Barn som älskar Gud

Ett barns tro

● Kan små barn förstå och uppskatta vad Guds kärleksfulla löften att uppväcka de döda innebär? Kan de med sitt förnuft utöva tro på detta? Ett rörande brev från en mor visar att de kan ha en mycket djupare förståelse av detta än vi vuxna kan föreställa oss. Hon skriver:

”Jag ville skriva till er, därför att jag tror att mitt brev kan bli till uppmuntran för andra som har små barn och som tar sig tid att undervisa dem i Jehovas ord. Ibland är vi inte så säkra på hur mycket de kan fatta med sina små sinnen, men när det kommer till kritan har de stark tro.

Jag tänker på vår egen erfarenhet i förbindelse med vår lilla femåriga dotter. Hon dog nyligen i leukemi. Hon levde bara tre månader efter det första tecknet på att hon var sjuk. Det var det slags leukemi som uppstår i benmärgen. Vi försökte hålla henne utanför, men hon var för klartänkt och vaken. Hon visste det hela tiden. Om och om igen försäkrade hon oss att hon inte var rädd för att dö, eftersom hon visste att hon skulle sova och att Jehova skulle låta henne få komma tillbaka med en gång, som hon uttryckte det. Hon sade: ’Jag vet att tiden jag skall ligga i graven inte alls kommer att verka lång. Det blir bara som om jag somnade på kvällen, och sen vaknar jag upp, och Jehovas nya ordning är här, och jag kan leka med djuren, och alla de onda människorna skall vara borta.’

Ni kan knappast föreställa er hur lättade vi kände oss, när vi såg sådan tro. Morgonen innan hon dog sade hon: ’Gråt inte, mamma. Jag skall titta efter dig i den nya ordningen.’

Ibland undrar vi föräldrar över hur mycket våra barn lär sig, men när de sätts på prov, också på prov av svåraste slag, bevisar de att de verkligen är barn som är ’heliga’. (1 Kor. 7:14) Hur dyrbart är inte livet, och hur god och underbar är inte vår store Gud, då han ger oss detta underbara hopp om uppståndelsen!”

En samvetsgrann liten predikare

● Kristna föräldrar hyser varmt intresse för sina barns andliga välfärd. Från det att de är små undervisar de dem kärleksfullt i den rena tillbedjan av Gud. Hur mycket av denna kristna undervisning som barnen tillägnar sig framgår av följande erfarenhet som en liten flickas föräldrar har haft:

”En förmiddag efter frukost kom min yngsta dotter in i köket med en tidskriftsväska och två av barnens egna biblar och sade: ’Mamma, nu går jag ut och predikar från hus till hus.’ Mina barn håller alltid på med låtsaslekar: De leder bibelstudier, är med på möten i Rikets sal eller erbjuder varandra tidskrifter såsom man gör i predikoarbetet från hus till hus. Min hustru svarade att det var en bra sysselsättning och sade till henne att stanna på gården.

Efter en stund lade min hustru märke till att den yngsta flickan inte var på gården bakom huset tillsammans med de andra barnen. Hon trodde då att hon höll till åt gatan och ropade på henne, men då öppnade grannfrun sin dörr och sade: ’Er lilla flicka var här för bara tio minuter sedan och sade att hon var missionär och frågade om jag ville skaffa en bibel.’ Eftersom flickan inte nådde upp till tidskriftsförrådet som vi har här hemma, hade hon tydligen fyndigt gjort det näst bästa, använt de egna biblarna.

Nu förstod min hustru att vår dotter inte höll på att leka utan verkligen hade gått ut för att predika. Hon gav sig i väg upp efter gatan och träffade en dam som arbetade ute i trädgården, och hon bekräftade att vår dotter hade varit och talat med henne. Den här damen sade: ’Ja, er lilla flicka kom hit och frågade mig om jag vet vem Jehova Gud är. När jag svarade: Ja, erbjöd hon mig en bibel.’ Litet längre fram lät en annan kvinna min hustru förstå att hon var på rätt spår. Hon sade att vår dotter hade varit där och sagt att hon utförde Herrens verk.

Vår verksamma lilla predikare hade tydligen funderat över våra förhållningsorder till henne om att lyda Jehova först i allting. Vi söker bibringa våra barn en sådan inställning genom att ofta fråga dem: ’Om Jehova säger till er att göra en viss sak och pappa säger att ni skall göra något annat, vem skall ni då lyda?’ De svarar: ’Vi skall göra vad Jehova säger.’ Detta ingjuter en längtan i deras hjärtan att tjäna Jehova och att manas till att göra hans vilja. Vår lilla predikare hade lagt märke till att Jehova säger att man skall gå ut och predika, men mamma och pappa säger att man skall stanna på gården. Eftersom man inte kan tala med så många på gården, gjorde hon vad hon menade skulle behaga Jehova, och så gav hon sig i väg i allra bästa avsikt. Vid det här laget var min hustru riktigt orolig, eftersom vi bor vid en starkt trafikerad gata, och min faster och farbror gav sig också ut för att söka. De fick emellertid inte tag på flickan och vände därför hem igen för att underrätta polisen.

Men när de körde in på gården, stod min lilla dotter där tåligt väntande på dem alla. Hon hade ju gjort vad hon trodde att Jehova ville att hon skulle göra och så gått hem igen. När jag kom hem, gav vi henne tillrättavisning men också uppmuntran för att hennes nitälskan inte skulle svalna. Jag resonerade med henne och var noga med att klargöra för henne att hon aldrig fick gå ut ensam, eftersom det kunde vara farligt för henne när hon är så liten. ’Men pappa, jag var inte ensam’, svarade hon troskyldigt.

’Var du inte?’ frågade jag.

’Nej, du förstår, Janne var med mig, och jag visade honom också hur man går från hus till hus’, svarade hon glad och lycklig. Det måste ha varit en ny erfarenhet för Janne, eftersom han kommer från ett katolskt hem. Fastän vår lilla dotter är så liten, önskade hon tjäna Jehova och övade till och med någon annan att också göra det. Nu förstår hon att hon måste ha någon som följer med henne, eftersom hon bara helt nyligen har fyllt fem år.”