Har du sett en pungvarg?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

”SETT vad för någonting?” kanske du frågar. ”Jag vet inte ens vad en pungvarg är.”

Pungvargen är ett fascinerande djur från andra sidan jordklotet, närmare bestämt Tasmanien, Australiens lilla östat. Dess vetenskapliga namn är Thylacinus cynocephalus.

Thylacinus cynocephalus betyder bokstavligen ”punghund med varghuvud”, men de första europeiska nybyggarna på Tasmanien gav den en mängd olika, betydligt enklare namn. Sådana namn som tasmansk tiger, tasmansk varg, sebra-opossum, hyena, sebravarg och hundhuvudopossum var vanliga. Aboriginerna, som fanns på Tasmanien långt innan den vite mannen kom dit för cirka 200 år sedan, kallade pungvargen ”corinna”.

Pungvargen betraktas nu som utdöd, men på museer kan man få se uppstoppade exemplar. Den sista levande pungvarg man känner till dog år 1936 i en zoologisk trädgård i Hobart, Tasmaniens huvudstad. Det finns emellertid de som påstår att det fortfarande finns några levande pungvargar som håller sig undan i Tasmaniens ödemarker. Det kommer fortfarande in rapporter från sådana som säger sig ha sett dem.

Att pungvargen oegentligt också fått namnet ”tasmansk tiger” beror sannolikt på att den är randig och att den är köttätare. Karakteristiska mörkbruna, nästan svarta, ränder löper tvärs över ryggen och nedefter den långa, styva svansen. Som namnet visar hör den här ”vargen” till pungdjuren. Honan har nämligen en pung. Ungarna är mycket små, blinda och outvecklade när de föds, men de hittar ändå fram till moderns pung, där hon ger dem di tills de vuxit sig så stora och starka att de kan lämna pungen. Mamma pungvargs lille nyfödde stannar i pungen omkring tre månader innan han vågar sig ut för första gången. Sedan junior väl tagit det steget, dröjer det inte länge förrän han själv kan följa efter sin mamma, när hon är ute och letar efter mat.

Det påstås att pungvargen är det största kända köttätande pungdjur som har levt ända in i vår tid. Till skillnad från andra pungdjur, till exempel kängurun, har honan en pung som öppnar sig baktill. Hon kan bära med sig och ge di åt fyra ungar åt gången.

Hur utbredd har pungvargen varit?

Även om man i många delar av Australien har funnit aboriginklippmålningar, fossil och torkade, mumifierade exemplar av pungvargen, tycks dess huvudsakliga hemvist ha varit Tasmanien, och det har kanske aldrig funnits något större antal av den ens där. Det är framför allt människan som skall lastas för att den har blivit utrotad. Visserligen var pungvargen själv ett rovdjur, men den var ändå en enkel match för somliga vita nybyggare, som visade sig vara listiga och snikna jägare. Eftersom den var nyfiken och i stor utsträckning orädd för människor, blev den ett lätt offer för bössan eller snaran.

Många lantbrukare hävdade att pungvargen dödade får, och därför utlovade mäktiga kretsar inom boskapsnäringen och även de tasmanska myndigheterna feta skottpengar på den. Man fångade levande pungvargar i fällor och avyttrade dem utan svårighet till djurparker utomlands. För många år sedan hemsökte en okänd elakartad sjukdom ett stort antal av Tasmaniens vilda djur, och pungvargsbeståndet påverkades utan tvivel också. Men den allra största andelen av tillbakagången måste tillskrivas människan.

Unika jaktmetoder

För det mesta jagade pungvargen ensam, men ibland också i par. Metoden var att sikta in sig på ett djur, till exempel en liten känguru, och sedan helt enkelt trava efter det och jaga det trött. När djuret väl saktat farten på grund av utmattningen, hade pungvargen bara att hoppa på sitt byte och döda det med de kraftiga käkarna. En annan unik egenskap hos detta ovanliga djur var att det kunde öppna käkarna till förbluffande 120 grader!

Eftersom pungvargen hade för vana att endast äta vissa delar av sitt byte — vanligen bara inälvorna — menar somliga att den blodtörstigt dödade fler djur än den behövde. Men ett annat, mindre, rovpungdjur brukade uppväga detta skenbara slöseri. Det var pungdjävulen, en naturens renhållningsarbetare. Den brukade följa efter pungvargen och ta hand om dennes måltidsrester. Snart hade den gjort rent bord och ätit upp ben och päls, ja allt. Detta djur existerar fortfarande.

Såvitt man förstår har pungvargen aldrig utgjort något hot mot människan. Det finns inga bevis för att den någonsin har jagat människor. En gammal man erinrar sig hur han sent en kväll för många år sedan satt vid sin lägereld och läste. Plötsligt fick han genom lågorna se en pungvarg som kröp ihop och försiktigt smög sig fram mot honom. Det såg hotfullt ut. Rädd för att bli anfallen grep han efter bössan, tog noga sikte genom lågorna och sköt. Pungvargen gjorde en klumpig baklängessaltomortal men blev till synes inte allvarligt skadad, för den hoppade upp och försvann i mörkret. Mannen gick då fram för att se efter om det fanns blod från pungvargen för att därigenom avgöra hur pass allvarligt han hade sårat den. Alldeles framför elden fann han ett stort klätterpungdjur med mannens kula i sig. Det var det här djuret som pungvargen hade smugit sig på!

Hur är det med uppgifter att folk har sett den?

Alltsedan den sista i fångenskap levande pungvargen dog år 1936, har det kommit in massor av uppgifter från folk som säger sig ha sett den. Hittills har det emellertid kommit fram mycket lite som skulle kunna övertyga zoologerna om att det fortfarande finns pungvargar. Det tycks som om ingenting skulle kunna övertyga myndighetspersoner om att pungvargar fortfarande existerar annat än ett nytaget fotografi eller att man fångar en levande.

Många äldre människor som bor på landsbygden på Tasmanien säger att om de fick se en pungvarg, skulle de inte tala om det. De är plågade av att det fanns folk i deras ungdom som är skuld till att detta unika djur av allt att döma är utrotat. Om det trots allt fortfarande skulle finnas några, skulle de vilja att de fick vara i fred.

Om man frågade dem: ”Har ni sett någon pungvarg på sista tiden?” skulle de därför inte erkänna det, även om de hade gjort det.

[Bildkälla på sidan 26]

Tom McHugh/Photo Researchers