Var inte för självsäker!
VÄL motiverad tillit är bra och nyttig, men såväl världshistorien som den bibliska historien varnar oss för självsäkerhetens snara. Det forntida Babylon var alltför självsäkert, och det ledde till att staden föll för Cyrus’ trupper. Och den välkände franske skriftställaren och historikern Victor Hugo, som levde på 1800-talet, skriver så här om den självsäkerhet som Napoleon lade i dagen före slaget vid Waterloo:
”Kejsaren hade aldrig varit på så gott humör som i dag. ... Den man som hade varit dyster vid Austerlitz [där Napoleon flera år tidigare hade vunnit sin mest glänsande seger] var munter vid Waterloo. I det ögonblick som Wellingtons trupper drog sig tillbaka kände sig Napoleon upprymd. Det återstod bara att fullborda reträtten genom att förinta fienden. Napoleon drog snabbt vissa slutsatser och sände ett meddelande till Paris om att slaget hade vunnits.”
Men hade slaget vunnits då? Kunde han verkligen vara säker om seger? Hans alltför stora självsäkerhet fick honom att dra den slutsatsen, men historien underrättar eftervärlden om raka motsatsen. Ja, i stället för att beteckna seger har ”Waterloo” blivit ett bevingat ord för ”ett avgörande eller katastrofartat nederlag eller bakslag”.
Man har goda skäl att dra slutsatsen att Napoleons nederlag vid Waterloo åtminstone delvis berodde på hans alltför stora självsäkerhet. På tal om detta slag har en auktoritet sagt att ”den franske kejsaren inte visade sin vanliga omsorg och grundlighet, då han gav sina order, och inte heller sitt goda allmänna omdöme när det gällde att få dem utförda”. Även om han kände sig säker på sig själv, borde han ha tänkt på att det fanns många saker, t. ex. vädret, som han inte kunde räkna med att vara herre över. Och det var just sådana saker som ledde till hans undergång.
Den bibliska historien riktar också uppmärksamheten på den alltför stora självsäkerhetens fallgropar. Vi läser i bibeln om att den syriske konungen Ben-Hadad en gång riktade följande begäran till Israels konung: ”Ditt silver och ditt guld ... det bästa du har av kvinnor och barn.”
Israels konung ansåg det förståndigt att ge vika och svarade fördenskull: ”Såsom du har sagt, min herre konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.” Men konung Ben-Hadad, som inte lät sig nöja med detta, blev alltför självsäker och ställde ännu större krav. Han begärde nu att hans tjänare grundligt skulle få genomsöka Israels konungs hus och hans tjänares hus och föra bort ”allt som är dina ögons lust”. Men med denna begäran gick han alldeles för långt, och därför lät Israels konung hälsa honom: ”Detta kan jag icke foga mig i.”
När Ben-Hadad fick denna hälsning, skröt han med vad han skulle göra med Samaria. På detta skryt svarade Israels konung: ”Icke må den som omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det av sig”, sedan han återvänt från slagfältet med seger. När de båda konungarna och deras härar drabbade samman, såg Jehova Gud till att Israels konung vann seger, fastän israeliterna var underlägsna. — 1 Kon. 20:1—21.
Den kristne aposteln Petrus råkade också i svårigheter, därför att han var för självsäker. Jesus hade sagt till sina elva trogna apostlar samma kväll som han skulle bli förrådd: ”I denna natt skall ni alla ta anstöt av mig.” Men Petrus sade självsäkert: ”Även om alla andra tar anstöt av dig, skall jag dock aldrig ta anstöt. ... Även om jag måste dö tillsammans med dig, skall jag dock aldrig förneka dig.” Men hur förbyttes inte Petrus’ självsäkerhet i bedrövelse! Kort därefter hade han förnekat sin Mästare tre gånger. — Matt. 26:31—35, 69—75, Hd.
Man kan inte komma ifrån det: självsäkerhet är något som man måste ta sig i akt för. Inte bara därför att framtiden alltid är oviss utan också därför att just självsäkerheten kan förleda oss att vara mindre omdömesgilla i det vi gör, och detta kan leda till bedrövelse för oss. Det var anledningen till att aposteln Paulus, sedan han gett exempel på allvarliga felsteg som de forntida israeliterna hade begått, i fortsättningen framhöll att allt detta ”blev upptecknat till lärdom för oss. ... Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” — 1 Kor. 10:5—12.
Visheten manar oss att inte vara självsäkra med avseende på framtiden utan att i stället säga: ”Om Jehova vill, skall vi leva och även göra det eller det.” Vid alla tider och tillfällen och i allt vi gör måste vi akta på Jehova. — Jak. 4:15, NW; Ords. 3:6.
Har du fått en ny arbetsuppgift eller syssla? Var då på din vakt för varje benägenhet att bli självsäker och tänka: ”Det där kommer att bli lätt!” Eller för att mena att du vet mycket bättre vad som skall göras än de som redan har stor erfarenhet av det där arbetet. Hur sant är inte ordspråket som lyder: ”Hos de ödmjuka är vishet”! Var fördenskull ödmjuk. — Ords. 11:2.
I synnerhet ungdomar behöver vara på sin vakt för självsäkerhetens snara. De kan ha skaffat sig en del kunskaper, men har de förmåga att tillämpa dem vid alla tider och tillfällen? De är ivriga att få köra bil, men hur sunt är deras omdöme? Deras iver att gifta sig kan åtminstone delvis bero på självsäkerhet. Många av dem tar lätt på de förpliktelser och bördor som följer med äktenskapet. Och dessa ökar, när människor är känslomässigt omogna. Det är inte att undra på att vartannat tonårsäktenskap slutar med skilsmässa!
Man måste i synnerhet vara på sin vakt mot självsäkerheten i förbindelse med att man predikar Guds ord offentligt från en talarstol. Självsäkerhet kan vålla att man inte förbereder sig tillräckligt. Den dåligt förberedde talaren gör sig gärna skyldig till att obesvärat generalisera och till att inte vara så noggrann. I synnerhet de som har ”smort munläder” måste ta sig i akt för detta och tänka på att de inte talar bara för att underhålla utan för att bygga upp sina åhörare andligen. Aposteln Paulus var ett utmärkt föredöme i detta, ty han uppmanade sina kristna bröder att bedja för honom, så att han frimodigt och med de rätta orden skulle kunna bekantgöra de goda nyheterna. — Ef. 6:18—20.
Det råder ingen tvekan om att den som är självsäker alltid handlar mindre välbetänkt. Den som är förtänksam och ödmjuk och vänder sig till Jehova Gud för att få hjälp handlar vist och förståndigt. Som vi har sett finner vi exempel på detta både i världshistorien och den bibliska historien.