Att så med tårar och skörda med glädje

”NJUT av din pension i det soliga Spanien!” Flera miljoner européer har följt den frestande uppmaningen och flyttat dit. När jag var 59 år, beslöt jag mig också för att sälja allting och flytta från England till Spanien, men det var inte bara solsken och ett lugnt liv som jag var ute efter.

Jag valde att flytta till Santiago de Compostela — en av Spaniens regnigaste städer — eftersom mitt syfte var att tjäna som heltidsförkunnare och inte att ligga och lata mig i solen. Tjugotvå år tidigare hade omständigheterna tvingat mig att överge min förkunnartjänst i Spanien, dit jag hade flyttat för att tjäna där behovet av att predika de goda nyheterna var större. Jag hade alltid haft en önskan att återvända, och nu hade min önskan förverkligats.

Men omställningen var inte så lätt som jag hade trott att den skulle vara. Första månaden var rena mardrömmen! Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit så trött. Jag bodde på femte våningen i ett hus utan hiss. Dag efter dag traskade jag omkring på Santiagos backiga gator och gick trappa upp och trappa ner för att försöka predika de goda nyheterna för så många människor som möjligt. Efter den där första jobbiga månaden började jag känna mig osäker. Hade jag verkligen fattat rätt beslut? Var jag helt enkelt för gammal för det här slaget av verksamhet?

Den andra månaden kände jag emellertid hur krafterna började återvända. Det var ungefär som när en långdistanslöpare kommer in i andra andningen. Nu följde en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Jag började få uppleva skördandets glädje efter många år av tårfylld sådd. (Psalm 126:5) Låt mig förklara.

En tid av glädje

Min hustru, Pat, och jag flyttade till Spanien år 1961. På den tiden var Jehovas vittnens verksamhet inte officiellt erkänd där i landet. Vi blev förordnade att tjäna i den soliga staden Sevilla, där det då fanns omkring 25 förkunnare.

En dag när vi var ute och predikade, talade jag med en fransman som höll på att måla ett hus. Dagen därpå kom en kvinna fram till min hustru och mig och frågade om vi hade talat med en målare dagen före. Hon sade att det var hennes man, Francisco, som vi hade talat med. Han hade gett henne en så noggrann beskrivning av oss att hon genast kände igen oss. ”Han är hemma nu, om ni skulle vilja besöka honom”, förklarade hon.

Vi tackade genast ja till hennes inbjudan, och snart studerade hela familjen Bibeln tillsammans med oss. Någon tid senare var Francisco tvungen att återvända till Frankrike av ekonomiska skäl. Vi undrade oroligt hur det skulle gå. Skulle han förlora kontakten med vittnena? Kort efter det att han hade rest fick vi emellertid ett brev som stillade våra farhågor. Francisco skrev att hans nye chef hade frågat honom hur många religioner det fanns i Spanien.

”Det finns två, katoliker och protestanter”, sade Francisco lite försiktigt. Eftersom vår verksamhet fortfarande var förbjuden, tyckte han det var bäst att inte säga mer.

”Är du säker på det?” frågade hans chef.

”Ja, egentligen finns det tre”, svarade Francisco, ”och jag tillhör den tredje — Jehovas vittnen.”

”Det var roligt att höra”, svarade hans chef. ”Jag är nämligen tjänare i församlingen!” Samma kväll var Francisco med vid vittnenas möte.

År 1963 blev vi förflyttade från Sevilla till Valencia och kort därefter till Barcelona. Där fick jag utbildning för tjänsten som resande tillsyningsman. Därefter skickades vi tillbaka till Valencia och började i resetjänsten i det området. Men efter några år i denna underbara tjänst började Pat få problem med balansen. Snart hade hon till och med svårt att gå. Nu började en tid då vi ofta fick ”så med tårar”. — Psalm 126:5.

Tårfyllda år

Med sorg i hjärtat lämnade vi Spanien för att få läkarvård i England. Vad var orsaken till Pats symtom? Multipel skleros, eller MS, en degenerativ sjukdom som gör att patienten så småningom blir alltmer invalidiserad. På grund av följdsjukdomar och andra problem kan den ibland leda till döden.

Vi hade mycket svårt att anpassa oss till vårt nya liv och vänja oss vid sjukdomen. Men under hela denna tid fick vi erfara sanningen i psalmistens ord: ”Jehova själv kommer att stödja honom [den som handlar hänsynsfullt mot den ringe] på sjukdivanen.” — Psalm 41:3.

I omkring tio år flyttade vi från det ena huset till det andra. Pat var mycket känslig för ljud, och vi försökte hitta en bostad som var idealisk för henne — vilket vi så småningom insåg var omöjligt. Pat var också tvungen att vänja sig vid att sitta i rullstol. Även om hon kunde laga mat och uträtta många andra sysslor, var hon deprimerad över sin bristande rörlighet. Eftersom hon hade varit en mycket aktiv person, var detta fysiska handikapp känslomässigt påfrestande för henne.

Starka trots tårar

Jag fick lära mig att hjälpa Pat att resa sig, sätta sig i en stol, klä på sig, tvätta sig, lägga sig och stiga upp. Att regelbundet vara med vid kristna möten var en verklig utmaning. Vi var helt uttröttade innan vi kom i väg. Men vi visste att det enda sättet för oss att bevara oss andligt starka var att regelbundet församlas med våra kristna bröder.

I elva år skötte jag Pat i hemmet, samtidigt som jag arbetade som ritare på dagarna. Till slut var hon så dålig att vi insåg att hon behövde specialistvård, vilket jag inte kunde ge henne. Hon fick därför vara på ett sjukhus i veckorna, medan jag skötte henne i hemmet på helgerna.

Varje söndag efter lunch tog jag med Pat till det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet, som nu var de enda mötena hon kunde vara med vid. Efter mötena körde jag henne tillbaka till sjukhuset. Allt detta var mycket tröttsamt för mig, men det var värt besväret, för det hjälpte Pat att bevara sig andligt stark. Ibland undrade jag hur länge jag skulle orka, men Jehova gav mig kraft att fortsätta. Varje lördagsförmiddag ledde jag en grupp förkunnare i tjänsten på fältet innan jag hämtade Pat på sjukhuset. Mina kristna rutiner hjälpte mig att hålla i gång under denna svåra tid.

Pat gjorde också vad hon kunde för att predika de goda nyheterna. På sjukhuset fick hon sätta i gång två bibelstudier med de sjuksköterskor som skötte henne. Den ena av dem, som hette Hazel, gjorde fina framsteg och överlämnade sig så småningom åt Jehova. Tyvärr fick Pat inte vara med vid Hazels dop, eftersom hon dog kort dessförinnan — den 8 juli 1987.

Pats död medförde både lättnad och sorg. Jag kände mig lättad över att hon inte behövde lida längre, men jag kände djup sorg över att ha förlorat min livskamrat. Hon lämnade ett stort tomrum efter sig.

Nya glädjeämnen

Det kanske låter konstigt, men Pat och jag hade redan bestämt vad jag skulle göra när hon var borta. Eftersom vi båda visste att hon inte hade långt kvar, hade vi resonerat om hur jag skulle kunna tjäna Jehova på bästa sätt efter hennes död. Vi var överens om att jag skulle återvända till Spanien, det distrikt som vi hade tvingats lämna.

Tre månader efter Pats död begav jag mig till Jehovas vittnens avdelningskontor i Spanien för att ta reda på var jag kunde vara till störst nytta. Jag blev förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i den gamla regniga staden Santiago de Compostela.

Kort därefter fick jag ett brev från avdelningskontoret med adressen till en intresserad person vid namn Maximino. Efter att ha sökt honom i tre veckor lyckades jag till sist träffa honom. Maximino, som var vaktmästare på ett sjukhus i närheten, hade fått traktaten Liv i en fridfull ny värld och hade sedan beställt boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.a När jag besökte honom, hade han redan läst boken tre gånger. Han bad om ursäkt för att han inte hade läst Bibeln så mycket — den ”gamla delen” bara en gång och den ”nya delen” två gånger. Allt detta hade han gjort medan han väntade på att någon skulle besöka honom.

Han talade också om för mig att han hade sökt upp Rikets sal i avsikt att besöka ett av våra möten. Men eftersom han var mycket blyg, hade han inte vågat gå in. Jag satte i gång ett bibelstudium med honom, och han besökte mötena redan samma vecka. Han riktigt sög i sig sanningen, men han hade svårt att komma över sitt begär efter tobak. Med Jehovas hjälp lyckades han till sist sluta röka, och i dag är han ett döpt vittne.

Mer glädje efter många tårar

Bara ett år efter min återkomst till Spanien blev jag inbjuden att tjäna som resande tillsyningsman igen. Men innan jag hann börja i resetjänsten, hände något oväntat. Jag träffade en pionjärsyster vid namn Paquita, som tjänade i närheten av Santiago. Hon var änka och hade varit i heltidstjänsten i många år. Vi upptäckte snart att vi hade mycket gemensamt. År 1990, bara sex månader efter det att jag hade börjat i resetjänsten, gifte vi oss — ännu ett glädjeämne!

Paquita hade, precis som jag, ”sått med tårar”. Just som hon hade fått sitt första förordnande som pionjär med särskilt uppdrag drabbades hon av en tragedi. När hennes man höll på att flytta över deras möbler och andra tillhörigheter till Orense, deras nya hem, blev han dödad i en bilolycka — en mötande lastbil kom över i hans körfält. Paquita och hennes tioåriga dotter var redan i Orense när de fick underrättelse om hans död. Trots detta svåra slag började Paquita sin tjänst som planerat, bara två dagar efter begravningen.

Paquita fortsatte sedan i heltidstjänsten i många år. Plötsligt slog tragedin till igen. En ny bilolycka dödade hennes dotter, som då var 23 år. Smärtan var stor, och det tog lång tid för henne att komma över sin sorg. Men precis som första gången var hennes kristna rutiner och det stöd som hon fick av sina kristna bröder och systrar till stor hjälp i sorgearbetet. Jag lärde känna Paquita år 1989, bara två år efter hennes dotters död.

Sedan vårt giftermål år 1990 har vi varit verksamma i resetjänsten i Spanien. Även om de senaste åren har varit en av de lyckligaste perioderna i vårt liv, beklagar vi inte de prövningar som vi har fått utstå. Vi är övertygade om att de har format vår personlighet på ett positivt sätt. — Jakob 1:2–4.

Lärdomar som jag har vunnit

Jag tror att till och med de svåraste prövningar har en positiv sida, för de kan ge oss viktiga lärdomar. Prövningarna har framför allt lärt mig hur viktigt det är med empati, en nödvändig egenskap för kristna tillsyningsmän. För inte så länge sedan talade jag med en broder som har en handikappad son. Jag förstod precis vilka stora ansträngningar han måste göra varje vecka för att ta med sin son till alla möten. Efter vårt samtal tackade han mig och sade att det var första gången som någon verkligen hade förstått vilka svårigheter han och hans hustru hade att kämpa med.

En annan viktig sak som jag har lärt mig är att förlita mig på Jehova. När allting går sin gilla gång, kanske vi har en tendens att förlita oss på våra egna krafter och förmågor. Men när en prövande situation fortsätter år efter år och man inte kan klara av den i egen kraft, då lär man sig att förtrösta på Jehova. (Psalm 55:22) Guds hjälpande hand har gjort det möjligt för mig att klara av problemen.

Detta betyder naturligtvis inte att det alltid har varit lätt. Jag måste erkänna att jag under min första hustrus sjukdom ibland blev arg och frustrerad över min situation, i synnerhet när jag var trött. Efteråt fick jag dåligt samvete för att jag kände det så. Jag talade om mina känslor med en medlidsam äldste, som genom sitt förvärvsarbete hade stor erfarenhet av patienter med kroniska sjukdomar. Han sade att han tyckte att jag klarade av situationen bra med tanke på omständigheterna och att det är mycket vanligt att ofullkomliga människor får sådana känslor när de drabbas av långvarig stress.

Även om Paquita och jag gläder oss oerhört mycket över vår tjänst som heltidsförkunnare, tror jag inte att vi någonsin kommer att mena att våra glädjeämnen är självklara. Jehova har välsignat oss på så många sätt och har gett oss ett tillfredsställande arbete, ett som vi kan utföra tillsammans. Under årens lopp har vi båda många gånger fått så med tårar, men tack vare Jehova får vi nu skörda med högt fröjderop. — Berättat av Raymond Kirkup.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 21]

Paquita och jag gläder oss åt vår kristna tjänst tillsammans