Jag har med glädje tagit emot Jehovas vägledning
BERÄTTAT AV ULYSSES V. GLASS
Det var ett alldeles speciellt tillfälle. Det var bara 127 elever i den klass som utexaminerades, men där fanns en entusiastisk åhörarskara på 126.387 från ett stort antal länder. Det var avslutning för den 21:a klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead på Yankee Stadium i New York den 19 juli 1953. Varför var det en så viktig händelse i mitt liv? Jag skulle vilja ge en liten bakgrund.
JAG föddes i Vincennes i Indiana i USA den 17 februari 1912. Det var omkring två år innan det messianska kungariket föddes såsom det beskrivs i Uppenbarelseboken 12:1–5. Året dessförinnan hade mina föräldrar börjat studera Bibeln med hjälp av banden av Studier i Skriften. Varje söndagsmorgon läste far för familjen ur någon av de här böckerna, och sedan talade vi om innehållet.
Mor använde det hon lärde sig för att hjälpa sina barn att forma sitt tänkesätt. Hon var en verkligt sympatisk människa — mycket snäll och vänlig och villig att ge hjälp. Vi var fyra barn i familjen, men mor visade kärlek också till andra barn som bodde i närheten. Hon tillbringade tid tillsammans med oss. Hon tyckte om att berätta från Bibeln för oss och att sjunga tillsammans med oss.
Hon inbjöd också många som ägnade hela sin tid åt predikoarbetet till vårt hem. De stannade bara en eller två dagar och hade ofta möten och höll tal i vårt hem. Vi tyckte särskilt mycket om dem som använde illustrationer och berättade saker för oss. Vid ett tillfälle 1919, omkring ett år efter det att första världskriget hade slutat, riktade den besökande brodern sig speciellt till oss barn. Han talade om invigning — det som vi nu mer korrekt omnämner som överlämnande — och hjälpte oss att förstå hur detta berörde vårt liv. Senare samma kväll, när jag gick och lade mig, bad jag till min himmelske Fader och sade till honom att jag ville tjäna honom för alltid.
Men efter 1922 hade andra intressen en tendens att skjuta detta beslut i bakgrunden. Vi flyttade flera gånger och hade inte kontakt med någon församling bland Jehovas folk. Fars arbete vid järnvägen gjorde att han sällan var hemma. Vårt bibelstudium blev oregelbundet. Jag valde skolutbildning med målet att bli reklamtecknare, och jag planerade att studera på ett berömt universitet.
Jag korrigerar min inriktning i livet
Under 1930-talet var världen återigen på väg mot ett världskrig. Vi bodde i Cleveland i Ohio, när ett Jehovas vittne kom till vår dörr. Vi började tänka mer allvarligt på det vi fått lära oss som barn. Min äldre bror, Russell, var särskilt allvarligt sinnad, och han blev döpt först. Jag hade en lite annorlunda läggning, men den 3 februari 1936 blev också jag döpt. Min förståelse av vad överlämnandet åt Jehova innebär växte, och jag lärde mig att ta emot Jehovas vägledning. Samma år blev mina två systrar, Kathryn och Gertrude, också döpta. Vi började allihop i heltidstjänsten som pionjärer.
Men det innebar inte att vi aldrig tänkte på något annat. Jag spetsade öronen, när min svägerska berättade om en mycket söt flicka, som hette Ann. Hon var ”eld och lågor” för sanningen och skulle komma till mötena hemma hos oss. Ann arbetade då som sekreterare på ett advokatkontor, och inom ett år blev hon döpt. Jag hade inte planerat att gifta mig, men det var uppenbart att Ann var helhjärtad för sanningen. Hon ville vara fullt upptagen i Jehovas tjänst. Hon var inte den som sade: ”Kan jag göra det?” I stället frågade hon: ”Hur kan jag bäst ta itu med det?” Och hon var besluten att fullfölja det hon påbörjat. Det här positiva synsättet tilltalade mig. Dessutom såg hon bra ut, och det gör hon fortfarande. Hon blev min hustru och snart också min pionjärkamrat.
Värdefull övning som pionjärer
Som pionjärer lärde vi oss att vara nöjda både när vi hade det knappt ställt och när vi hade överflöd. (Filipperna 4:11–13) Det höll på att bli kväll en dag, och vi hade inte ätit något. Vi ägde bara fem cent. Vi gick in i en charkuteributik, och jag frågade: ”Kan vi få för fem cent korv?” Expediten tittade på oss och skar sedan fyra skivor. Jag är säker på att det var värt mer än fem cent, och på så sätt fick vi något att äta.
Det var inte ovanligt att vi mötte svårt motstånd, när vi tog del i förkunnartjänsten. I en stad nära Syracuse i staten New York delade vi ut löpsedlar på gatan och bar plakat för att väcka intresse för ett speciellt offentligt möte. Två kraftigt byggda män tog tag i mig och behandlade mig lite hårdhänt. En av dem var polis, men han hade inte sin uniform på sig, och han nonchalerade min begäran att få se hans polisbricka. Precis då kom Grant Suiter från Betel i Brooklyn förbi, och han sade att han skulle gå till polisstationen för att lösa problemet. Sedan ringde han till Sällskapet Vakttornets kontor i Brooklyn, och Ann och jag fick instruktioner om att gå ut igen samma dag med plakat och löpsedlar, så att vi kunde bli ett testfall. Vi blev som väntat anhållna. Men när vi sade till polisen att de skulle bli åtalade för att de anhållit oss på falska grunder, släppte de oss.
Följande dag invaderade en grupp tonåriga bråkmakare, som uppviglats av en präst, platsen för vår sammankomst, och polisen stod ingenstans att finna. Ligisterna slog med basebollträn mot trägolvet, tvingade bort en del av åhörarna från läktarna och gick upp på podiet där de höll upp en amerikansk flagga och skrek: ”Hälsa den! Hälsa den!” Sedan började de sjunga ”Beer Barrel Polka”. De upplöste mötet helt och hållet. Vi fick på detta sätt en tydlig demonstration av vad Jesus menade, när han sade: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” — Johannes 15:19.
Det offentliga talet var i själva verket ett inspelat tal av J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Ann och jag stannade i staden några dagar och besökte människor för att ge dem möjlighet att höra talet i sitt eget hem. Några få tog emot erbjudandet.
Vi erbjuder oss att tjäna i utlandet
Med tiden öppnades nya vägar till tjänst. Min bror, Russell, och hans hustru, Dorothy, blev som gift par inbjudna att gå igenom Gileadskolans första klass 1943, och sedan blev de sända som missionärer till Cuba. Min syster Kathryn gick den fjärde klassen. Hon fick också Cuba som sitt distrikt. Senare sändes hon till Dominikanska republiken och längre fram till Puerto Rico. Hur gick det för Ann och mig?
När vi hörde talas om Gileadskolan och att Sällskapet ville skicka missionärer till andra länder, kände vi att vi ville ställa oss till förfogande för att tjäna i utlandet. Först tänkte vi flytta på eget initiativ, kanske till Mexico. Men sedan bestämde vi oss för att det troligen var bättre att vänta och låta Sällskapet ge oss ett uppdrag sedan vi gått igenom Gileadskolan. Vi förstod att det var Jehovas handlingssätt.
Vi blev inbjudna till Gileadskolans fjärde klass. Men kort innan kursen skulle börja blev N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, alltmer medveten om de begränsningar Ann hade på grund av att hon som barn hade haft polio. Han talade med mig om det och kom till den slutsatsen att det inte skulle vara förståndigt att skicka i väg oss för att tjäna i ett annat land.
När jag omkring två år senare var engagerad i förarbetet till en sammankomst, träffade jag broder Knorr igen, och han frågade om vi fortfarande var intresserade av att gå igenom Gileadskolan. Han berättade att vi, om vi gick igenom skolan, inte skulle sändas utomlands. Han hade något annat i tankarna. När eleverna i den nionde klassen skrevs in den 26 februari 1947, var vi därför med bland dem.
Tiden på Gilead är något jag aldrig glömmer. Det var en andligt djupgående undervisning. Man fick vänner för livet. Men mitt engagemang i skolan kom att bli mer omfattande.
Vi delar vår tid mellan Washington och Gilead
Gileadskolan hade inte funnits så länge ännu. Myndigheterna i Förenta staterna var inte tillräckligt insatta i skolans mål, och därför uppstod många frågor. Sällskapet ville ha en representant i Washington. Några månader efter det att vi hade gått igenom Gileadskolan blev vi därför skickade dit. Jag skulle medverka till att de som inbjudits till Gilead från andra länder skulle få visum, och jag skulle skaffa fram de handlingar som behövdes för att de som utexaminerats från skolan skulle kunna sändas utomlands som missionärer. En del myndighetspersoner var mycket fördomsfria och hjälpsamma. Andra hade en stark motvilja mot vittnena. Några få som hade bestämda politiska åsikter hävdade att vi hade förbindelser med grupper som de ansåg vara icke önskvärda.
En man som jag besökte på hans kontor riktade kraftig kritik mot oss på grund av att vi inte hälsade flaggan eller tog del i krig. Sedan han talat om detta under en lång stund, sade jag till slut till honom: ”Jag vill att ni skall veta, och ni vet det redan, att Jehovas vittnen inte är inblandade i något krig i världen. Vi har ingenting med världens angelägenheter att göra. Vi har ingenting med dess krig eller politik att göra. Vi är fullständigt neutrala. Vi har redan löst de problem som ni står inför. Det råder enhet i vår organisation. ... Så vad önskar ni att vi skall göra? Vill ni att vi skall ge upp vårt sätt att leva och återvända till ert?” Efter detta sade han ingenting.
Två dagar i veckan använde jag till att besöka statliga kontor. Dessutom var vi pionjärer med särskilt uppdrag. På den tiden betydde det att man använde 175 timmar i tjänsten på fältet varje månad (senare ändrades det till 140 timmar), så vi var ofta ute och predikade till sent på kvällarna. Det var en trevlig tid. Vi ledde många bra studier med hela familjer, och de gjorde fina framsteg. Ann och jag hade bestämt oss för att inte skaffa barn, men andligt talat har vi fått inte bara barn, utan också barnbarn och barnbarnsbarn. De är verkligen till glädje för oss!
I slutet av 1948 fick jag en annan uppgift. Broder Knorr berättade att broder Schroeder, rektor och en av instruktörerna vid Gileadskolan, skulle bli upptagen med andra viktiga arbetsuppgifter, och därför blev jag tillfrågad om jag ville undervisa Gileadklasser när det behövdes. Med hjärtat i halsgropen återvände jag tillsammans med Ann till Gilead i South Lansing i staten New York den 18 december. Till att börja med var vi vid Gilead bara några veckor åt gången, och sedan återvände vi till Washington. Men så småningom tillbringade jag mer tid vid Gilead än i Washington.
Det var under den här tiden som den 21:a klassen vid Gilead, som jag nämnde om tidigare, hade sin avslutning på Yankee Stadium i New York. Som en av lärarna hade jag privilegiet att få delta i examensprogrammet.
Tjänst vid världshögkvarteret
Den 12 februari 1955 började vi i ett annat slag av tjänst. Vi blev medlemmar av Betelfamiljen vid världshögkvarteret för Jehovas synliga organisation. Men vad skulle det innebära? Det som var grundläggande var att vi var villiga att utföra vad vi än fick i uppgift att göra och delta i sådant som kräver samarbete med andra. Vi hade naturligtvis gjort det tidigare, men nu skulle vi vara en del av en mycket större skara — Betelfamiljen vid världshögkvarteret. Vi tog med glädje emot vårt nya uppdrag som ett uttryck för Jehovas vägledning.
Större delen av min tid arbetade jag med att informera massmedierna. Pressen hade, på grund av sensationslystnad och därför att de fått upplysningar från fördomsfulla källor, skrivit elaka saker om Jehovas vittnen. Vår strävan var att förbättra situationen.
Broder Knorr ville vara säker på att vi alla hade mycket att göra, så därför fick vi också andra uppgifter. När det gäller några av dem behövdes den utbildning jag fått som reklamtecknare. Andra uppgifter hade med Sällskapets radiostation, WBBR, att göra. De filmer Sällskapet producerade krävde arbete. Den teokratiska historien var naturligtvis en del av Gileadkursen, men nu sattes olika projekt i gång för att göra fler bland Jehovas folk bekanta med detaljer i den teokratiska organisationens nutida historia och att också göra den tillgänglig för allmänheten. Gileadskolan gav också undervisning i att tala offentligt, och mer behövde göras för att vännerna i församlingarna skulle få möjlighet att lära sig grunderna i denna konst. Det fanns alltså mycket att göra.
Fast medarbetare vid Gileadskolan
År 1961, när kurser för resande tillsyningsmän och personal vid avdelningskontoren skulle börja, flyttade Gileadskolan till Brooklyn, där Sällskapet Vakttornet har sitt högkvarter. Nu var jag tillbaka i klassrummet igen — den här gången var det inte som vikarierande lärare, utan nu var det min ordinarie uppgift. Ett verkligt privilegium! Jag är fast övertygad om att Gileadskolan är en gåva från Jehova, en gåva som har varit till nytta för hela hans synliga organisation.
I Brooklyn hade Gileadeleverna helt andra möjligheter än de elever som tidigare gått igenom skolan. Det var fler gästföreläsare, nära kontakt med den styrande kretsen och större möjlighet att umgås med Betelfamiljen vid världshögkvarteret. Det var också möjligt för eleverna att lära sig hur arbetet vid ett avdelningskontor och Betelhem skall utföras och dessutom få kunskap om tryckeriverksamhetens olika delar.
Under årens lopp har både antalet elever och antalet lärare varierat. Skolan har också flera gånger bytt lokaler. Nu hålls den i vackra omgivningar i Patterson i staten New York.
Samarbetet med eleverna
Det har verkligen varit glädjande att få undervisa de här klasserna! Här har vi ungdomar som inte är intresserade av att arbeta för den gamla ordningen. De har lämnat sina släktingar och vänner, sitt hem och dem som talar deras modersmål. Klimatet, maten, ja, allting kommer att bli annorlunda. De vet inte ens vilket land de skall flytta till, men deras mål är att bli missionärer. Man behöver inte skapa motivation hos människor av detta slag.
När jag gick in i klassrummet, var min målsättning alltid att få eleverna att känna sig väl till mods. Den som är spänd och orolig kan inte vara läraktig. Det är sant att det var jag som var lärare, men jag visste också hur det var att vara elev. En gång var det jag som var i den situationen. Eleverna studerade naturligtvis hårt och lärde sig mycket vid Gilead, men jag ville alltid att de också skulle trivas.
Jag visste att det var vissa saker de behövde för att få framgång på sina olika distrikt. De behövde stark tro. De behövde ödmjukhet — i stort mått. Det var nödvändigt för dem att lära sig att komma överens med andra, finna sig i situationer och villigt förlåta. De behövde fortsätta att odla andens frukter. De behövde också älska människor och det arbete som de sänts i väg för att utföra. Detta är sådant som jag ständigt försökte framhålla för eleverna under deras tid vid Gilead.
Jag vet faktiskt inte hur många elever jag har undervisat. Men jag vet vad jag känner för dem. Efter att ha varit tillsammans med dem i klassrummet i fem månader blev jag mycket fäst vid dem. När jag sedan såg dem gå över podiet och hämta sina diplom på avslutningsdagen, visste jag att de med framgång hade fullbordat kursen och snart skulle ge sig i väg. Det kändes som om det var några av mina närstående som skulle fara. Hur skulle man kunna undgå att älska människor som var villiga att ge av sig själva och ta del i det arbete som de här ungdomarna skulle göra?
När de åratal senare kommer på besök, hör jag dem berätta om sina glädjeämnen i tjänsten, och jag förstår att de fortfarande är kvar på sina distrikt och utför det som de fått övning för. Hur känner jag mig då? Jag försäkrar — det är en underbar känsla.
Jag blickar framåt
Mina ögon har blivit skumma nu, och jag upplever den besvikelse som det medför. Jag kan inte längre undervisa i Gileadskolan. Till att börja med var det svårt att förlika sig med det, men under mitt liv har jag lärt mig att finna mig i olika omständigheter och att klara av dem. Jag tänker ofta på aposteln Paulus och hans ”törne i köttet”. Paulus bad tre gånger om att bli befriad från detta lidande, men Herren sade till honom: ”Min oförtjänta omtanke är nog för dig; ty min kraft görs fullkomlig i svaghet.” (2 Korinthierna 12:7–10) Paulus fortsatte att leva med sitt problem. Om han kunde göra det, borde jag försöka. Även om jag inte längre kan leda lektioner i klassen, är jag tacksam för att jag har mitt kontor i elevernas närhet och därför kan se dem varje dag. Ibland får jag tillfälle att tala med dem, och det gläder mitt hjärta att tänka på den fina anda som de visar.
Det är underbart att tänka på vad som skall hända i framtiden. Grunden har nu lagts. Gileadskolan har där haft en viktig uppgift. Efter den stora vedermödan, när de skriftrullar som Uppenbarelseboken 20:12 hänvisar till öppnas, kommer det att bli tusen år av ytterligare intensiv undervisning om Jehovas vägar. (Jesaja 11:9) Men det är inte slut med det. Det är faktiskt bara början. Evigheten igenom kommer det att finnas mer att lära om Jehova och mer att göra, allteftersom hans uppsåt uppenbaras. Jag är helt övertygad om att Jehova kommer att uppfylla alla sina storslagna löften, och jag vill vara med där för att ta emot Jehovas vägledning för oss då.
[Bild på sidan 26]
Gileadavslutning på Yankee Stadium i New York 1953
[Bild på sidan 26]
Gertrude, jag, Kathryn och Russell
[Bild på sidan 26]
Arbetar tillsammans med N. H. Knorr (längst till vänster) och M. G. Henschel i sammankomstorganisationen
[Bild på sidan 26]
I radiostationen WBBR:s studio
[Bild på sidan 29]
I Gileadskolans klassrum
[Bild på sidan 31]
Nytaget foto av Ann och mig