Vad man kan göra med Internet

EN MYCKET utnyttjad tjänst som Internet tillhandahåller är ett världsomfattande system för befordran av elektronisk post, så kallad e-post. E-posten utgör i själva verket en mycket stor del av trafiken på Internet och är i många fall den enda tjänst som abonnenten utnyttjar. Hur fungerar den? För att besvara den frågan skall vi först se hur vanlig postbefordran går till.

Tänk dig att du bor i Canada och vill skicka ett brev till din dotter, som bor i Moskva. Efter att ha skrivit din dotters namn och adress på kuvertet postar du det, och brevet börjar sin långa resa. Först kommer det till en postterminal, där det sorteras och skickas vidare till nästa plats, kanske en sorteringsterminal i Ryssland, och så småningom kommer det fram till ett utdelningskontor i närheten av din dotters bostad.

E-post fungerar på ungefär samma sätt. När du har skrivit brevet på din dator, måste du först knappa in din dotters e-postadress. När du sedan ”postar” ditt elektroniska brev, skickas det i väg från din dator — ofta genom ett så kallat modem, som förbinder din dator med Internet via telefonnätet. Brevet skickas sedan till olika datorer, som fungerar ungefär som postterminaler. Datorerna har den information som behövs för att skicka brevet vidare till mottagardatorn, där din dotter kan ”hämta” det.

I motsats till vanlig post når e-post ofta bestämmelseorten inom loppet av några minuter, även om denna ort är belägen på en annan kontinent, såvida inte någon del av nätverket är överbelastat eller tillfälligt ur funktion. När din dotter sedan tittar i sin elektroniska brevlåda, upptäcker hon ditt brev. Eftersom e-post på ett så snabbt och enkelt sätt kan nå även ett flertal mottagare var som helst i världen, har det blivit ett mycket populärt kommunikationsmedel.

Nyhetsgrupper

En annan populär tjänst är Usenet. Genom Usenet kan man få tillträde till nyhetsgrupper, där man kan diskutera olika ämnen. En del nyhetsgrupper är främst inriktade på att köpa och sälja olika varor. Det finns tusentals sådana nyhetsgrupper, och när man väl har prenumererat på tjänsten, kostar det ingenting att utnyttja den.

Tänk dig till exempel att någon besöker en nyhetsgrupp som sysslar med frimärkssamling. När nya upplysningar om den här hobbyn skickas in av andra som är med i gruppen, blir dessa tillgängliga för nykomlingen. Han ser inte bara vad en viss person har skrivit till nyhetsgruppen, utan också vad andra har skrivit till svar. Om någon ställer en fråga angående en viss frimärksserie, till exempel, kan det efter en kort stund finnas flera svar från olika delar av världen, och alla som är anslutna till den här nyhetsgruppen kan omedelbart ta del av dessa upplysningar.

En variation på samma tema är Bulletin Board System (BBS), som ibland brukar kallas en elektronisk anslagstavla. En BBS fungerar på ungefär samma sätt som Usenet, med det undantaget att alla filer finns i en enda dator, som vanligtvis sköts av en enskild person eller grupp. Innehållet i sådana nyhetsgrupper återspeglar naturligtvis användarnas intressen, åsikter och värderingar, och de bör därför utnyttjas med urskillning.

Informationssökning

Ett av Internets ursprungliga syften var att människor i olika delar av världen skulle kunna utbyta information. Den lärare som nämndes i den första artikeln fick via Internet kontakt med en annan lärare, som var villig att dela med sig av redan utarbetat kursmaterial. På bara några minuter överfördes de önskade filerna, trots att avståndet var över 300 mil.

Hur skall man då gå till väga om man inte vet hur man skall hitta ett visst ämne på Internet? Precis som man kan få tag i ett telefonnummer genom att använda en telefonkatalog kan man hitta intressanta platser på Internet genom att göra en sökning. Man skriver in ett ord eller uttryck på sin dator och får svar i form av en förteckning över dokument som tar upp det ämnet. I de flesta fall är sökningen gratis och tar bara några sekunder!

Den lantbrukare som nämndes i förra artikeln hade hört talas om en ny metod som kallas precisionsodling och som utnyttjar datorer och satellitkartor. När han knappade in ordet på sin dator, fick han en förteckning över lantbrukare som använde sig av metoden och detaljerade upplysningar om den nya tekniken.

World Wide Web

På den del av Internet som kallas World Wide Web (WWW) använder man sig av en gammal idé — fotnoter — på ett nytt sätt. När författaren till en bok eller tidningsartikel har infogat en asterisk eller någon annan symbol i texten, tittar vi längst ner på sidan och blir kanske hänvisade till någon annan sida eller bok. Den som sammanställer ett Internetdokument kan göra ungefär samma sak med en teknik som gör det möjligt att stryka under eller på annat sätt framhäva vissa ord, uttryck eller symboler i texten.

Det accentuerade ordet eller uttrycket visar läsaren att det finns ytterligare material som behandlar ämnet i fråga, ofta ett annat dokument. Detta Internetdokument kan sedan laddas hem och visas på skärmen. Dokumentet kan till och med finnas på en annan dator i ett annat land. David Peal skriver i sin bok Access the Internet! att den här tekniken ”ger dig tillträde till själva dokumenten, inte bara hänvisningar till dem”.

Med hjälp av World Wide Web kan man också lagra och ta fram bilder, videofilmer och ljud. Loma, den hemmafru som nämndes i början av den första artikeln, hittade till exempel en kort färgfilm som behandlade de senaste teorierna om universums uppkomst och kunde höra berättarens röst via datorns högtalare.

Att surfa på Internet

Med hjälp av en webbläsare kan man snabbt och lätt få fram upplysningar och färgrika bilder som kan finnas lagrade i datorer i många olika länder. Att använda en webbläsare är ungefär som att resa till olika platser, fast lättare. Du kan till exempel titta på Dödahavsrullarna i Jerusalem eller besöka Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. Att på det här sättet förflytta sig från den ena webbplatsen till den andra brukar kallas att ”surfa på Nätet”.

Företag och andra organisationer har också börjat använda World Wide Web för att göra reklam för sina varor och tjänster och sprida andra slag av information. De gör då en så kallad hemsida, ett slags elektroniskt skyltfönster. När adressen till hemsidan väl blivit känd, kan presumtiva kunder använda en webbläsare för att ”shoppa” eller skaffa sig information. Men precis som på ett salutorg är inte alla varor och tjänster som bjuds ut på Internet nyttiga.

Teknikutvecklare försöker göra Internet så säkert att man tryggt skall kunna göra konfidentiella och säkra transaktioner. (Vi skall tala mer om säkerheten längre fram.) Ett annat världsomspännande nätverk — som ibland kallas Internet II — håller nu på att utvecklas på grund av den trafikökning som den kommersiella verksamheten har fört med sig.

Vad menas med att ”chatta”?

En annan populär tjänst på Internet är Internet Relay Chat, eller kort och gott ”Chat”. Den innebär att en grupp människor, under fingerat namn, ”samtalar” med varandra via sina datorer. Även om den utnyttjas av människor i alla åldrar, är den särskilt populär bland ungdomar. När en person väl har blivit uppkopplad, kan han komma i kontakt med ett stort antal andra ”chattare” världen över.

Så kallade chatrum eller chatkanaler upprättas för att ventilera ett visst tema, till exempel science fiction, film, sport eller romantik. Alla meddelanden som knappas in i ett visst chatrum framträder så gott som samtidigt på deltagarnas dataskärmar.

Ett chatrum påminner om en stor tillställning, där många människor umgås och pratar ungefär samtidigt — bortsett från att konversationen är skriftlig i stället för muntlig. Chatrummen är vanligtvis öppna dygnet runt. Kristna inser naturligtvis att Bibelns principer beträffande umgänge, till exempel den som framhålls i 1 Korinthierna 15:33, är lika tillämpliga i detta sammanhang som på alla andra områden i livet.a

Vem betalar kalaset?

Du kanske undrar: Vem betalar för den ”fjärrtrafik” som sker på Internet? Utgifterna delas av alla — enskilda och organisationer. De som använder Internet behöver emellertid inte nödvändigtvis få en saltad telefonräkning, även om de har besökt många internationella webbplatser. De flesta Internetanvändare har avtal med kommersiella företag, som i många fall använder sig av fasta månadsavgifter. Internetåterförsäljaren tillhandahåller ofta ett lokalt telefonnummer för att hålla nere kostnaden. Abonnemangsavgiften ligger i regel på omkring 50–150 kronor i månaden. Sedan tillkommer vanligen närsamtalstaxa.

Som du ser öppnar Internet enorma möjligheter. Men bör du ge dig ut på dess elektroniska motorvägar?

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 7]

Internetadresser — Vad är det?

För att identifiera personer som är uppkopplade till Internet använder man sig av e-postadresser. Tänk dig att du vill skicka e-post till en vän med adressen drg@tekwriting.com.b I det här exemplet är användarens identitet eller personliga kod ”drg”. Många använder sitt fullständiga namn eller sina initialer som sin personliga kod. Det ord som står efter @-symbolen kan åsyfta deras arbetsgivare, företag eller Internetåterförsäljare. I det här fallet betecknar ”tekwriting” ett sådant företag. Den sista delen av e-postadressen talar om vilken typ av organisation din vän är uppkopplad genom. I det här exemplet syftar ”com” på en kommersiell organisation. Utbildningsorganisationer har liknande adresser men slutar på ”edu”, och ideella organisationer slutar på ”org”. Det finns också en annan e-poststandard, där den sista delen talar om vilket land personen i fråga kommer ifrån. Adressen lvg@spicyfoods.ar betyder till exempel att en person som kallar sig ”lvg” har anknytning till en firma med beteckningen ”spicyfoods” i Argentina.

En annan typ av adresser identifierar dokument som finns på Internet. Låt oss säga att det finns en forskningsrapport om regnskogar i ett dokument med adressen http://www.ecosystems.com/research/forests/rf. Bokstäverna ”http” (Hypertext Transfer Protocol) betecknar det protokoll eller ”språk” som möjliggör överföring av dokumentet, och ”www.ecosystems.com” identifierar servern eller värddatorn — i det här fallet ett kommersiellt företag med beteckningen ”ecosystems”. Sista delen av adressen, ”/research/forests/rf”, är namnet på själva dokumentet. Adresser på World Wide Web kallas ofta URL (Uniform Resource Locator).

[Fotnot]