Del 3 — Sällskapets president besöker Europa och Mellersta Östern

Här fortsätter Sällskapet Vakttornets president, N. H. Knorr, sin reseskildring.

LAHORE, en mycket intressant stad full av muselmaner, ligger i en muhammedansk stat. Våra missionärer här har stora svårigheter, särskilt systrarna, eftersom man mycket sällan ser kvinnor ute på gatorna i staden. Men när man utför missionärstjänst och skall predika de goda nyheterna om Guds rike, då måste man, vare sig man är man eller kvinna, söka upp människorna för att kunna predika för dem, ty hur skall de kunna tro på budskapet om Riket om de inte först får höra det? Landstjänaren berättade för mig att systrarna med stor framgång delade ut löpsedlar och inbjöd folk till det offentliga föredraget. Eftersom dessa kvinnor var ute på gatan och delade ut löpsedlar, drog de männens blickar till sig. De muhammedanska kvinnor som alls visar sig på offentliga platser bär slöja, en s. k. burka, som vanligen räcker från huvud till fot. I den del av slöjan, som täcker ansiktet, finns små hål för ögonen, så att de kan se genom den, men ingen främling får någonsin se slöjans bärarinna. När därför en västerländsk kvinna går gatan fram i Lahore, eller vilken som helst annan stad i Pakistan, lägger man märke till henne. När systrarna stannar till ett ögonblick, som man gör när man lämnar ut löpsedlar, omringas de genast av en skara män, som dyker upp som genom ett trollslag. Systrarna måste därför vara i ständig rörelse och söka undvika dem som bara föreger sig vara intresserade av att få en löpsedel. Ibland är dessa så ivriga att få något av systrarna, att de tar deras bibel, tidskrifter, böcker osv., såvida systrarna inte har väskan på armen och har stängt den ordentligt.

Alla missionärerna och församlingsförkunnarna och konventbesökare från andra städer var flitigt sysselsatta med att annonsera det offentliga föredraget bland den muhammedanska befolkningen och även inbjuda till konventets övriga möten. På söndagsförmiddagen talade jag till de församlade bröderna; det var sjuttiotvå närvarande; och på eftermiddagen talade jag till de 160 som hade infunnit sig till det offentliga föredraget. Åttio personer stannade och lyssnade till de avslutande talen.

Ett nytt medel för att kungöra Riket togs i bruk i Pakistan under mitt besök: radion. Bröderna hade avtalat med en radioman, som brukar intervjua bemärkta personer, att han skulle låta mig få komma med i hans program, och jag fick tolv minuter att besvara frågor som han ställde. Bröderna var mycket glada över detta framträdande i radion. Jag blev också i tillfälle att tala om Riket i ungefär en timmes tid med en del av männen vid radiostationen.

Färdsätten i Österns länder skiljer sig mycket från vad vi är vana vid i Västerlandet. För inte så värst många år sedan, innan automobilen gjort sitt triumftåg, använde också västerlänningar oxkärror och hästar. Här i Lahore i Pakistan cyklar folk mycket men åker också ”donga”. Dongan är en tvåhjulig vagn, som dras av en jämförelsevis liten häst och vanligen har plats för fyra persöner. När landstjänaren och jag en gång skulle tillbaka till hotellet efter ett möte, beslöt vi oss för att ta en donga i stället för att gå två—tre kilometer. Vi klev därför upp i baksätet, och kusken satt på framsätet. Men när han gav sin lilla häst en klatsch med piskan, för att få den att trava på, kunde hästen inte få vagnen ur fläcken; motvikten var för stor. Kusken fick be broder Pope komma och sitta hos honom på framsätet, så att hästen skulle kunna nå marken och få i gång kärran. (Härmed vill jag inte ha sagt, att landstjänaren är stor och tjock; han är tvärtom smärt och vig, men när vi båda satt i baksätet, kom vikten ungefär att motsvara den mycket lilla hästens.) Vi fick oss ett gott skratt, och när vi vid senare tillfällen behövde ta en donga, satt alltid en av oss hos kusken på framsätet.

Det var en underbar upplevelse att tillbringa ett par dagar tillsammans med missionärerna i missionärshemmet och lyssna till deras skildringar av vad de har upplevat i detta land, där arbetet med att vittna bjuder på så stora svårigheter. De enda människor som hittills har visat ett verkligt levande intresse för sanningen är så kallade kristna, som känner till bibeln och tror på Kristus Jesus. Våra bröder kan ha studier med dessa människor. Muhammedanerna ställer många frågor, men när det gäller att träffa ett avgörande, finner de det mycket lättare att behålla sin fäderneärvda religion av fruktan för att bli ”utstötta”, om de övergick till kristendomen. Några få har tagit ståndpunkt, men de har haft stora svårigheter att övervinna. De tolv missionärerna i landet uträttar ett förunderligt arbete, inte bara i de större städerna (Karachi och Lahore), utan också i mindre städer och samhällen. En broder färdas på cykel från det ena lilla samhället till det andra och bor hos folk som tar emot honom, när han kommer och predikar för dem. Detta påminner om Kristi Jesu dagar, när apostlarna färdades från by till by och under sin färd träffade människor som visade gästfrihet och bjöd dem komma in under deras tak. På detta sätt har en av våra bröder, en missionär i Pakistan sedan många år tillbaka, med utomordentlig framgång bearbetat avlägsna områden och spritt ut Rikets budskap. För fem år sedan, då jag senast besökte landet, predikade i medeltal trettiosju förkunnare de goda nyheterna; nu har medeltalet ökat till sextiosju — en utmärkt tillväxt på bara fem år.

Konventet väckte stort intresse. En student vid universitetet, som talade med någon av vittnena under sammankomsten, kom till expeditionen och bad att någon skulle sätta i gång ett studium med honom. Senare fick vi besök av en professor vid en högskola i staden, och han ville också ha ett studium.

När Kristus Jesus bjöd sina apostlar att de skulle gå och göra lärjungar av alla folk, menade han Pakistan såväl som andra områden. Missionärer för Riket som har begivit sig till detta land bör vi högakta och alltid komma ihåg i våra böner, ty de utför ett storslaget arbete och ger inte tappt trots de mycket stora svårigheter de möter.

När det blev tid för mig att bege mig till flygplatsen för att från Lahore flyga till Karachi, fann vi att motorvägen dit var flaggprydd och smyckad med äreportar av blommor och grönt. Stora skaror började samlas längs vägen. Soldater och poliser stod utposterade här och där. Många skolbarn hade skickats ut och anvisats plats utmed vägen som förberedelse för en jättemottagning. En synnerligen bemärkt person var på besök i Pakistan och skulle komma till Lahore på förmiddagen. Det var Chou En-lai, Kinas premiärminister. Man gjorde alltså väldigt mycket väsen av denne statsman; han skulle dra fram i ett sannskyldigt triumftåg, tillsammans med andra höga dignitärer, och folket skulle hylla honom som en stor och underbar människa. På detta sätt ger man ära åt människor, men mycket ringa ära ges åt Gud. Man erkänner inte hans Son och inte heller universums sanne Gud. Medan missionärerna höll mig sällskap vid flygplatsen i väntan på att mitt plan skulle avgå, anlände planet med Chou En-lai ombord. Musikkårer klämde i, soldaterna ställde sig i givakt; och mottagningsceremonierna var med ens i full gång. Denne store man, som blev föremål för sådan hyllning, kan inte säkerställa freden; män i hans ställning kan ju inte ens ge folket i den egna nationen sådan välgång och lycka som hela mänskligheten längtar efter. Under det att nationerna vredgas och folket är uppfyllt av ängslan och oro, fortsätter därför Jehovas vittnen jorden utöver att lugnt och stilla driva på med att predika de goda nyheterna om Riket. De äger tjänstens härliga skatt och drar framåt med den stora teokratiska härskaran i Jehovas triumftåg mot segern. Inom kort skall Jehova visa sin makt och tillintetgöra den onda världen och dess styresmän.

Snart var jag åter i Karachi, där jag träffade bröderna och hade ett intressant möte med dem på kvällen i deras Rikets sal, då tjugonio personer samlades. Här talade jag också med den broder, som hade lyckats träffa broder Franz, när denne slapp ur karantänen, och fick förstahandsunderrättelser om hur han hade haft det och fick veta att han lyckligt och väl kunnat fortsätta sin resa. Jag gladde mig åt att få vara tillsammans med de två missionärerna i Karachi, bröderna Young och Moss, en stund och uppskattade mycket att de följde mig till planet, som skulle föra mig till platsen för mitt nästa uppehåll, Bombay.

Indien

Under färden till Bombay gjorde planet (en liten tvåmotorig DC-3:a) två mellanlandningar. Först gick det ned i Bhuj, ett slags rekreationsort, och sedan i Ahmedabad, där några av våra missionärer verkar, men dessa hade redan begivit sig till konventet i Bombay. Det är intressant att flyga över städerna i Indien. Man lägger märke till hur hopgyttrade städerna är; de är livliga handelscentra, och här bor tusen och åter tusen människor att tala till om Riket. Slutligen nådde vi Bombay, klockan 6.30, och här var omkring två hundra personer tillstädes för att möta mig. Bland dessa var många av mina gamla vänner, särskilt missionärer, och naturligtvis broder Skinner, landstjänaren, förutom tjogtals nya vänner, som har kommit med i sanningen under de senaste fem åren.

I Indien hade man ordnat flera sammankomster, Broder Franz hade varit i Delhi och farit vidare till Calcutta, och jag skulle nu tjäna dem som hade kunnat ta sig till Bombay. Landstjänaren hade lyckats hyra den finaste lokalen i Bombay för det offentliga föredraget. Denna lokal måste i regel tingas sex månader i förväg. Den hade redan hyrts av en förening bland järnvägstrafikanter, vilka skulle ha en kongress. Landstjänaren satte sig i förbindelse med föreningens sekreterare, och denne var villig att ändra datum för kongressen, så att vi kunde få använda lokalen medan jag var i Bombay. De begärde endast att vi skulle betala dem åtta dollar (omkring 40 kronor) till porto för de meddelanden som de måste skicka till sina medlemmar om att kongressens tredje dag skulle utgå ur programmet; och vi var synnerligen tacksamma för ett sådant tillmötesgående. Vi kunde nu använda denna fina lokal för det offentliga talet. Arbetet med att bekantgöra föredraget pågick i flera veckor före sammankomsten och gick förträffligt, och bröderna kände sig rikligen belönade, ty det kom 1.080 personer; lokalen fylldes till sista plats. Det var det mest välbesökta offentliga möte som de någonsin ordnat i Indien. Ämnet var ”Varför skall den nya världen bringa fred i vår tid?” Under de två dagarna före den dag då detta föredrag hölls, varigenom sammankomsten nådde höjdpunkten, hade bröderna använt en annan lokal. Vid konventets första möte var det 315 personer närvarande. Jag kunde inte vara med då, ty det var mycket arbete att uträtta vid expeditionen, eftersom vittnesverket kraftigt tilltar i Indien. Broder Skinner och jag måste bege oss till olika delar av Bombay för att söka finna en tomt, där vi kan uppföra en Rikets sal och nya lokaler för expeditionen och ett litet tryckeri, för att tillgodose våra behov.

En av bröderna var vänlig nog att köra oss i sin bil till olika delar av staden. Vi hade en fastighetsmäklare med oss, och det ser ut som om vi inom kort skall vara ägare till en fin tomt, där vi kan uppföra vårt eget hus och dit vi sedan kan flytta från våra nuvarande lokaler vid Love Lane. Vi är verkligen i stort behov av en ny byggnad, så att vi rätt skall kunna sköta det växande arbetet i Indien. När meddelandet om det nya huset gavs under det avslutande talet vid konventet, blev bröderna ofantligt entusiastiska och lyckliga över att få veta att något nytt skulle uppföras till förmån för Indien, ty detta var ett ytterligare vittnesbörd om att verksamheten är stadd i utvidgning i detta stora land med många millioner människor.

I Indien talas det sannerligen många språk, och detta utgör ett stort problem inte bara för missionärerna, utan för bröderna i alla delar av landet och i synnerhet för expeditionen. Just nu trycks tidskriften Vakttornet på fem olika språk som talas i landet. Upplagorna har ökat, och detta gör oss mycket lyckliga. Anordningar gjordes för att detta arbete skall bli bättre organiserat och alla upplagorna få samma utseende och komma att likna den engelska upplagan.

Sammankomstlokalerna var vackert smyckade. En broder som är i filmbranschen hade bidragit med kulisser till podiet, vilka bestod av en fasad i typisk indisk arkitektur med en öppen port mitt i, genom vilken man såg en utomordentlig bild av det nya tryckeriet i Brooklyn. Man tyckte sig se tryckeriet från andra sidan floden och kunde urskilja den del som uppfördes år 1927, den senare tillbyggnaden till denna och den senast uppförda tretton våningar höga byggnaden, krönt av sitt stora torn. Detta utgjorde en vacker bakgrund och visade vilket stort intresse våra bröder i Indien hyser för verksamheten i Amerika, ty det är ju därifrån som vi sänder många ting, som rustar dem och håller dem i gång i predikandet av de goda nyheterna. Alla sammankomstdeltagarna gladde sig mycket Över att se sextiofem personer resa sig för att besvara de frågor, som tillkännagav — inför alla de församlade — att de hade överlämnat sig till att tjäna Jehova Gud. De blev döpta i Bombays Back Bays blå vatten.

Jag fick också tillfälle att tala till sextiofem heltidstjänare: pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag och missionärer. Det är sannerligen stort behov av flera pionjärer med särskilt uppdrag i Indien, liksom i alla andra delar av världen. Vemhelst som är verkligt intresserad av att inträda i tjänsten som pionjär med särskilt uppdrag, vilket kräver att han ägnar 150 timmar i månaden åt att predika de goda nyheterna, uppmanas sätta sig i förbindelse med Sällskapet. Ett storslaget arbete utförs av de sextiofem förkunnarna i pionjärtjänsten här i Indien.

Bröderna i Indien var förtjusta över att kunna ha en egen cafeteria, den första i Indien; och de skötte den mycket bra. Bröderna vid expeditionen steg upp tidigt och begav sig till lokalen för att sätta i gång arbetet med att mätta skarorna av hungriga vänner. Eftersom det var så mycket att sköta om vid expeditionen, dels inspektion av hur arbetet fungerade där och dels dryftande av problem beträffande det fortsatta arbetet i landet, lagade landstjänaren och jag själva vår frukost varje morgon och var redo att ta itu med arbetet klockan åtta. Efter det offentliga talet stannade 560 personer kvar för att lyssna till det avslutande talet, i vilket jag berättade en del erfarenheter som jag redan hade haft under resan och talade om planerna för arbetets utvidgning i Indien.

Det råder inget tvivel om att Jehova utgjuter sin välsignelse över alla sina vittnen i Indien och ger dem kraft att driva på med arbetet, så att de kan föra ”hela tiondet in i förrådshuset”. Alla vet att det ännu finns arbete att utföra. Frågan är bara: Kan vi utföra det före Harmageddon, och hur mycket vill Jehova att vi skall utföra? Våra bröder i Indien har sannerligen fått sig en stor uppgift förelagd. Det är mycket svårt att samtala med en hindu. Han är så intresserad av sina egna gudar — och han har många —, att han inte har något större intresse för den sanne Guden; en hindus filosofiska sinne tilltalas inte heller av den sanne Guden. Hinduerna är mycket intelligenta och kan komma med synnerligen intressanta frågor, men detta gör de inte därför att de vill lära känna sanningen, utan därför att de tycker om sitt sätt att tänka och inte önskar ledas av Jehovas sanna principer, som kommer till uttryck i hans ord.

De tre dagarna i Indien var överfulla av arbete, men de skänkte stor lycka, och så, tidigt på måndagsmorgonen, måste jag lämna expeditionen och bege mig till flygplatsen för att gå ombord på planet till Ceylon.

Ceylon

Ceylon är också ett icke-kristet land. De människor, hos vilka vi finner något gensvar, är så gott som uteslutande sådana, som redan känner till bibeln och kallar sig kristna. När Rikets missionärer där i landet och deras medförkunnare talar med olika kyrkosamfunds medlemmar, säger dessa vanligen att de aldrig kommer att sluta sig till Jehovas vittnen, men att de ”inte har något emot att studera bibeln med” dem. I många fall har emellertid mycket trogna katoliker (vilka ”aldrig skulle kunna rubbas” i sin tro) blivit ”omvända” efter bara några månaders bibelstudier. De lämnar katolska kyrkan, tar fast ståndpunkt med den nya världens samhälle och blir verkligen Jehova Guds sanna tjänare. Alla har vi haft sådana intressanta erfarenheter, och vi kommer att få flera liknande dem, ju mera tid vi använder i tjänsten på fältet.

För så lång tid tillbaka som år 1912 förkunnades den närvarande sanningen på Ceylon, då Sällskapets förste president besökte ön. Broder Russell, som var på en världsomspännande predikoresa, fann mycket intresse här, men det fanns ingen som kunde ta vara på de intresserade och ta hand om och bilda en församling. För fem år sedan (1951), när jag besökte Ceylon, var endast tjugonio verksamma förkunnare anslutna till den enda församlingen på ön, i Colombo. Nu, vid mitt andra besök, fanns det redan tre församlingar på tre olika håll och tre missionärshem, och det sammanlagda antalet förkunnare var 112. Denna tillväxt gläder storligen missionärernas hjärtan, och likaså mitt, ty den utgör en ökning från 29 till 112 på fem år, i ett land där inte många människor har någon tro på bibeln.

Publicitetssinnade som bröderna på Ceylon var, utnyttjade de alla möjligheter: tidningarna, löpsedlar, affischer och högtalarbilar. De försåg tidningarna med artiklar undan för undan, och dessa publicerade dem. I detta land har bröderna aldrig använt radion för att ge upplysning åt folk, men de trodde inte att det skulle vara omöjligt att få göra det; så de uppsökte radiochefen, och till sin oväntade glädje fick de honom att gå med på en intervju. Den enda tid som stod öppen var klockan 19.30 den 1 januari, efter det offentliga talet; men en hel del upplysningar gavs då folket runt om på Ceylon. Utsändningen blev mycket lyckad, och jag satte stort värde på att bli intervjuad av en bemärkt person på Ceylon.

Min reseskildring kommer att avslutas i nästa nummer av denna tidskrift.