Påven i FN — hoppets budbärare?

PÅVEN Johannes Paulus II besökte — på generalsekreterare Kurt Waldheims inbjudan — Förenta nationerna den 2 oktober 1979. Han tillbringade sammanlagt sju dagar i Förenta staterna och gjorde uppehåll i Boston, New York, Philadelphia, Des Moines, Chicago och Washington. Då hans bilkolonn körde förbi, knuffades både katoliker och icke-katoliker med varandra för att få en plats och pressade på för att se en skymt av den spänstige 59-årige påven.

Även i FN, där besök av kända personer är vanliga, väckte påvens framträdande ett särskilt intresse. Hans tal i generalförsamlingen var höjdpunkten på hans besök i Amerika. På ledarsidan i New York Post sades det angående detta tal: ”Han vädjade om en ny början, en ny syn och ett förnyat hopp.”

Gav hans budskap någon grund för ett förnyat hopp? Till vilken källa hänvisade han för att finna lösningen på mänsklighetens problem?

FÖRESPRÅKARE FÖR FN

Det var till Förenta nationerna som påven hänvisade. Han sade: ”Jag hoppas att Förenta nationerna kommer att för alltid vara det högsta forumet för fred och rättvisa och det pålitliga sätet för frihet för folk och individer i deras längtan efter en bättre framtid.”

Men inte en enda gång i sitt 62 minuter långa tal nämnde påven Jesus Kristus eller Guds rike. Är inte detta förvånande, med tanke på att han har antagit titeln ”Kristi ställföreträdare”? Denna underlåtenhet är särskilt egendomlig, eftersom bibeln identifierar Kristi Jesu rike — inte Förenta nationerna — såsom Guds medel att åstadkomma fred på jorden. Tycker du att en önskan att inte stöta sig med icke-kristna och ateister i FN rättfärdigar denna underlåtenhet?

PÅVISAR MÄNSKLIGA BEHOV

Påven pekade emellertid på den mänskliga familjens verkliga behov som hittills inte har blivit tillfredsställda. Han talade till exempel om ”den skrämmande skillnaden mellan mycket rika människor ... [och] majoriteten som består av de fattiga eller rentav de nödlidande — de som saknar föda och arbetstillfällen och möjlighet till undervisning. Ett stort antal är dömda till svält och sjukdomar.”

Påven betonade behovet av att rätta till denna situation. Han sade: ”Det är inte någon hemlighet att den avgrund som skiljer minoriteten av mycket rika människor från massan av nödställda är ett mycket allvarligt symptom i varje samhälles liv.” Men har påvens egen kyrka genom exempel visat hur en rättvis fördelning eller en utjämning av tillgångarna kan uppnås?

Påven Johannes Paulus II framhöll också behovet av att skydda ”religionsfrihet och samvetsfrihet”. Alla som älskar rättvisa kan säkerligen hålla med påven, då han sade: ”Det är en fråga av största betydelse att ... alla människor i varje nation och land bör kunna fullständigt åtnjuta sina rättigheter under varje politiskt styre eller system.” Men har kyrkan själv satt ett exempel i att förfäkta religionsfrihet för alla?

Då Johannes Paulus II belyste ett annat angeläget mänskligt behov, upprepade han påven Paul VI:s ord som denne yttrade inför FN:s generalförsamling för 14 år sedan: ”Inga fler krig. Aldrig krig igen.” Det finns sannerligen ett behov av att göra slut på krig och på rustningar för krig! Men vilket föredöme har katolska kyrkan gett i fråga om detta?

Bara några få dagar innan påven höll sitt tal i FN hade han, medan han besökte Irland, sagt till katolikerna där: ”Jag ber på mina knän att ni vänder er bort från våldets vägar och återvänder till fredens vägar. ... Ytterligare våld på Irland kommer bara att driva till ruin det land som ni menar er älska och kommer att förstöra de värden ni menar att ni omhuldar.”

Kan Johannes Paulus’ besök på Irland och i Förenta staterna förväntas hjälpa till med att lösa de allvarliga problem som mänskligheten står inför? Har den kyrka som påven representerar varit ett föredöme i att fylla de mänskliga behov som han talade om? Om man skall döma efter det sätt på vilket millioner människor mötte upp för att se och lyssna på honom, betraktade tydligtvis många honom som en hoppets budbärare. Men är han det? Låt fakta ge svaret.