Jag förverkligar mitt mål att uppfostra en kristen familj
Berättat av Leon Glass
VID tiden för min födelse, år 1924, var nästan alla människor i Dominikanska republiken katoliker. Urinvånarna och deras religion hade utplånats för länge sedan. Under kolonialtiden hade den stad, som nu är känd som Santo Domingo, cirka 17 katolska kyrkor inom ett område med omkring sex kilometers omkrets.
Eftersom jag var född katolik, gick jag troget i kyrkan. Det låg en bara tio meter från vår dörr. Framför min säng hade jag religiösa beläten och kors, och innan jag gick och lade mig brukade jag be så här inför dem: ”Med Gud lägger jag mig och med Gud står jag upp. Med jungfru Maria och med den Helige Ande.” Jag visste ingenting om bibeln. I de allmänna skolorna fick vi bara lära oss katolska lärosatser. Det fanns inte många protestanter på den tiden. De hade bara några få kapell, som man ibland kastade sten på. Till oss katoliker sade man att protestanterna var av djävulen, och jag var rädd att ens komma i närheten av dem.
FÖRÄNDRINGAR SOM LEDER TILL ATT JAG FINNER SANNINGEN
Min bror och jag var inte gamla, när vi började förstå att det var avgudadyrkan att be inför en bild av Jesu hjärta i form av ett hänglås; det här hänglåset var varumärket för en viss tvål. Vi hade därför inte svårt att längre fram bestämma oss för att följa med mormor till en evangelisk kyrka. Vi trivdes lite bättre där, eftersom man använde bibeln.
Medan andra världskriget rasade, frågade jag söndagsskolläraren om det var rätt av en kristen att ta del i kriget. Hans svar stämde inte med bibeln, och det gjorde mig så arg att jag lämnade kyrkan. Men fruktan för att leva utan någon religion förmådde mig senare att gå tillbaks till kyrkan och godta de läror inom kyrkan som stämde med bibeln och förkasta resten. Vid det laget var jag 22 år gammal.
Så en dag fann jag fem böcker utgivna av Sällskapet Vakttornet. Min äldre bror hade lämnat kvar dessa böcker i mitt hem. Deras färgglada pärmar och intressanta titlar gjorde intryck på mig. Det var särskilt en bok med orden ”sanning” och ”fri” i titeln som fångade min uppmärksamhet. När jag läste den boken, upptäckte jag att alla kapitlen stämde med det som jag hade lärt mig från bibeln. Det fanns mycket nytt också, och det lät bra. Jag var övertygad om att jag hade funnit sanningen.
VIKTIGA BESLUT
Nu måste jag fatta några mycket viktiga beslut, som i hög grad skulle påverka mitt liv. Skulle jag börja tjäna Jehova? Skulle jag gifta mig med min fästmö, Eve? Jag hade redan förmått henne att lämna den katolska kyrkan och gå med i den evangeliska religionen. Vi började nu studera bibeln tillsammans med ett Jehovas vittne. Inom en månad började jag gå från hus till hus och tala med människor om det jag hade lärt mig. Min fästmö hade fått mig att tro att hon skulle göra samma sak. Men när jag sade att vi skulle börja gå på möten i Jehovas vittnens Rikets sal, så sade hon att det var farligt att byta religion. Detta gjorde mig mycket bekymrad, för när jag tillhörde den evangeliska religionen brukade jag be: ”Gud, hjälp mig att hitta en kristen hustru och att uppfostra en kristen familj.” Jag hade funnit min blivande hustru. Hur skulle det nu gå?
Återigen vände jag mig till Gud i bön och sade: ”Jehova, om Eve inte tänker bli en av dina tjänare, förmå henne då att lämna mig, för jag kan inte finna någon orsak att lämna henne.” Jag behövde inte vänta länge på svar. Nästa gång jag inbjöd henne till Rikets sal, så följde hon med. Där tog ett av Jehovas vittnen hand om henne och presenterade henne för nästan alla i lokalen. Några dagar senare följde hon med ett vittne i arbetet från hus till hus. Nästa år gifte vi oss och började ägna all vår tid åt predikoverket. Vår smekmånad var mycket kort. Redan nästa dag började vi besöka våra grannar och tala med dem om hoppet om en bättre tingens ordning.
Under den här tiden utsattes Jehovas vittnens arbete för angrepp av Trujillodiktaturen. Redan från första dagen som jag tog del i predikoarbetet fruktade man att Jehovas vittnens verksamhet skulle förbjudas. Och det var precis vad som hände. Det kom därför inte som någon överraskning, när det ett år senare utbröt intensiv förföljelse.
PRÖVANDE TIDER
Vi, Jehovas vittnen, var inställda på att vi skulle komma i fängelse, och där hamnade vi också. Jag hade fått arbete i ett statligt företag, där också andra vittnen var anställda. En dag uppmanades vi att underteckna ett telegram adresserat till diktatorn, Trujillo, där man försäkrade honom att vi skulle stödja honom politiskt och i eventuella åtgärder mot Cuba. Vi vägrade att skriva under. Detta betraktades som mycket allvarligt — det var detsamma som att sätta sig upp mot diktatorn. Våra arbetskamrater tyckte att de måste skymfa oss. Föreståndaren sade: ”Här är det Trujillo som bestämmer, och även om er Jehova skulle komma ner från himlen, så skulle han vara tvungen att rätta sig efter Trujillo.” Jag svarade att om vi skrev under, vore det detsamma som att tolerera hans hädelse nyss. Vi arresterades och förhördes av den militära säkerhetstjänsten. Man hotade oss, och sedan släpptes vi, bara för att bli inkallade till militärtjänst några dagar senare, men inte enligt den vanliga proceduren. När vi vägrade militärtjänst, sattes vi i fängelse. Där fann vi fyra andra vittnen, och två av dem var mina köttsliga bröder. När vi blivit frigivna, dömdes vi på nytt. Detta inträffade tre gånger å rad med bara någon eller några dagar mellan straffen. Vi satt närmare sju år i fängelse; sista gången dömdes vi till fem år.
Jag hade således varit gift i åtta år men hade bara tillbringat ett år — vårt första år — hemma hos min hustru. Resten av tiden hade jag åkt ut och in i fängelse. Detta var en dålig början, när det gäller att uppfostra en kristen familj vad en fars inflytande angår. Men Eve gjorde en god insats, när det gäller våra tre barn. De fick lära sig bibliska principer och fick vara med på mötena på Rikets sal, och de tog också del i predikoarbetet, som fortfarande var förbjudet. Min hustru brukade låta barnen följa med till fängelset för att hälsa på mig, och det gladde mig mycket att lägga märke till deras trohet, fastän de var så små. Eve fick ta emot förolämpningar, hotelser och mycket smädelse mot Jehova. Men hennes tro gladde mig mycket och var till stor uppmuntran för mig. Vid ett tillfälle, när hon var gravid med vårt första barn, misshandlade en vakt mig i hennes närvaro. Jag var orolig för hur detta skulle kunna påverka henne, men hon fick inga men av det, och hon fortsatte att bygga upp mig. När jag nu tänker tillbaka på dessa händelser, tackar jag Jehova för hans hjälp. Han gav oss verkligen ett stort privilegium, när han lät oss lida för hans namn. Det vi upplevde styrkte oss och hjälpte oss att uppfostra en förenad kristen familj.
Förutom svårigheterna hade vi många trevliga erfarenheter med att vittna om vårt hopp och vår tro inför domare, höga militärer, soldater, medfångar och släktingar, som inte var vittnen, och också för människor på gatan, medan vi arbetade under bevakning. Vi kunde till och med avge ett vittnesbörd om vårt hopp i diktatorns eget palats. Vid ett tillfälle, när vi grävde upp gräs som skulle omplanteras, fick vi tillåtelse att tala med människorna i husen längs vägen. Eftersom vakterna hela tiden följde oss, hade vi verkligen en stor åhörarskara vid varje hem. Människorna var mycket gästfria och lyssnade med intresse, fastän de kanske var lite rädda ibland.
I fängelset kunde vi ibland gå från cell till cell och från brits till brits och förklara vårt hopp om Riket. Men detta hade sina risker, för om man kom på oss, kunde vi få isoleringsstraff. Vid ett tillfälle bad den man, som hade ansvaret för ett cellkomplex, att jag inte skulle predika i hans cell, för han ville inte anmäla mig för myndigheterna. En fånge var vänlig mot oss, och därför talade vi med honom om bibeln, när vi var på fängelsegården. Jag hade senare privilegiet att döpa honom, medan vi båda fortfarande var kvar i fängelset. Men längre fram blev han lönnmördad därför att en av hans släktingar hade varit med i en sammansvärjning mot Trujillo.
Det kanske låter konstigt, men vår vägran att kompromissa gjorde att vi blev respekterade av några av soldaterna, vakterna och internerna och av civila. Det var faktiskt så att den fångkonstapel, som var mest fruktad på grund av att han var så hård mot fångarna, var den som litade mest på oss. Ibland skickade han ut oss att arbeta utanför fängelset utan vakter.
I fängelset lärde vi oss hur vi skulle planera våra arbetsuppgifter, så att vi fick tid för andliga ting. Vi kunde i allmänhet hålla alla möten varje vecka. Några gånger var det möjligt att fira minnet av Kristi död med andra interner närvarande. Ibland hittade vakterna vår bibel och våra bibliska publikationer och tog dem ifrån oss. Detta inträffade vanligtvis därför att några interner hade angett oss. Men på något sätt hade vi alltid tillräckligt med litteratur för att bevara oss andligen starka.
När det gäller mat, så hade vi ibland så mycket att vi kunde dela med oss åt andra. Vi fick ta emot en del mat utifrån. Våra bröder, både köttsliga och andliga, hjälpte oss hela tiden.
TACKSAM FÖR JEHOVAS HJÄLP
Jag är tacksam mot Jehova för att han låtit mig komma i fängelse på samma sätt som apostlarna. Detta kanske låter konstigt för somliga. Men vi lärde oss tålamod och uthärdande genom alla dessa erfarenheter. Det var naturligtvis inte så trevligt alla gånger. Men nu, många år senare, kan jag se hur dessa erfarenheter påverkade mig i rätt riktning.
När jag slutligen lämnade fängelset, var det inte så lätt att få arbete, särskilt inte när man hade suttit inne. Det enda jobb jag fick var ett där jag fick använda hacka och spade och där jag tjänade 13 kronor om dagen. Men familjen drog sig fram på det under en tid, tills jag fick ett bättre arbete som auktoriserad revisor. Vi hade inte behövt vara hungriga.
Min största glädje är att se alla mina fem barn starka i tron och verksamma i Jehovas tjänst. Gud har verkligen rikligen välsignat mig, och han har hjälpt mig att uppfostra en kristen familj. Jag skulle inte vilja byta mina 32 år i Jehovas tjänst för någonting i världen. Min bön till min himmelske Fader är att han måtte hjälpa oss att tjäna honom för evigt.