Presidenten besöker Burma, Filippinerna och Hongkong
NÄR broder Knorr anlände till Burma, möttes han vid Rangoons flygplats av femtio bröder. Det var en glädje att råka missionärerna här och att vara hos dem under deras sammankomst. Konventet hölls i Rikets sal. På lördagen, den 7 april, blev fem döpta. På söndagskvällen hade antalet deltagare vuxit till 115. Missionärer och andra förkunnare hade kommit ned till Rangoon från Mandalay med tåg. Det var en farofylld färd, och man måste låta ett tåg med stridsberedda soldater gå omedelbart före det ordinarie tåget för att hindra att passagerarna skulle överfallas av banditer och revolutionärer. Det är inte ovanligt att banditer spränger broar eller placerar bomber på spåret. Ibland blir tåg försenade en hel dag, därför att broar måste repareras. Myndigheterna söker åvägabringa fred i landet, men det har i många år varit mycket oroligt i norra delen av Burma. I de större städerna råder frid och allmänt välstånd, och affärslivet går sin gilla gång. Det är under dessa förhållanden som missionärerna och de andra förkunnarna av Jehovas rike predikar goda nyheter.
Det offentliga föredraget hölls i stadshuset. Sju buddistpräster, iförda sina gula dräkter, satt på främsta bänkraden, och andra hade slagit sig ned här och var bland publiken, som uppgick till 268 personer. Man visade stort intresse för det som sades om hur ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”; och 165 stannade för att lyssna till presidentens avslutande tal och konventets sista föredrag, som också hölls i stadshuset.
Genast efter mötet begav sig broder Knorr huvudstupa i bil till radiostationen, där han höll ett femton minuters tal. Det var ett sant nöje att tala med männen vid radiostationen och lämna dem några av Sällskapets publikationer. Måndagen (den 9 april) ägnades åt olika angelägenheter vid Sällskapets expedition och åt samtal med missionärerna om deras arbete. Det framhölls kraftigt för missionärerna att det är absolut nödvändigt att de intresserar sig mera för landets språk. I de länder där missionärerna lär sig landets språk är framstegen större. Under de sistförflutna två åren har det emellertid inte varit någon ökning av förkunnarantalet i Burma; och det är mycket troligt att en av huvudorsakerna är den att missionärerna inte har lagt sig tillräckligt vinn om att lära sig landets språk. De kanske vill göra den invändningen, att flertalet av befolkningen talar engelska, men om det verkligen förhåller sig så, varför skulle vi då ge ut Vakttornet på burmanska? Det första numret kom ut vid konventet, och om vi behöver tidskrifter på burmanska, visar detta med all önskvärd tydlighet att de som arbetar där i landet måste kunna tala detta språk. Det förhållandet att föredrag som hålls vid ett konvent och på ett annat språk måste tolkas till burmanska visar att man måste behärska detta språk för att kunna meddela sig med folket, och därför bör Sällskapets representanter kunna tala detta språk flytande. Dessa framställningar gjorde starkt intryck på missionärerna, och de kommer säkert att nu studera flitigt. Kanske verksamheten kommer att gå framåt i detta land, om de anstränger sig mera för att nå folket på dess eget språk. Vi kan endast bedja och hoppas att Jehovas välsignelser skall ges dem som söker följa dessa anvisningar och att, om det finns flera människor av en god vilja i detta land, dessa skall bli funna och förda in i den nya världens samhälle. Burma erbjuder ett stort verksamhetsfält, och det finns mycket mera arbete att utföra där, men missionärerna och församlingsförkunnarna måste göra större ansträngningar, om det skall bli fullgjort. Dessa goda nyheter om det upprättade riket skall förkunnas. Det åligger dem att göra det.
Broder Knorr lämnade Rangoon klockan 2.45 tisdagen den 10 april. Hans plan gick ned i Bangkok i Thailand klockan 4. Några förkunnare hade kommit för att hälsa på honom vid flygplatsen och broder Adams för att åter förena sig med honom på färden som nu skulle gå vidare till Manila. Planet gjorde ett par timmars uppehåll i Hongkong, men klockan 19 samma dag möttes bröderna Knorr och Adams vid flygfältet i Manila av en lycklig skara.
Sammankomsten ”Triumferande Riket” i Manila
I flera månader hade bröderna på Filippinerna förberett landskonventet. Många av Jehovas vittnen måste planera för en lång och kostsam färd till Manila. En del födde till exempel upp svin för att få pengar till resan. I Manila hade 1.800 bröder varit med vid det särskilda möte där rumsanskaffningsproblemet dryftades. Man beräknade att 12.000 bröder skulle komma till Manila, så man behövde många bäddar. Under sex veckor gick bröderna igenom distrikten runt det fotbollsstadion där sammankomsten skulle hållas, och de fick 8.338 bäddar. De flesta av logierna uppläts gratis, ett tecken på vilket varmt välkommen den filippinska befolkningen bjöd Jehovas vittnen som kom till sammankomsten. Det tog flera veckor att göra i ordning för matserveringen och förfriskningsstånden, men allt blev klart i tid för den stora sammankomsten.
I början av sammankomstveckan avbröts den för Filippinerna vanligen torra årstiden helt oväntat av en våldsam orkan, som medförde ihållande regn i Manila, men det dämpade inte nitet hos bröderna, som förberedde sammankomsten. Denna skulle räcka i tre dagar, fredag—söndag. Två hundra bröder kom med båt från det avlägsna Davao, en stad på ön Mindanao. I sex dagar hade de färdats, delvis över stormpiskat hav, och möttes nu i Manila av en skara lyckliga bröder. När de stigit i land, fick var och en en karta över Manila med omgivningar, där sammankomstplatsen, konventets högkvarter och Sällskapets expedition fanns utmärkta samt adresserna till de 26 Rikets salar som finns i Manila med omnejd var angivna.
På onsdagsmorgonen såg många en förunderlig syn: På ömse sidor om vägen utanför stadion höll abonnerade bussar, 45 stycken, och i somliga av dem hade upp till 200 bröder färdats den långa vägen från provinsen Cagayan på norra Luzon. Bröderna vällde in i sammankomststaden i små och stora grupper. Nu hade också ovädret dragit förbi och det sedvanliga varma, soliga vädret återvänt, vilket underlättade de sista förberedelserna. På fredagsmorgonen var allt i ordning, men en grupp om 200 bröder hade arbetat hela natten med att sätta upp högtalare på bollplanen och ställa i ordning talartribunen. Talarstolen, som skuggades av en färggrann baldakin av plast, hade rests mitt på bollplanen och var smakfullt dekorerad med vackra blommor och grönt.
Konventet öppnades av landstjänaren, broder Stewart, som var konventets ordförande. Hans tal och alla de följande hölls på engelska och tolkades samtidigt till tagala och ilokano. Åhörarna som satt norr om talarstolen hörde talen på ilokano, de som satt mitt framför talartribunen hörde dem på engelska, och de som satt på södra sidan hörde dem på tagala. Tolkarna hade hörlurar, så att de inte skulle bli förvillade av varandra. På Filippinerna talas 86 olika dialekter, men man använde under sammankomsten de två dialekter som talas mest, så att flertalet av bröderna kunde förstå vad som sades.
Många intressanta erfarenheter berättades under konventet. En pionjär med särskilt uppdrag, som kommit till ett nytt distrikt bara fyra månader tidigare, berättade att fastän det inte hade funnits några som redan hade intresse för budskapet, när hon kom till orten, hade hon nu med sig tolv människor av en god vilja till sammankomsten, och två av dem ämnade låta döpa sig. Många pionjärer med särskilt uppdrag, som beger sig till avsides belägna trakter, träffar snabbt på välsinnade människor och kan snart föra dem tillsammans i församlingar.
Första dagens program avslutades med ett tal av presidenten. Det åhördes av 11.460 personer. Omedelbart efter mötena på kvällen inbjöds bröderna att stanna kvar en stund för att höra ett radioprogram. Broder Knorr skulle intervjuas av två välkända radiomän i ”dagens eko”. Denna punkt på programmet är vanligen trettio minuter lång, men radiomännen blev så intresserade av det ämne man dryftade, att man gick över tiden en hel kvart. Bröderna sade att denna intervju på Filippinerna blev ett ofantligt vittnesbörd, ty den programpunkt som den kom in under är en av dem som folk mest lyssnar på. Under de fyrtiofem minuterna dryftade man lärofrågor och Jehovas vittnens verksamhet, och broder Knorr fick tillfälle att tala om hur Jehovas vittnens verksamhet breder ut sig.
Doptalet skulle hållas klockan 8 på lördagsmorgonen, och 10.000 av bröderna var då bänkade i stadion. Vittnena som skulle döpas delades i nio grupper efter den dialekt de talade; och när de anmodades till det, kom de fram på löparbanan framför talarstolen för att lyssna till och besvara de två frågor som riktades till dem vid slutet av talet. Fastän dessa som skulle låta döpa sig talade många olika språk eller dialekter, hörde var och en av dem och fick besvara dessa frågor på sin egen munart, ty frågorna tolkades från engelska till tagala, ilokano, cebu-visaya, hiligaynon-visaya, benguet, pampango, ibanag och pangasinan. Det var en verklig fröjd att se dessa 434 bröder med många olika språk, som hade överlämnat sig åt Jehova, och veta att de alla talade ett och samma rena språk — Guds ords sanning.
De gästande bröderna höll samma tal vid detta konvent på Filippinerna som de hållit på andra platser. På lördagskvällen nådde antalet deltagare upp till 11.567. Bröderna som hörde presidentens gripande skildring av arbetet i Ryssland blev mycket upprörda över det de fick veta om brutalitet och förföljelse, men de gladde sig ofantligt över den ostrafflighet som deras medtjänare bakom järnridån lägger i dagen. De förunderliga exempel på uthärdande som de hemsökta bröderna i Ryssland ger, deras enhet och okuvlighet, allt detta är en sporre för Jehovas vittnen överallt.
Söndagsprogrammet var späckat. Broder Adams och broder Barry, landstjänaren i Japan, talade på morgonen. Höjdpunkten denna dag nåddes i och med det offentliga föredraget klockan 17. När broder Knorr började att tala, stod solen redan lågt, och det fanns rikligt med skugga för den stora skara som till sista plats fyllde de takförsedda åskådarläktarna. En del måste sitta under bar himmel. Det var 17.259 närvarande vid detta tal, vilket innebar att åtminstone 5.000 människor av en god vilja hade kommit för att höra budskapet om hur ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”. När den tropiska solen gick ned denna sista sammankomstdag, kände sig alla som hade kommit tillsammans här styrkta, tröstade och uppmuntrade, och de var fast beslutna, som aldrig förr, att fortsätta det stora verk som blivit dem anförtrott av Jehova, att predika de goda nyheterna om hans rike allestädes.
På de senaste åren har insamlandet av Herrens får på Filippinerna gått framåt med stormsteg. År 1945 fanns det 2.000 predikare av de goda nyheterna, men på bara tio år har antalet ökat till mer än 24.000. Bröderna här är entusiastiska, och de tycker om att tala. Och när de talar, är det naturligtvis sanningen som i första hand leker dem i hågen; och så har sanningen fått hastig spridning ut över hela landet. Många bröder strävar uppriktigt efter att sätta Rikets intressen främst i livet. Det visade sig att nästan alla de 500 pionjärerna och 35 kretstjänarna är ogifta, och dessa unga bröder och systrar kan alltså använda sin ungdoms ”goda år” i heltidstjänsten, innan de tar på sig de krav och förpliktelser som följer med giftermål. De var en mycket lycklig skara, och det är uppenbart att Jehova rikligen välsignar deras ansträngningar. Många av dessa bröder gläder sig åt stor tillväxt på sina distrikt genom att människor av en god vilja hör sanningen och förenar sig med dem i verksamheten på fältet.
Färden går vidare till Kina
Tidigt nästa morgon steg bröderna Knorr, Adams och Barry ombord på ett plan till Hongkong. De var medvetna om att minnet av den just avslutade sammankomsten, den största och lyckligaste som någonsin hållits på Filippinerna, länge skulle stå levande för många och att bröderna i denna övärld är fast beslutna att tillämpa de råd de fått och göra sin del, när det gäller att föra fullt tionde till Jehovas tempels förrådshus. — Mal. 3:10, AS.
Efter några timmar strök planet med bröderna ombord på låg höjd fram mellan kullarna som sluter sig tätt omkring Hongkongs flygplats. (Denna flygplats hoppas flygresenärer att piloten känner väl, så att han kan landa utan missöden.) Missionärerna och församlingsförkunnare som kommit för att möta dem bjöd dem hjärtligt välkomna. Det råder liv och rörelse i Hongkong. Många stora förändringar håller på att ske. På väg från flygplatsen lade man märke till ett lag arbetare som givit sig i kast med sten och jord för att få bort en stor kulle och så få jämn mark till byggnadstomter, som den överbefolkade staden väl behöver. Man gör så på många håll där. Cirka 2.250.000 människor trängs på den lilla yta som Hongkong-ön med sin frihamn och den närliggande halvön Kow-loon (Kau-lun) utgör. Många av dessa är flyktingar från det inre av Kina, som har kommit till Hongkong under de senaste fem åren. När de strömmade in i den redan överbefolkade staden och inte kunde komma vidare, tvingades de att ta sin tillflykt till små skjul av bräder eller korrugerad plåt. Bostadsförhållandena har emellertid nu förbättrats mycket. Efter den stora branden i december, som ödelade stora delar av staden, där sådana skjul byggts upp, grep myndigheterna snabbt in och byggde hyreshus av betong åt folket. Även om dessa byggnader inte har några som helst bekvämligheter, har de dock i hög grad bättrat på förhållandena, och folk har nu tak över huvudet och behöver inte bo på gatan.
På grund av Hongkongs politiska förbindelse med det egentliga Kina har det gått att uppehålla kontakten med bröderna i Shanghai. I denna stad fortsätter de att med framgång samla tillhopa de ”andra fåren”, fastän det är nästan omöjligt att ostört arbeta från hus till hus. Broder Knorr blev mycket glad över att få ett brev från bröderna i Shanghai, medan han var i Hongkong. Här följer några utdrag ur det:
”Hälsningar, i Jehovas namn, till dig själv och de bröder som utgör ditt ressällskap från dina bröder här uppe i Shanghai. Församlingen i Shanghai gläder sig mycket över att du nu kan besöka deras bröder i Hongkong. Hur ledsna är vi inte över att det är omöjligt för dig att komma upp till oss här eller för någon av oss att komma ned för att träffa dig där. Detta beror helt på omständigheter över vilka ingen av oss är herre, men vi skall tänka på er hela tiden och bedja Jehova att han må låta sin ande vila över er och välsigna ditt besök i Hongkong och i andra församlingar här i Asien. Vi kan bara hoppas att den dag inte skall vara alltför långt borta, då vi själva kan få glädjas åt att få besök av dig.
Vi tar nu tillfället i akt att sända dig våra allra hjärtligaste hälsningar och be dig att du tar med dig hälsningar till alla våra bröder som du kommer att träffa under den återstående färden här i Österns länder och så tar med dig hem varma hälsningar till Betelfamiljen i Brooklyn.
Du kan vara förvissad om att vår uppriktiga önskan är att rycka framåt i Jehovas rikes tjänst och sprida Rikets goda nyheter på alla de sätt vi kan tänka ut, i det vi håller oss tätt till den nya världens samhälle och lever och uppför oss så som det gör, allt detta på grund av Jehovas oförtjänta godhet genom Kristus Jesus, vår regerande konung. Vi är oändligt tacksamma för all den hjälp vi får genom sådana medel som den senaste bibliska litteraturen, som kom ut vid sammankomsterna förra sommaren, och för det ständiga sanningsflödet, som regelbundet kommer till oss genom Jehovas nuvarande förbindelsekanal. Vår bön är att vi skall få fortsätta att i frihet göra gott bruk av denna andliga föda till att församla ännu flera i denna stora stad till den enda trygga platsen, den nya. världens samhälle under vår Guds, Jehovas, triumferande rike.”
Alla Jehovas vittnen över hela världen gläder sig över den kärlek och nitälskan, som bröderna i Shanghai i Kina lägger i dagen, och de kommer med glädje att minnas dem i sina böner.
I Hongkong hade konventet, som hölls i en klubblokal i hjärtat av Kowloon, fått en god start, på söndagen, och den goda stämningen växte på måndagen, i och med att de tre bröderna anlände från Manila. Broder Barry höll ett utmärkt tal till bröderna på eftermiddagen, medan broder Knorr dryftade de problem, som bröderna har här, med landstjänaren på Sällskapets expedition. Varenda minut utnyttjades, ty man hade bara två hela dagar i Hongkong. På kvällen talade bröderna Knorr och Adams. Det var uppmuntrande att se hur väl de församlade följde med och hur kvicka de var att göra anteckningar och slå upp de skriftställen, som angavs, i sina kinesiska biblar. Det är en utmärkt församling i Kowloon och likaså på Hongkong-ön. Många ungdomar har slutit sig till dessa församlingar, och det går bra för många av dem i tjänsten, eftersom de tycker om att studera och lära sig nya ting.
Vid missionärsmötet morgonen därpå kom det emellertid fram att de senaste åren har många slutit sig till organisationen en tid och inhämtat grundsanningarna, men så har de blivit offer för svår förföljelse från sina familjer eller för apati och blivit efter på vägen. Vad skulle man kunna göra åt det? Det påpekades att även om en människa börjar komma till församlingens möten och gå ut i tjänsten, så betyder inte detta att hon är mogen och kan uthärda motstånd och stå fast i tron. Exakt kunskap är det som fordras och fortsatt samvaro med bröderna vid möten och i tjänsten, och därför uppmanades vittnena att visa tålamod och kärlek mot nykomlingarna genom att fortsätta att studera med dem, till dess de är ordentligt rotade i sanningen och har nått ett visst mått av mogenhet.
I samband härmed kom det i dagen att språksvårigheterna alltjämt är ett hinder för missionärerna, som gör att de inte kan tjäna sina kinesisktalande bröder på bästa sätt. Eftersom det talas många olika kinesiska dialekter i Hongkong och eftersom dessutom många människor talar engelska flytande, har missionärerna inte tyckt sig behöva lägga manken till för att lära sig kinesiska. Vid mötena tolkades likväl alla tal. Vakttornet kommer ut på kinesiska. Tydligtvis behöver man kunna meddela sig med folket på det språk de känner bäst. Anordningar har vidtagits för att missionärerna nu skall gå in för att lära sig behärska språket, och man får hoppas att detta skall bli dem till stor hjälp i deras tjänst bland folket. Broder Knorr bad också församlingens medlemmar att hjälpa missionärerna genom att aldrig tala till dem på engelska utan bara på kinesiska, till dess de lärt sig tala detta språk flytande. Efter broder Knorrs tal kom en liten kinesisk flicka fram till honom och sade att hon ville att han också skulle lära sig kinesiska, och därför ämnade hon bara tala till honom på kinesiska. Vi förväntar att alla de kinesiska bröderna och systrarna nu skall bli lärare och missionärerna deras elever i kinesiska.
Det var mellan 80 och 100 närvarande vid de flesta mötena, och det blev tillfälle att samspråka med bröderna och lyssna till deras erfarenheter. På tisdagskvällen nådde sammankomsten sin höjdpunkt. Det offentliga föredraget skulle hållas klockan 20 i en pojkscoutlokal i Kowloon. Förkunnarna och missionärerna hämtade sina vänner och andra intresserade, så att de skulle få höra det betydelsefulla budskapet, och alla gladdes över att det kom 294 för att lyssna. Än så länge har man emellertid bara ”skummat” det rikt befolkade distriktet, och det finns alltjämt mycket att göra. Bröderna uppmuntrades att bli pionjärer, om detta alls vore möjligt, och på så sätt hjälpa till att fylla behovet av mogna arbetare i detta verksamhetsområde. Och när så medlemmarna i den nya världens samhälle i Hongkong fortsätter att plantera och vattna sanningens säd, förväntar de att Jehova skall ge mångfaldig tillväxt.
Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och’ på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig. — 1 Tim. 4:15, 16, NW.