Lär känna fågeln med ögonfransarna

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SYDAFRIKA

”TROLIGEN har du aldrig träffat oss. Vi är fåglar, och för de flesta är vi kända som sydliga hornkorpar.

Förutom vårt särpräglade utseende finns det andra intressanta fakta om oss, något som vi gärna vill dela med oss av. En sak är att vi tillbringar mycket tid på marken, trots att vi är fåglar. Vi har ungefär samma storlek som kalkoner, och precis som kalkoner flyger vi inte särskilt mycket.

Vi finns i de centrala och sydöstra delarna av Afrika, där vi kan ses vagga fram på vårt karakteristiska, klumpiga sätt. Om vi skulle råkas någon gång, skulle du inte undgå att känna igen oss på grund av våra röda halspåsar och ögonlappar och naturligtvis våra långa, tjusiga ögonfransar!

Vi är försiktiga med att föröka oss — i genomsnitt vart sjätte år blir en unge flygfärdig. Under häckningsperioden skaffar hanarna rikligt med torra löv, som de fyller våra bon med. Dessa är ofta i ihåliga träd eller klipphålor. Sedan vaktar honorna omsorgsfullt äggen under en 40-dagarsperiod. Tillsammans med andra familjemedlemmar rusar vi fram och tillbaka för att hela tiden kunna förse den blivande modern med maskar, larver och andra läckerheter. Vi blir alla överlyckliga när nya familjemedlemmar, efter tre månaders ruvning, lämnar boet och förenar sig med oss andra i gemenskapen.

Det tar lång tid att bli vuxen — minst sex år innan vi når mogen ålder. Och ännu längre tid kan det ta för oss att lyckas bilda familj. Att vi är långlivade (många av oss lever upp till 30 års ålder) ger oss gott om tid till att frambringa avkomma.

Som du förstår är vi familjeinriktade, men vi är aldrig fler än åtta som bor och arbetar ihop. Varje familj verkar på ett cirka 100 kvadratkilometer stort område med savann, skogsmark eller gräsmark. I vissa delar av södra Afrika har vi förlorat upp till 70 procent av vår naturliga miljö, därför att människor odlar jorden och bor där.

Vi är noga med att skydda våra revir och patrullerar regelbundet vid gränsen. Vår föda — ormar, maskar, sköldpaddor och insekter — delar vi inte med oss av åt någon, inte ens åt hornkorpar från andra familjer. I våra aggressiva försök att avvärja inkräktare gör vi ibland bort oss. Hur då? När vi ser vår egen spegelbild i ett fönster, rusar vi ofta rakt in i det, i tron att det är en inkräktare. Oundvikligen går fönsterrutan sönder när vi träffar den med den långa, hårda näbben. På grund av de många trasiga rutorna har en del människor satt ståltrådsnät för sina fönster, och det är vi mycket tacksamma över!

Sorgligt nog finns det dödshot att oroa sig för. Somliga människor tränger ut oss från vår hemmiljö. Andra skjuter oss med bössa. Bönder sätter ofta ut förgiftad lockmat åt schakaler och andra icke önskvärda djur. Men hur skall vi veta att den är förgiftad? Tydligtvis för att skydda oss gräver bönderna ibland ner giftet. Men eftersom vi vanligtvis brukar gräva efter mat med vår långa näbb, gräver vi, så att säga, vår egen grav, när vi gräver upp förgiftad mat.

En del människor arbetar hårt för att skydda oss mot dessa faror. Vi hoppas att det inte går för oss som för vår vän dronten — en fågel som blev utrotad. Närhelst du råkar befinna dig i trakten och hör vårt dånande läte, du-du-dududu du-du-dududu, så kom gärna och hälsa på oss! Då kommer vi att vifta med våra långa ögonfransar och välkomna dig till hornkorparnas land.”