Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet
Berättat av Nellena G. Pool
HALLÅ allesammans! En lång tid har jag haft i tankarna att skriva till er, men det finns så många får som ropar på hjälp, att tiden inte tycks räcka till för allt det vi skulle vilja göra. När jag nu fått veta att ni är pionjärer, kan jag inte avhålla mig från att uttrycka min glädje över att ni har hörsammat kallelsen och tagit ännu ett steg framåt i den mest omfattande och betydelsefulla verksamhet som pågår i världen, den att lovprisa Jehova som Ordets förkunnare i alldeles speciell mening. Vilka oändliga fröjder ligger inte framför er! Nu har ni säkert blickarna riktade mot Gilead och ytterligare möjligheter till tjänst. Och då kommer ni en vacker dag att vara förenade med oss i ett främmande land, upptagna med att lovsjunga den Högste.
När jag försöker sätta mig in i hur ni omsorgsfullt har övervägt saken, innan ni tagit detta steg, kommer jag osökt att tänka på hur det var för mig, när jag var i er situation. Får jag berätta litet om detta för er? Det måste ske genom en mellanhand, Jehovas organisation, när nu så väldiga avstånd skiljer oss åt. Låt oss då gå femton år tillbaka i tiden, ja, ändå längre. Hör jag någon säga: ”Så långt!”? ”Hur kunde du? Hur kan du fortsätta?” Vet ni, det förefaller inte alls att vara så lång tid. Jag har upplevt så många underbara ting (och naturligtvis inte undgått en del obehagliga och trassliga också), att tiden förefaller helt kort; att hela femton år förgått, och mer därtill, förundrar också mig.
Kan ni föreställa er att det fanns en tid då jag inte ville leva? Jag talade ofta med mor om att göra slut på livet. Att jag talade till henne på det sättet måste ha förskräckt henne; mina föräldrar försökte ju lära mig sanningen! På den tiden var jag så blyg, att jag ville springa och gömma mig för mina bästa vänner, så att jag skulle slippa tala med dem. Jag kunde inte hitta på något att säga. Jag började vid en högre läroanstalt. Hurra för de skriftliga proven; dem klarade jag med glans. Men i de muntliga examina blev jag underkänd. Vet ni hur jag till slut övervann den fruktan som låg över mig som en mara dag och natt? Det lyckades tack vare den grundliga teokratiska fostran som mina föräldrar gav mig, jämte tjänsten.
Min bror, som jag höll mycket av och som stod mig nära, dog år 1934, och inom ett år dog mor också. Allt detta fick mig att tänka. Några månader senare, i juni 1935, begav vi oss till Washington, D. C. Jag fick där lyssna till den tydliga förklaringen om vilka de ”andra fåren” är. Detta var vad jag skulle vilja äga — liv på den nya jorden. Jag blev döpt där tillsammans med några hundra andra. Men jag höll alltjämt tillbaka någonting. Den gamla världen slukade mig nära nog. Jag fortsatte som lärarinna, fastän jag inte trivdes med det, och samtidigt välvde jag planer på ett annat, ganska riskabelt företag — inom affärslivet. Det slog slint. Jag var mycket betryckt och erfor dagligen att den gamla världen inte gav mig annat än sorg och oro.
Den teokratiska verksamheten höll nu på att bli mera organiserad, vilket ledde till att också min tjänst förbättrades. När det tillkännagavs att det skulle bli konvent i Seattle år 1938, kunde jag inte drömma om att gå miste om det. Jag visste då hur jag ville ha det. När jag sade till far, att jag hade erbjudit att vår bil kunde följa med till stranden, för att föredraget, som sändes över en radiostation, via på bilarna uppmonterade högtalare skulle kunna höras av de många människor som uppehöll sig där, skymdes hans blick av tårar, vilket inte förundrade mig. Det hade nämligen meddelats, att de som tog sina bilar till stranden kunde bli anhållna och satta i häkte, och far förstod att jag nu gick framåt i det verk som han mest av allt önskade att jag skulle ägna mig åt.
Sedan jag tagit till mig föda vid det rikt dukade bord, som Jehova hade berett vid detta konvent, återvände jag hem med ny iver, besluten att tjäna Honom på det sätt som var lämpligast. Det blev allt mindre tid för vänner som hörde den gamla världen till. När jag träffade dem predikade jag. (Jer. 20: 9) Några tyckte just inte om det. Vi vandrade skilda vägar. Min tid upptogs av undervisning, hushållsgöromål och tjänst. De timmar jag ägnade Rikets tjänst blev fler och fler: 40, 60, 80. Då började jag förstå att jag behövde mera tid för tjänsten och Rikets intressen. Det fanns bara en sak att göra. Jag fick litet pengar. Vilka idéer och förslag fick jag inte om hur jag skulle använda pengarna, vilket skulle ha tagit tid från Jehova. Orden i Matteus 6: 33 ljöd i mina öron dag och natt. Jehova först! Det betydde bara en sak: lämna den gamla världen och bli pionjär. Min syster och jag fick våra förordnanden den 15 juni 1940.
Kände ni inte en och var en inre tillfredsställelse och glädje, när ni förstod att ni skulle komma att behaga Jehova, tjäna honom mer överflödande? Det gjorde jag. Och nu, när ni kommer till Gilead, kommer ni att känna det ännu mera. Och när ni senare kommer till ett främmande land, kommer denna glädje att överträffas på ett sådant sätt, att det är omöjligt att beskriva det. Ni måste uppleva det för att förstå det.
Pionjärtjänsten började vid denna tid att anta nya former — återbesök, studier, hjälp åt andra förkunnare. Vi försökte förbättra vår tjänst, med Jehovas hjälp. Våra ansträngningar blev välsignade. Mot slutet av 1941 inbjöds vi att bli pionjärer med särskilt uppdrag. Det skulle innebära att vi måste ge oss av hemifrån och lämna far alldeles ensam. Kunde vi göra det? Kunde vi vägra att ge oss av och dra oss undan? (Matt. 10: 37; 19: 29) Vi skulle till South Sioux City i Nebraska, som låg omkring 150 km hemifrån. När resdagen kom, hade min syster brutit vristen; så hon grät för att hon inte kunde fara, och jag grät för att jag måste fara ensam. Jag kan inte förklara hur jag hade mod att fara ensam; det gick bara tack vare Jehovas ande, därom är jag viss. Endast Jehova och jag själv vet hur jag grät under färden.
Vi var en grupp på tio eller tolv som samtidigt började som pionjärer vid denna tid. Några av oss bodde hos en syster och hennes man, som inte var i sanningen. Han kom med alla upptänkliga invändningar, när vi talade om erfarenheter och bibliska ämnen. Vilken uppmuntran var det inte för oss, när vi, efter att ha bildat en ny församling där och begivit oss till ett nytt distrikt, fick veta att mannen blivit en av de många förkunnarna för Riket.
Var några av er i Cleveland 1942? I så fall kanske ni kommer ihåg att det talades om behovet av förkunnare i andra länder. Jesajas ord: Jehova, här är jag, sänd mig, ljöd i våra öron. Vi behövde inte vänta länge. I december samma år fick vi ansökningsformulären till Gilead oss tillsända. Hur lätt hade det inte varit att säga: ”Nej, far är ensam; jag måste stanna hos honom.” Jag led också hela denna tid av ohygglig migrän; och det kunde jag ha anfört som en utmärkt ursäkt. Ja, vi tänkte omsorgsfullt över saken, och vårt svar blev detsamma som Jesajas. En del av våra pionjärkamrater skulle till första kursen vid Gilead, och vi blev kallade till den andra. Vi hade en liten avskedsfest och tänkte förstås att vi nog aldrig skulle råkas mer före Harmageddon. Vi var sorgsna över att behöva skiljas åt men fröjdade oss över Jehovas löften.
Så kom september 1943 och därmed Gilead. Sex månader senare kom vi till Woonsocket i Rhode Island som förkunnare med särskilt uppdrag i väntan på ett förordnande i främmande land. Detta var ett nytt slags distrikt för oss; det var hårt i början och gick endast långsamt framåt. Nedstämda, som vi var, tänkte vi många gånger på hur skönt det skulle vara att få resa hem. Men så märkte vi hur Jehova gav tillväxt. Vårt arbete hade inte varit förgäves. Vilken fröjd att se en församling på fem förkunnare växa till fyrtio, och så fyrtiofem! Och att tänka på att vi hade en liten del i detta stora verk — och att nu se några av dessa förkunnare i pionjärtjänsten, andra på Betel.
Huvudvärken ville inte ge med sig; jag sökte lindring men fick ingen. Jag visste inte hur jag skulle kunna bege mig till ett främmande land; jag bad och begrundade och var nära att helt ge upp hoppet att kunna följa med mina kamrater. Men Jehova är inte långt borta, och han hör våra böner.
I maj 1946 blev vi erbjudna att få vara med om förarbetet för konventet i Cleveland. Och vilket väldigt arbete var det inte! O, vad vi slet! Men här lättade värken i huvudet litet, och jag kände också en viss välgörande andlig lyftning. När vi fick meddelande om att göra oss redo att fara till Lima i Peru (vi hade fått förordnandet ett år tidigare), visste jag att jag måste fara.
Den 20 oktober 1946 — det är nu mer än tio år sedan. Då tyckte jag att jag hade kommit till världens ände och aldrig skulle få återvända hem. Kunde jag vända hem igen och vägra att utföra det arbete Jehova hade givit mig här i det avlägsna Peru? Nej, visst inte!
Tårar, vånda under vårt stretande med spanskan, hemlängtan och anpassning efter livet i ett missionärshem — allt detta fick vi, känna på. Som motvikt mot svårigheterna fick vi lyckligtvis erfara hur Jehovas välsignelse rikligen utgöts över oss: nya förkunnare slöt sig till den nybildade församlingen undan för undan, antalet mötesbesökare växte, och vi hade uppmuntrande erfarenheter i tjänsten. Dessa nya bröder och systrar vann alldeles särskilt våra hjärtan, när de hjälpte oss igenom de första åren, liksom vi hjälpte dem. Vår ”missionärsfamilj” grät tillsammans, led tillsammans, skrattade tillsammans, och tillsammans fröjdade vi oss över en underbar skörd.
Låt mig berätta vad sex av oss fick uppleva, något som vi talar om gång på gång! År 1950 fick vi den storslagna möjligheten att resa till sammankomsten på Yankee Stadium, första gången, vi fick komma ”hem” på fyra år. Förkunnarna var så ledsna och sade, då vi reste, att vi nog inte skulle komma tillbaka, att banden som förenade oss med allt där hemma var för starka. Andra hade farit hem och inte återvänt. Vi återvände hundraprocentigt, och sex av oss kom tillbaka före de andra. Första gången vi återsåg förkunnarna var vid ett tjänstemöte. Ni skulle ha sett hur vi blev omkramade och kyssta och hur de grät av glädje över att vi hade kommit tillbaka. Nu visste de att vi satte Jehova främst.
Det är svårt att beskriva den känsla man erfar, då man ser ett land, som en gång var såsom en öken, börja ”blomstra såsom en lilja” — börja myllra av får, som man har bisprungit. Ja, att se dem komma till Jehovas organisation, drivna av en innerlig åstundan att göra om sina sinnen för liv i den nya världen, att bli Rikets förkunnare, tjänare vid samlingsplatser för tjänsten, reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag — en underbar syn! Att se hur sammankomsterna växte från 80 deltagare till 1.044 år 1956!
Hur skulle du kunna avhålla dig från att hjälpa kvinnan som ropar och ber, därför att religionen har svikit henne och lämnat henne utan hopp och hon inte vill förlora sin tro på Gud! Hon talar om att ta sitt liv, därför att hon förlorat sin son, men tack vare studium återvänder hon till sitt fosterland och lämnar sonens kvarlevor efter sig och ber att någon skall vara så vänlig och komma och fortsätta att studera med henne.
Skulle du kunna avhålla dig från att bistå den unga kvinnan som genast du kommer till hennes hem börjar ställa frågor till dig och ber dig så bevekande, när du bryter upp vid halvtolvtiden på kvällen, att du om möjligt stannar litet längre nästa vecka, och så tillfogar: ”Jag behöver din hjälp; jag älskar livet och vill njuta av det länge; jag älskar Jehova, och han älskar mig, men jag måste lära känna honom bättre, så att jag kan tjäna honom i sanning. Hjälp mig!” Ja, skulle du kunna låta bli att hjälpa?
Hur skulle du väl kunna avhålla dig från att hjälpa en man som bad att få dö, därför att livet hade givit honom så många hårda slag, att han inte ens ville höra ordet liv nämnas? Tack vare bibelstudium ser du honom så gå framåt och hör honom säga: ”Jag nyper mig, för att känna efter att det är jag själv, jag är så lycklig nu.”
Under dessa tolv år och något mer skrev far troget till oss varje vecka. Så en dag fick vi ett meddelande att han låg för döden. Brevskrivaren uppmanade oss att komma hem, om vi ville träffa honom. Men bland breven var också ett som han hade dikterat: ”Stanna där ni är! Bruka er tid till att hjälpa andra och predika om Jehovas namn och rike. Håll ut troget intill slutet och gläd er över hoppet att återse mig i uppståndelsen.” Två veckor senare kom ett telegram: ”Far är borta.” Hur lätt hade det inte varit att fara hem. Det svåraste var att stanna. Under denna tid fick vi uppleva att människor, som vi hade hjälpt tidigare, kom till oss och läste tröstens ord ur bibeln för oss — trösterika, uppmuntrande ord till vägledning, som de själva helt nyligen hade fått upp ögonen för. Man kan inte annat än älska dem. Det var belöningen för att vi stannade.
Detta är några av de glädjeämnen Vi har haft. Vi vet att många ännu underbarare ting ligger framför oss. Vill ni inte rikta blicken framåt? Varför inte komma hit ned och dela våra glädjeämnen?
Kanske någon skulle vilja fråga: ”Är du beredd att leva om ditt liv på samma sätt?” Förverkliga mitt uppsåt i livet? Ja, naturligtvis skulle jag vilja göra det! Varför inte? Vad har jag förlorat? Ingenting! Vad kunde jag ha gjort som hade varit bättre?
Att ge allt du har åt Jehova ger det allra största utbyte. Med alla sina tårar, all oro, hjärtesorg och nöd, växande glädje och storslagna privilegier är detta livet; ja, det innebär att genomleva denna ändens tid. Det är inte lätt; men är väl livet lätt i dessa dagar?
Tag emot inbjudan till Gilead; frukta inte för att misslyckas. Bevara alltid den rätta sinnesinställningen och håll er tätt till Jehova och hans organisation och GIV UT! Då kommer ni att finna hur sant Salomo talade, när han sade: ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.” — Pred. 11:1.