Vakttornets president besöker Australien och Indonesien

EFTER sammankomsten ”Triumferande Riket” i Auckland på Nya Zeeland begav sig Sällskapets president, N. H. Knorr, tillsammans med Don A. Adams till Sydney i Australien. Färden företogs med flyg från Christchurch på Nya Zeelands sydö över Melbourne. På grund av motorfel blev resenärerna fördröjda mer än fem timmar i Christchurch och anlände först klockan 3.15 den 16 mars till Melbourne i Australien. En broder hade emellertid väntat hela natten vid flygfältet, och så snart alla formaliteter var undanstökade, körde han de långväga resenärerna till sitt hem, där de fick en knapp timmes sömn, varefter de måste återvända till flygfältet för att hinna med Sydneyplanet klockan 8.

Så snart de kom fram till Sydney, körde de väntande bröderna dem till en radiostation, där broder Knorr blev intervjuad av en välkänd reporter. Denna intervju sändes sedan ut två timmar senare i samband med middagsnyheterna. Broder Knorr hade inte ännu kommit till platsen där sammankomsten hölls, men detta radioprogram togs in och överfördes till konventets högtalaranläggning, och så fick alla konventdeltagarna veta att bröderna Adams och Knorr hade anlänt.

Sällskapets expedition i Australien hade utlyst ett landskonvent, och bröder kom från alla delar av Australien. Extratåg hade ordnats för bröderna från Perth längst bort på kontinentens västkust. Det längsta extratåg som någonsin anordnats där förde Jehovas vittnen tvärs igenom landet till Sydney. Det sades att till detta extratåg från Perth hade man sålt fler biljetter än någonsin till en och samma beställare. Checken till järnvägsbolaget för samtliga biljetter löd på 14.000 pund (över 160.000 svenska kronor). Detta tåg med sina 436 delegater var dubbelt så långt som den vanliga väst—öst-expressen. Andra extratåg sattes in för bröderna från Melbourne, Brisbane och andra orter. Tusentals andra kom med bil, båt, abonnerade bussar och med flyg. Tio år hade gått sedan man sist hade ett landskonvent. Det var uppmuntrande att se bröderna komma från alla håll, ja, några kom i bil den långa vägen från Perth. Den färden tog tolv dygn. Man måste färdas igenom den ryktbara Nullarborslätten, som är kal och ofruktbar och där inget vatten står att uppbringa på en sträcka av över 1.500 km. Dessa långväga konventfarare utgjorde levande bevis för den starka åstundan som Jehovas vittnen när i sina hjärtan att få komma tillsammans, glädjas åt samvaron och gemenskapen med varandra och tillbedja universums suveräne härskare. Alla var hänförda. Sammankomsten präglades av stor glädje, lik den som råder vid en familjefest, och bröderna i Sydney gjorde allt för att gästerna skulle känna sig välkomna och ha det bekvämt.

På idrottsplatsen som iordningställts för konventet hade man byggt en väldig, 50 meter lång, estrad ute på bollplanen med en talarstol, som var 10 meter lång och 5 meter bred och skuggades av ett soltak, 5 meter långt och 2¹/₂ meter brett. Sammankomstens tema ”Triumphant Kingdom” (”Triumferande Riket”) kungjordes med stora bokstäver. Särskilt starkt intryck gjorde detta arrangemang på kvällen, då bokstäverna upplystes av strålkastare. Hela estraden var mycket vacker och en vila för ögat. På ett närbeläget fält hade man slagit upp flera stora tält, i vilka matserveringen och en del andra av konventets funktionärsavdelningar var inrymda.

Konventet pågick från den 14 till den 18 mars, och på fredagskvällen, då deltagarantalet hade vuxit till 3.646, talade nu broder Knorr åter till dem; det var fem år sedan de senast hörde honom. Hans varma, om mogen erfarenhet vittnande tal uppskattades av alla. Varje dag under konventet gavs det en överflödande mängd av nyttiga råd, och de belysande tal som broder Adams höll gjorde mycket djupt intryck på var och en. Det som sades under lördagen kommer att leva länge i minnet hos dem som hörde det, ty denna dag berättade bröder som arbetar på söderhavsöarna om sina erfarenheter och upplevelser, till stor glädje för de församlade. Dessa öar utgör ett väldigt, nytt arbetsfält, som är nästan obearbetat, och det framhölls att ansvaret för att sända arbetare till detta område vilar på Sällskapets expedition i Australien. Kretstjänaren som besökt sammankomsten på Fijiöarna var också närvarande här, och han berättade en hel del om det han varit med om på olika öar i Stilla havet, till stor uppmuntran for åhörarna, som applåderade flitigt.

Efter ett program på flera timmar, då pionjärer berättade om arbetet på söderhavsöarna, höll broder Knorr ett särskilt möte för alla som var intresserade av att skaffa sig värdsligt arbete på dessa öar eller bege sig dit som pionjärer med särskilt uppdrag. Mötet hölls i ett av de stora tälten, och 300 bröder, däribland ogifta bröder och systrar och gifta par, av vilka några hade barn, kom för att få upplysningar om hur de skulle bära sig åt. Alla som var villiga att bege sig till dessa öar kunde lämna namn och adress till Sällskapet, som skulle söka skaffa dem världsligt arbete. Planerna gick ut på att sända folk som är i sanningen till dessa öar, ty även om dessa vänner bara skulle kunna verka som församlingsförkunnare, så kunde öborna i alla fall få bibeln förklarad för sig, och det skulle snabbt kunna bildas små församlingar. Härigenom skulle församlingsförkunnare få ta på sig den börda av ansvar som vanligen tillfaller reguljära pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag och missionärer.

Det meddelades dem som var med vid mötet att de som ville bli pionjärer med särskilt uppdrag kunde få bli det, och Sällskapet skulle ordna så att de kunde komma ut till öarna. Vanligtvis kommer ju folk inte till dessa öar såsom missionärer eller ”pionjärer” utan genom att de skaffar sig anställning. Det råder brist på yrkesmän, som t. ex. rörläggare, mekaniker, snickare och ingenjörer. Det var gripande att se bröderna, när mötet var slut, lämna in sina namn och adresser för att därmed ge till känna att de önskade ta upp arbetet på detta nya fält; och de talade sedan med de bröder som var tillstädes och som redan är bosatta på öarna, för att få veta hur de skulle bära sig åt med arbetsanskaffning och vad som därutöver kunde krävas av dem. Det skulle innebära ett stort, avgörande steg för envar att ta hustru och barn med sig och börja på nytt, för att predika Rikets budskap på orter där det inte förut blivit framburet.

Dagen innan hade broder Knorr haft ett möte med pionjärer som önskade komma till Vakttornets Bibelskola Gilead. 129 pionjärer kom till det mötet. Många av dessa kom till lördagsmötet i hopp om att snabbare få träda in i missionärstjänsten. 65 av de 129 fyllde i preliminära ansökningar om att få komma till Gilead och en vacker dag av Sällskapet sändas som missionärer till främmande land.

Lördagen blev en verklig tjänstedag, ty på morgonen samlades alla församlingstjänarna och kretstjänarna, 315 till antalet, och broder Knorr talade till dem i en timme om verksamheten på fältet, varefter han besvarade frågor under ytterligare en timme. Mot slutet av denna konventets fjärde dag märktes det tydligt hur verkligt entusiastiska bröderna var för möjligheten att ha del i det stora verk som återstår att utföra på jorden, och många menade att de skulle kunna gå i land med uppgiften, även om det skulle bli äventyrligt, att bege sig till små och stora orter i Stilla havet för att där tillvarata Rikets intressen. En del av öarna har en befolkning på endast två eller tre tusen människor, och på somliga platser, där missionärer och församlingsförkunnare arbetar, finns det bara två eller tre hundra människor. Ute på dessa öar finns det redan tjugofem församlingsförkunnare, som kommit dit från Australien sedan broder Knorrs förra besök, för fem år sedan, men Sällskapet hoppas att inom de närmaste åren åtminstone ytterligare ett hundratal skall kunna bege sig till dessa små platser, som var och en sägs vara ett stycke paradis ute i det blå Söderhavet.

Det offentliga föredraget och vad som tilldrog sig efter det

Konventdagarna gick alldeles för fort, och så kom söndagen, den stora dagen som alla sett fram emot. Vid morgonens möten var 3.791 personer närvarande, och trots häftigt regn satt många rätt ute under bar himmel för att lyssna till talen. Vid middagstiden lättade det, och luften kändes kylig. Himlen var täckt av tunga, hotande moln, men det kom inte mer regn den dagen. Strax före kl. 15 strömmade publiken till. Åskådarläktarna fylldes till sista plats, alla sittplatser som ordnats på sadelplatsen framför talarstolen togs i bruk, och många hundra fick stå. Antalet åhörare kom upp till 8.149. Det pålystes att en kort stund efter det offentliga föredraget skulle Sällskapets president åter tala, denna gång om förhållandena i Ryssland och vilken verkan dessa har på Jehovas vittnen där, och 6.573 stannade för att lyssna.

Australien är ett land på frammarsch. Tusentals människor emigrerar hit från alla delar av Europa. Det var knappast ägnat att förvåna att tjugotvå olika nationer eller folk var representerade vid sammankomsten. Det hölls nu för första gången i Australien möten på olika språk. Vid de tyska mötena var 95 närvarande, vid de grekiska 69, vid de holländska 31, vid de italienska 63 och vid de polska 42. Dessutom hade många kommit från söderhavsöarna, både infödda och australier, som arbetar ute på öarna men nu var i Sydney för den stora sammankomsten. Många av de församlade hade upplevt krigets fasor och varit med om förföljelser i Hitlers Tyskland eller Stalins Ryssland eller lidit svårt i andra europeiska länder, och det var därför gripande att lägga märke till hur bröderna under nästan andlös tystnad lyssnade till broder Knorrs skildring av vad deras trogna medarbetare fått uppleva under kommunistiskt styre. Detta sista tal kommer att länge leva i minnet, och man kommer ofta att tala om det, ty det gick de närvarande riktigt till hjärtat. I och med att man så sjöng sång nr 16, avslutades ännu en sammankomst ”Triumferande Riket”, men för många av bröderna som var gäster i sammankomstorten var det inte slut med glädjeämnena. På måndagen besökte ett tusental Sällskapets expedition i Sydneys förstad Strathfield, där de besåg Betelhemmet och tryckeriet. Många andra ställde stegen till någon ny Rikets sal — det har byggts flera sådana salar i Sydney nyligen —, för att se hur man byggt den. Sedan gästerna sett de utmärkta byggnader som församlingarna i Sydney har uppfört, vill de säkert, när de kommer hem, bygga sin egen Rikets sal.

På måndagsmorgonen hade broder Knorr ett möte med krets- och områdestjänarna i en sådan Rikets sal, varvid han i stora drag belyste kretstjänarnas arbete, besvarade deras frågor och lade planer för större utvidgning i landet genom deras medverkan.

På torsdagskvällen efter sammankomsten började biograferna i Sydney visa en journalfilm från sammankomsten. Ett av de stora journalfilmsbolagen skickade en fotograf till doplokalen, och denne tog några mycket bra scener. Dessa visades nu och beledsagades av ett utmärkt tal av en reporter, som meddelade att 220 bröder och systrar hade blivit döpta. Denna film skulle sändas ut över hela landet och visas på alla de större biograferna. Helt visst fick millioner människor överallt i Australien tack vare denna publicitet reda på den underbara sammankomsten och lärde känna den nya världens samhälle, och det kommer att ge Jehovas vittnen i alla delar av landet tillfälle att förklara varför dessa bröder döptes i vatten och vad som menas med himmelriket.

Dagarna efter konventet användes till att inspektera Sällskapets expedition och överväga vad som skulle kunna göras för att arbetet i Australien och på söderhavsöarna skall kunna gå framåt än mer. Tiden gick så fort, att man inte hann med allt man hade behövt göra, fastän resenärerna blev fördröjda ett dygn, därför att ett plan inställdes. De fick ta planet följande dag till Djakarta. Många vänner hade kommit till flygfältet för att säga adjö, och alla hoppades att det inte skulle dröja fem år igen, innan någon kom till Australien från expeditionen i USA. Alla kände sig emellertid storligen upplivade av den underbara sammankomsten och av den ständiga, om god hälsa vittnande tillväxten inom den nya världens samhälle i Australien.

Konvent och firande av Åminnelsen i Indonesien

Nästa uppehåll gjordes i Djakarta i Indonesien, dit bröderna anlände en dag försenade. Färden från Australien var lång och tröttsam men bjöd på många vackra scenerier. Man såg t. ex. en nära 4.000 meter hög vulkan med en krater stor nog att sluka en stad. De hundratals öarna djupt där nere såg ut som smaragdgröna juveler i en infattning av glittrande silver, där de låg utströdda i havet. Konventet pågick som bäst, när resenärerna anlände till Djakarta. När broder Knorr kom till konventlokalen, lade han märke till att det skett en stor förändring sedan hans första besök i Indonesien i mars 1951. Då fanns det bara tjugo bröder i Djakarta som tog del i predikoverket. Nu hade 223 kommit tillsammans från samtliga större öar inom det nyligen bildade Indonesien. Det var en glädje att träffa gamla vänner och likaså att göra nya bekantskaper. Man såg tydliga bevis på att predikandet av budskapet om Riket haft framgång under de senaste fem åren, ty Indonesien kunde uppvisa en ny rekordsiffra för antal förkunnare: 261. Dessutom har många holländare, som kommit till kunskap om sanningen, och likaså många eurasier emigrerat till Europa under de senaste fem åren. Många dugliga bröder har trätt fram, och det finns nu flera starka, livskraftiga församlingar på tre av de större öarna och isolerade grupper av förkunnare på andra öar, som omger de större. Enbart i Djakarta finns det två indonesiska avdelningar och en holländsktalande.

Det var svårt för bröderna i det snabbt växande, överbefolkade Djakarta att finna husrum åt konventbesökarna, men det lyckades dem till sist. Man måste hyra tre olika salar för mötena. Matservering ordnades på bakgården till en fastighet som en broder äger. För många var detta deras första sammankomst, ja, en del av bröderna hade aldrig tidigare lämnat sin fäderneö, men nu var de här! Detta visar den kraft som sanningen har att väcka en önskan hos bröderna att komma tillsammans i dessa yttersta dagar. Alla var mycket tacksamma för de föranstaltningar som Jehova Gud hade gjort för dem i deras unga teokratiska liv. Somliga hade måst färdas åtta dagar med båt — sträckor upp till 1.400 sjömil —, och eftersom många av dem var fattiga, kunde de inte betala för bekväma hyttplatser, utan gjorde det så trivsamt som möjligt åt sig uppe på däck. Delegater kom också med tåg från den blomstrande församlingen i Soerabaja.

Alla bröderna var lyckliga och ivriga att få gå ut i tjänsten på fältet; och de hade strålande upplevelser. Det var ett rent nöje att lyssna till de olika bröderna från landets skilda delar, när de höll sina tal eller tog del i demonstrationer. Här är en ny organisation, ting och livskraftig, och endast ett fåtal har ännu nått mogenhet, men de strävar efter och har redan lyckats att fungera som en organisation. Det var ett mycket uppfostrande konvent. En missionär påpekade att tjänstemötet skulle ha hedrat ett konvent var som helst i världen. Jehovas ande kan åstadkomma mycket på kort tid, när individens hjärta är rätt inställt gentemot Gud. Missionärerna i detta land har varma hjärtan. De kan se tillbaka på några få år fyllda av hårt arbete, under vilka de fått studera med och hjälpa dessa människor, som nu kan medverka i programmet och samarbetar så bra med dem och med så goda resultat. Allt detta kommer dem att känna sig rikligen belönade för att de har lämnat hem och fosterland och begivit, sig tusentals mil över land och hav till ett nytt land med ett nytt språk och nya människor. Här har de funnit nya bröder.

Den församling av Guds folk som kommit tillstädes här uppskattade sannerligen de nyttiga tal som bröderna Adams och Knorr höll, och särskilt glada blev de över underrättelsen att den indonesiska upplagan av Vakttornet hädanefter skulle få sexton sidor mot dittills tolv och över det erkännande som gavs åt deras goda verk med att sprida Vakttornet på deras eget språk. Man trycker nu ända till 5.000 exemplar av Vakttornet, vilket översätts och trycks här i Djakarta. År 1952 översattes tidskriftens studieartiklar från engelska och stencilerades, men när så verksamheten växte ut och efterfrågan på tidskriften blev större, lät man ett tryckeri i staden trycka tidskriften. Av det första numret som trycktes år 1952 utgavs endast 250 exemplar. Den 1 april i år hade upplagan vuxit till 5.000 exemplar. Glädjen stod högt i tak, när man nu fick veta att tidskriften skulle få sexton sidor, och stämningen steg än mer, när det meddelades att så snart Vakttornets upplaga regelbundet höll sig vid 5.000 exemplar, beroende på brödernas lovvärda ansträngningar med att sprida det, skulle Sällskapet låta översätta tidskriften Vakna! till indonesiska. Dessa goda nyheter mottogs med den entusiasm som är kännetecknande för den nya världens samhälle. Tidskriftsspridningen i Indonesien är strålande, och det går lätt att placera tidskrifter på ett antal olika språk. Det är inte svårt att placera upp till tjugofem tidskrifter på en timme i arbetet från butik till butik eller från dörr till dörr, och det är inte ovanligt att en förkunnare sprider fyrtio tidskrifter under vittnandet en förmiddag. En missionär tecknade nio nya prenumerationer i arbetet från butik till butik en förmiddag. Folket i Indonesien sätter stort värde på att tidskriften kommer ut på deras eget språk. Eftersom Sällskapet inte har givit ut så många andra publikationer på indonesiska, bör tidskriftsspridningen öka mycket snabbt, om Vakttornet erbjuds ute på fältet varje vecka.

På söndagsmorgonen, den 25 mars, blev alla särskilt glada över att få höra landstjänaren hålla ett alldeles utmärkt tal om överlämnande och dop. Fastän han endast varit här knappa fem år såsom missionär, talar han landets språk mycket flytande. Sexton bröder från olika delar av det vidsträckta landet svarade ja på dopfrågorna som riktades till dem.

På eftermiddagen hölls ett möte med pionjärerna, missionärerna och dem som funderade på pionjärtjänsten. Broder Knorr hade tillfälle att besvara frågor och uppmuntra flera stycken att gripa sig an med pionjärtjänsten. Han framhöll att några som var goda församlingsförkunnare genast kunde få bli pionjärer med särskilt uppdrag — utan att först tjäna som reguljära pionjärer en tid —, om de vore villiga att ägna all sin tid åt att predika de goda nyheterna inom en viss del av övärlden. Det förväntas att många skall begagna sig av denna möjlighet. Ett trettiotal kom till detta möte.

Föredraget ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare” hölls klockan 17 på söndagen och tolkades till indonesiska. Föredraget kunde inte annonseras vitt och brett, ty det rådde förbud mot offentliga möten, men religiösa organisationer hade rätt att ordna privata möten, och man kunde få inbjuda intresserade att besöka dessa. Det kom 271 personer till föredraget, och 241 stannade kvar för att få höra avslutningstalet, som handlade om vad Jehovas vittnen varit med om bakom järnridån. Talaren framhöll med eftertryck att ”om de kan predika och bevara sin ostrafflighet under sådana förhållanden, då bör vi här, som lever under mycket gynnsammare förhållanden, vara fast beslutna att predika och utöka vår förkunnartjänst närhelst tillfälle ges, så länge förhållandena förblir gynnsamma”. Stämningen var hög vid konventets avslutande möte. Festen var emellertid inte slut helt och hållet, ty vännerna i Indonesien såg fram emot ännu en välsignelserik dag, eftersom tiden var inne att fira den årligen återkommande högtiden till minne av Jesu Kristi död.

På måndagskvällen, den 26 mars, inbröt den 14 Nisan, och efter klockan 18 denna dag skulle Jehovas vittnen världen runt komma att högtidlighålla minnet av Kristi Jesu storslagna offer, som han har framburit eller offrat på Jehovas altare. Att de i symbolisk måtto äter hans kött och dricker hans blod innebär att de har del i det gemenskapsoffer som det i bibelns hebreiska skrifter omtalade bokstavliga offret var en bild av. I denna del av jorden börjar dagen, så förmodligen var de som var samlade i Djakarta bland de första att fira högtiden vid Jehovas bord denna dag, varefter tusentals andra i Asien och vidare i Europa och slutligen i Nord- och Sydamerika firade denna samma högtid, Herrens aftonmåltid. Här i Djakarta hade 268 kommit tillstädes, men bara en tog del av emblemen. Alla de andra, som inte gjorde det, gav därigenom till känna att de tillhör de ”andra fåren” och hoppas vinna fullkomligt liv i rättfärdighetens nya värld under himmelrikets styrelse, medan de likväl inser vilken underbar föranstaltning Kristus Jesus möjliggjorde och erkänner honom som Konungen, på vars skuldror herradömet vilar.

Det finns alltjämt mycket att göra i Indonesien. Det är ett nytt land, som vunnit självständighet, frihet och självstyrelse. Ett stort återuppbyggnadsverk pågår. Jämsides med detta återuppbyggnadsverk i Indonesien har Jehovas vittnen ett mycket viktigt budskap att kungöra, nämligen att Guds rike är hela mänsklighetens hopp. År 1947 var antalet förkunnare endast 13. Nu är det 261, och dessa budbärare måste tjäna landets mer än 80 millioner invånare, som talar mer än 200 olika dialekter. Ett ofantligt arbete ligger sålunda framför de få förkunnarna här. Missionärerna var till stor hjälp för det fåtal förkunnare som fanns i landet, då de kom dit år 1951, men nu är också såväl krets- som områdestjänare i verksamhet. Dessa färdas mycket långa sträckor för att tjäna församlingarna, och det är en glädje för Sällskapet att kunna svara för kostnaderna för att Jehovas vittnen i hela denna övärld skall få rätt och tillbörlig undervisning och vederkvickelse. Vännernas gensvar har också varit mycket gott under de gångna åren, och de har kunnat nå rekordsiffran 261 förkunnare. Jehovas vittnen över hela världen fröjdas över att de gör så fina framsteg och så hastigt växer till i mogenhet.

Många av bröderna i Indonesien kom till flygfältet för att säga farväl till bröderna Adams och Knorr, när dessa beredde sig att flyga vidare till Singapore. Under två timmars tid flög man över många av Indonesiens öar, och när planet åter tog mark, var på nytt ett trettiotal bröder samlade, denna gång för att hälsa gästerna varmt välkomna till den trivsamma staden Singapore.