpt mig att uthärda under alla dessa år som jag har levt med njursjukdom är: ”Det är bara tillfälligt.” Oavsett vilka problem vi har, fysiska eller av annat slag, så kommer de att rättas till under Guds kungarikes styre i den kommande nya världen. (Matteus 6:9, 10) Varje gång som jag ställs inför en ny utmaning och börjar känna mig nere, säger jag helt enkelt till mig själv: ”Det är bara tillfälligt, Lee!”, och det hjälper mig att få rätt perspektiv på tillvaron. — Jämför 2 Korinthierna 4:17, 18.

År 1986 bjöd på den största överraskning jag någonsin upplevt — jag gifte mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli gift. ”Vem vill gifta sig med mig?” undrade jag. Men då dök Kimberly upp. Hon såg till min inre människa och inte till min yttre, borttynande människa. Hon såg också att mitt tillstånd bara är tillfälligt.

Den 21 juni 1986 gifte vi oss, Kimberly och jag, i Rikets sal i Pleasanton i Kalifornien. Vi har bestämt oss för att inte skaffa några barn, eftersom min sjukdom är ärftlig. Men detta är kanske också bara tillfälligt. Om det är Jehovas vilja kommer vi att skaffa barn i hans nya värld.

Jag har privilegiet att tjäna som äldste i Highland Oaks-församlingen i Kalifornien, och Kimberly tjänar som heltidsförkunnare. Eldprovet år 1981 tärde på min kropp och gjorde att jag inte har så stor motståndskraft. Sedan dess har min syster utvecklat en mild form av Alports syndrom, och två av mina bröder, som har sjukdomen, har fått njursvikt och får nu dialysbehandling. Mina två andra bröder är helt friska.

Jag fortsätter med peritonealdialys, och jag är mycket tacksam för den rörelsefrihet som den ger mig. Jag ser framtiden an med tillförsikt, för när allt kommer omkring är våra dagars problem — däribland njursjukdomar — bara tillfälliga. — Berättat av Lee Cordaway, som dog innan den här artikeln trycktes.

Vakna! rekommenderar inte någon särskild medicinsk behandlingsmetod. Artikeln är inte avsedd att avskräcka från andra behandlingsformer, till exempel hemodialys. Alla metoder har sina för- och nackdelar, och var och en måste själv fatta ett samvetsgrant beslut om vilken metod han skall använda sig av.

[Fotnoter]

[Diagram på sidan 13]

Hur peritonealdialys fungerar

Levern

Tunntarmsslyngor

Kateter (tillför den rena lösningen; leder bort den gamla lösningen)

Bukhinnan

Bukhålan

Urinblåsan

[Bild på sidan 12]

Min hustru, Kimberly, och jag