Jordens krympande djurbestånd
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
ÄR DET inte spännande att få se och höra vilda djur — en tiger, en val eller en gorilla — i naturligt tillstånd? Att kela med en koala eller känna marken skaka under hovarna på stora hjordar som sträcker sig så långt ögat når? Men tyvärr kommer många människor förmodligen aldrig att få uppleva sådana äventyr — om man inte tycker att man upplever äventyr med hjälp av museer, böcker och dataskärmar. Varför det?
Därför att medan du läser den här artikeln håller tusentals växter och djur obevekligt på att utrotas. Enligt en biolog vid Harvard University i USA, dr Edward O. Wilson, utrotas 27.000 arter per år, dvs. tre per timme. Med den takten kan 20 procent av jordens växt- och djurarter vara utrotade om 30 år. Men utrotningstakten är inte konstant — den ökar. Experter förutspår att i början av nästa sekel kommer hundratals arter att försvinna varje dag!
En art som är på gränsen att utrotas är den afrikanska spetsnoshörningen. På grund av tjuvskytte har antalet djur minskat från 65.000 till 2.500 på mindre än 20 år. Av orangutangen finns det högst 5.000 exemplar kvar i Borneos och Sumatras krympande regnskogar. Utrotningen har också drabbat jordens vattenlevande djur. Ett av offren är den graciösa vitflaggsdelfinen, som lever i Changfloden (Yang-tse-kiang) i Kina. Förorening och rovfiske har lett till att det nu finns mindre än hundra exemplar kvar, och de kommer kanske alla att vara döda om tio år.
”Vetenskapsmän från olika discipliner är oense i många frågor”, säger Linda Koebner i Zoo Book, ”men när det gäller behovet av att rädda växt- och djurarter och vår planets biologiska hälsa är de fullständigt överens: Den närmaste femtioårsperioden kommer att bli kritisk.”
Vems är felet?
Befolkningsökningen har påskyndat utrotningen, men den är inte den enda boven i dramat. Många djurarter — till exempel vandringsduvan, moafågeln, garfågeln och pungvargen — utrotades långt innan jordens befolkning utgjorde något hot i sig själv. Chefen för Zoological Parks Board of New South Wales, dr J. D. Kelly, säger beträffande utvecklingen i Australien: ”Förlusten av biologisk mångfald sedan koloniseringen år 1788 är en nationell skandal.” Samma sak skulle säkert kunna sägas om många andra länder. Kellys uttalande antyder också att det finns andra och allvarligare orsaker till utrotningen — okunnighet och girighet.
Som en följd av den globala utrotningskrisen har de hotade djuren på senare tid fått hjälp från ett nytt och oväntat håll — djurparkerna. Dessa oaser har allt oftare kommit att bli en sista tillflykt för många arter. Men djurparker har begränsat utrymme, och det är både dyrt och svårt att hålla vilda djur i fångenskap. Det finns också etiska aspekter att ta hänsyn till, även om djuren behandlas väl. I en djurpark är de dessutom helt beroende av människans välvilja och av hennes föränderliga och ofta ostadiga politiska och ekonomiska system. Så hur trygga är egentligen djuren i dessa enklaver?
[Ruta på sidan 3]
Är utdöende en naturlig process?
”Är inte utdöende en del av naturens ordning? Svaret är nej — åtminstone vad det gäller den omfattning utdöendet haft på senare tid. Under större delen av den senaste 300-årsperioden har utrotningstakten varit omkring en art per år. För närvarande är den av människan förorsakade utrotningen minst tusen gånger så stor. ... Orsaken till denna snabba ökning av utrotningstakten är människans agerande.” — The New York Public Library Desk Reference.
”Jag har fascinerats av många av de märkliga livsformer som försvunnit och blivit bedrövad och ofta upprörd över att de utrotats. I nästan samtliga fall är det nämligen människan som genom girighet, grymhet, vårdslöshet eller likgiltighet antingen direkt eller indirekt har orsakat utrotningen.” — David Day: The Doomsday Book of Animals.
”Människans agerande leder till att arter utrotas innan de ens hinner klassificeras.” — Biological Conservation.