Till slut fann jag sanningen
När jag i slutet av augusti 1939 var på väg hem till Budapest i Ungern, stannade jag till i Moskva. Några dagar tidigare, den 23 augusti, hade nonaggressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen undertecknats, och Kremls murar var smyckade med nazistiska hakkorsflaggor. Varför befann jag mig i Ryssland, och vad väntade mig när jag kom hem?
LÅT mig först ta dig med till den lilla ungerska staden Veszprém. Jag föddes här den 15 januari 1918. Jag var äldsta barnet i en skara på fyra, och våra föräldrar såg till att vi regelbundet gick i kyrkan. När jag var fem år assisterade jag vid mässan i ett romersk-katolskt kloster. Hemma lekte jag att jag förrättade mässan för mina yngre syskon, iförd en skrud av papper som jag hade gjort till gudstjänsten.
När jag var åtta år övergav far familjen, och mor tog hand om oss. Hon fick hjälp av sin mor. Året därpå dog mor i cancer. De år som sedan följde var vi barn skilda åt och utplacerade på olika barnhem och fosterhem. Det sista barnhemmet som jag bodde på låg i närheten av Budapest. Det drevs av Frères Maristes (Mariabröderna), en fransk orden för katolska lärare. Jag älskade verkligen Gud, så när jag blev 13 år tackade jag ja till erbjudandet om utbildning inom deras religiösa orden.
Omfattande religiös utbildning
Följande år skickades jag till Grekland, där jag gick i en Frères Maristes-skola som hölls på franska. Jag utbildades till lärare. Fyra år senare, år 1936, tog jag examen och fick ett certifikat som kvalificerade mig för att undervisa i grundskolan. Efter examen blev jag ”broder” i den religiösa orden och underkastade mig det trefaldiga löftet om fattigdom, lydnad och kyskhet. Även om vi bröder bar religiösa dräkter och undervisade i katekesen, studerade vi aldrig Bibeln.
Den sommaren sökte jag anställning som lärare i en skola i Kina, och jag blev antagen. Den 31 oktober 1936 avreste jag med ett oceanfartyg från Marseille i Frankrike. Den 3 december 1936 kom jag fram till Shanghai. Jag fortsatte därifrån med tåg till huvudstaden, Beijing (Peking), i norra Kina.
I en bergstrakt omkring 25 kilometer från Beijing hade den religiösa orden Frères Maristes en stor skola, elevbostäder och jordbruksfastigheter. Kejsarens sommarresidens låg i närheten, och det fanns underbara trädgårdsanläggningar och många fruktträd. Där intensivstuderade jag både kinesiska och engelska. Men vi studerade aldrig Bibeln.
Oroligheter och krig
I början av 1930-talet lade Japan under sig Manchuriet, en del av Kina. I juli 1937 drabbade japanska och kinesiska trupper samman i närheten av Beijing. De segrande japanerna bildade en ny regering som bestod av kineser som de hade utvalt. Det ledde till att kinesiska gerillatrupper började strida mot den nya regeringen.
Eftersom vårt kloster utanför Beijing betraktades som franskt territorium, undgick vi de direkta striderna. Vi träffades ändå av enstaka kanonkulor och skottsalvor, vilka skadade några av de mer än 5.000 kineser som hade tagit sin tillflykt till vårt kloster. Under tiden härskade kinesiska gerillatrupper på landsbygden.
I september 1937 anföll 300 beväpnade kinesiska gerillasoldater våra byggnader i sitt sökande efter gevär, pengar och mat. Jag var en av tio européer som togs som gisslan. Efter att ha hållits kvar i sex dagar var jag bland de första i gisslan som släpptes. Jag hade blivit sjuk efter att ha ätit smittad mat, så jag fick vara på sjukhus en månad.
Sedan jag hade skrivits ut från sjukhuset blev jag förflyttad till en annan skola som den religiösa orden drev och som låg i ett säkrare område i Beijing. I januari 1938 skickades jag till Shanghai för att undervisa, men i september återvände jag till Beijing för att undervisa där. När skolåret var över förnyade jag emellertid aldrig mina religiösa löften. I sju år hade jag levt ett religiöst liv och ägnat mig åt utbildning men inte lyckats finna tillfredsställelse i mitt sökande efter sanningen. Jag lämnade därför den religiösa orden för att återvända hem till Budapest.
Det var då som andra världskrigets ovädersmoln började torna upp sig. Mina överordnade från Frankrike rådde mig att ta Transsibiriska järnvägen som gick genom Sovjetunionen. Det var på den här resan som jag kom till Moskva den 27 augusti 1939 och fick se Kremls murar smyckade med nazistiska flaggor.
En värld i krig
Jag kom hem till Budapest den 31 augusti 1939. Nästa dag invaderade Tyskland Polen, och andra världskriget började. Längre fram bröt Tyskland sin nonaggressionspakt med Sovjetunionen, och den 22 juni 1941 marscherade Hitlers styrkor in i Sovjetunionen. De ryckte fram ända till Moskvas ytterområden, men de lyckades inte inta staden.
Riksföreståndaren i Ungern undertecknade ett fredsfördrag med Tyskland, och tyska trupper beviljades fri passage genom Ungern. År 1942 gifte jag mig, och år 1943 blev jag inkallad till tjänstgöring i ungerska armén. I mars 1944 invaderade Tyskland Ungern därför att Hitler inte var nöjd med det stöd Ungern gav honom i hans krigsansträngningar. Det året föddes vår son. Min hustru och son flyttade ut till min hustrus föräldrar på landet för att undgå det tunga bombardemanget av Budapest.
Krigets utveckling ändrades, och den sovjetiska armén närmade sig Budapest och kom fram till staden den 24 december 1944. Jag tillfångatogs av ryssarna och blev krigsfånge. Vi var flera tusen fångar som tvingades marschera omkring 16 mil till Baja i Ungern. Där packades vi ihop i boskapsvagnar och transporterades till Timişoara och placerades i ett stort koncentrationsläger. I början av år 1945 dog minst 20.000 av de 45.000 fångarna i en tyfoidfeberepidemi.
I augusti fördes de 25.000 fångar som överlevt till Svarta havet. Därifrån blev omkring 20.000 deporterade till Sovjetunionen. Men omkring 5.000 andra som var sjuka, däribland jag, skickades tillbaka till Ungern och släpptes fria. Det var således slut på åtta hemska månader av fångenskap. Några veckor senare återförenades jag med min hustru och son, och vi återvände till Budapest för att bosätta oss där.
Efter kriget fortsatte många att lida svårt. Det var ont om mat, och inflationen var förödande. Vad som kostade en ungersk pengö år 1938 kostade mer än en kvintiljon (1.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000) pengö år 1946! Med tiden förbättrades vårt liv när jag lyckades få ett kontorsarbete på järnvägsbolaget.
Jag finner sanningen
År 1955 började ett Jehovas vittne, som bodde i samma hyreshus i Budapest som vi, tala med min hustru, Anna, om Bibeln. Mitt intresse väcktes när Anna berättade för mig att Bibeln inte lär att helvetet är en plats där man plågas. (Predikaren 9:5, 10; Apostlagärningarna 2:31) Även om jag var katolik, hade jag aldrig studerat Bibeln, inte ens när jag fick särskild utbildning i kyrkliga skolor. Jag hade helt enkelt accepterat de obibliska katolska lärorna, till exempel läran om helveteselden. Nu kom jag att älska Bibelns sanningar, särskilt de som gäller Guds kungarike och hur det skall förverkliga Guds uppsåt att göra jorden till ett paradis. (Matteus 6:9, 10; Lukas 23:42, 43; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag kände en underbar glädje som jag aldrig tidigare hade upplevt.
Jehovas vittnen i Ungern var på den tiden hårt förföljda och sattes i fängelse därför att de modigt lärde ut sanningarna om Guds kungarike. Jag läste all den litteratur som vittnena hade gett ut och som jag fick tag i på ungerska, och jag skaffade mig deras publikationer på engelska och franska som inte hade översatts till ungerska. Jag var verkligen tacksam över att jag hade lärt mig de här andra språken!
I oktober 1956 gjorde ungrarna revolt mot den ryskinfluerade kommunistregimen. Striderna i Budapest var intensiva. Många som satt i fängelse släpptes fria, däribland Jehovas vittnen. Vid den här tiden blev min hustru och jag döpta som en symbol av vårt överlämnande åt Jehova Gud. En vecka senare kvävde ryska trupper revolutionen. De vittnen som hade släppts fria sattes på nytt i fängelse.
Ett dyrbart privilegium
Eftersom de flesta av de vittnen som var ansvariga för predikoarbetet satt i fängelse, kom en medkristen fram till mig och frågade om jag kunde översätta en del av vår bibliska litteratur. Till en början fick jag privata brev från Schweiz som innehöll artiklar i Vakttornet på franska. Jag översatte artiklarna till ungerska, och sedan ordnade man så att kopior av de översatta artiklarna gjordes tillgängliga för församlingarna.
När tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Ungern, János Konrád, släpptes fri år 1959 efter att ha suttit i fängelse i 12 år på grund av kristen neutralitet, blev jag förordnad som översättare. Nu fick jag engelskt material att översätta. Jag fick oftast materialet av en kvinnlig kurir vars namn jag inte kände till. Om jag någon gång greps och torterades, skulle jag inte kunna avslöja hennes namn.
När jag hade översatt ett nummer av Vakttornet, brukade broder Konrád granska texten för att se om den var riktigt översatt. Sedan skrev systrar ut de översatta artiklarna på mycket tunt papper och använde karbonpapper för att göra upp till 12 kopior. På det sättet hade alla som var närvarande vid studiet av Vakttornet emellanåt ett eget utskrivet exemplar av studieavsnittet. När gruppen var färdig med studiet, skickade den sina exemplar till en annan studiegrupp. Men ofta kunde vi inte framställa mer än ett exemplar av Vakttornet till varje studiegrupp. Alla de närvarande var då tvungna att vara särskilt uppmärksamma och göra anteckningar för att dra största möjliga nytta av det bibliska dryftandet.
Från det att jag började översätta år 1956 och till år 1978 gavs Vakttornet ut på ungerska enbart i maskinskriven form. Från år 1978 till år 1990 gavs Vakttornet ut i duplicerad form. Och vilken välsignelse det har varit att sedan januari 1990 ha både Vakttornet och Vakna! på ungerska i vackert fyrfärgstryck!
Under kommunistregimen var alla tvungna att ha ett förvärvsarbete. Så i 22 år, ända tills jag gick i pension år 1978, översatte jag på tider då jag inte förvärvsarbetade. Det var oftast tidigt på morgonen och sent på kvällen. Sedan jag blev pensionär har jag arbetat som översättare på heltid. Då arbetade alla översättare hemma, och på grund av förbudet var det svårt för oss att kommunicera med varandra. År 1964 gjorde polisen en husrannsakan hos alla översättarna samtidigt och konfiskerade vårt material. Under flera år därefter kom polisen ofta på besök.
Underbara välsignelser
År 1969 blev min passansökan beviljad, så János Konrád och jag kunde resa från Ungern till Paris för att där vara med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Fred på jorden”. Vilken välsignelse det var att få träffa medbröder från andra länder och tillbringa några dagar på Jehovas vittnens avdelningskontor i Bern i Schweiz! På 1970-talet kunde många Jehovas vittnen från Ungern vara med vid sammankomster i Österrike och Schweiz.
Efter flera år under restriktioner från myndigheternas sida kunde vi år 1986 hålla vår första av staten godkända sammankomst i Ungdomsparken i Kamaraerdő i Budapest. De mer än 4.000 närvarande hade glädjetårar i ögonen när de hälsade på sina bröder och systrar och läste de välkomnande orden till vårt möte som stod ovanför ingången till parken.
Till slut, den 27 juni 1989, beviljade myndigheterna Jehovas vittnen lagligt erkännande. Nyheten meddelades på ungersk TV och radio till glädje för våra bröder och systrar. Det året höll vi, utan några restriktioner, våra första områdessammankomster sedan verksamheten hade blivit förbjuden nästan 40 år tidigare. Mer än 10.000 var närvarande vid sammankomsten i Budapest, och tusentals andra var närvarande vid fyra andra sammankomster i landet. Vilken glädje det var för mig att se min yngste bror, László, och hans hustru låta döpa sig i Budapest!
I juli 1991 var vi sedan med om en välsignelse som vi inte ens kunnat drömma om — en sammankomst på Budapests stora Népstadion med mer än 40.000 deltagare. Där hade jag privilegiet att tolka tal som hölls av bröder från högkvarteret i Brooklyn.
I dag arbetar Anna och jag och mer än 40 av våra kära bröder och systrar vid Jehovas vittnens vackra avdelningskontor i en av Budapests förorter. Jag arbetar på översättningsavdelningen tillsammans med duktiga yngre bröder och systrar, och Anna tar del i städning och hushållsarbete.
Trots våra ansträngningar att vidarebefordra Bibelns sanning till vår son när han växte upp, tog han aldrig emot den. Men han är nu välvilligt inställd till sanningen, och vi hoppas att han med tiden kommer att tjäna Jehova.
Min hustru och jag är verkligen tacksamma för att vi har funnit sanningen om vår kärleksfulle Gud, Jehova, och att vi har kunnat tjäna honom i mer än 40 år. — Berättat av Endre Szanyi.
[Bild på sidan 21]
Min hustru och jag