Att sätta Guds rike främst i efterkrigstidens Tyskland
Berättat av Gertrud Poetzinger
På vilken princip skall vi grunda våra beslut i livet? Den bäste av alla lärare, Jesus Kristus, sade till sina lärjungar att de skulle söka Guds rike först. Om de gjorde det, skulle alla deras övriga behov bli tillgodosedda. (Matteus 6:33) Alltsedan min ungdom har jag funnit att det som verkligen ”ger rikedom” i andligt avseende är att lägga sina bördor på Jehova och att förkunna hans verk och att sätta Rikets intressen främst i sitt liv. (Ordspråksboken 10:22; Psalm 55:23; 71:5; 73:28, NW) Följande personliga erfarenheter ur ett spännande kapitel i mitt liv ger belägg för den principen.
DET var i början av år 1945. Andra världskriget närmade sig sitt slut i Europa. Tysklands krigsinsats började vackla, och människornas och till och med regeringens inställning hade förändrats. I stället för att se fram emot seger anade man ett nederlag. Därför hade också den press de nazistiska förföljarna utsatte Jehovas vittnen för minskat.
Jag var ett av många kvinnliga vittnen, som hade flyttats från koncentrationslägret Ravensbrück för att arbeta som guvernant hemma hos nazistofficerare. Den SS-officer vars båda barn jag tog hand om hette Kiener. En eftermiddag kom han till mig enskilt hemma i sitt hus.
”Har ni hört att ryssarna rycker fram på östfronten?” frågade han kallt. När jag svarade att det hade jag, frågade han: ”Vad kommer ni att göra om de kommer in hit?” Jag såg honom i ögonen och svarade: ”Ja, de är våra fiender, och ni är våra fiender, så det kommer väl på ett ut!” Ja, Jehova gav oss sådant mod, vilket gjorde att vi kunde fortsätta att modigt hålla stånd som neutrala kristna och Rikets förkämpar under den där svåra tiden. — Johannes 15:19.
En lyckad flykt
Rapporterna om tyskt återtåg var inte bara rykten. Mot slutet av april ordnade Kiener så att hans fru och deras barn kunde fly söderut. Jag bad att få följa med, vilket jag fick. Fru Kiener gav mig civila kläder att ta på mig för att inte på något sätt visa att hon hade något med nazistorganisationen att göra. Vi steg på en lastbil, som skulle till landsbygden i norra Bayern, närmare den amerikanska fronten än den ryska.
Detta var första gången på sju och ett halvt år som jag på allvar var borta från koncentrationslägren. Men kriget var ännu inte över, och spänningen var stor. När lastbilen rullade fram, svepte en division allierade jaktplan ner över oss. Jag satt i framsätet tillsammans med föraren och de båda barnen. Han var övertygad om att planen skulle komma tillbaka och beskjuta lastbilen med sina kulsprutor. Jag bad innerligt i mitt hjärta: ”O Jehova, när du har beskyddat mig genom så mycket, låt mig då inte dö på det här sättet nu!”
Precis som väntat gjorde jaktplanen en stor sväng för att flyga över oss igen. Chauffören trampade ner gaspedalen, men det var naturligtvis hopplöst att försöka köra ifrån flygplanen. Plötsligt fick vi se en avtagsväg, som ledde in i en skogsdunge. Chauffören gjorde en snabb, tvär sväng och körde in i skogsområdet. Eftersom lövverket var ganska kraftigt, kunde inte lastbilen ses ovanifrån, och planen flög förbi oss.
Det var andra sådana tillfällen under kriget, då det var nära ögat. Men krigsslutet, som kom endast tio dagar efter denna händelse, medförde utmaningar av annat slag.
Viktigare plikter att sköta
Fru Kiener, hennes barn och jag hade tillsammans med en del andra flyktingar hittat logi i den lilla byn Mönchsdeggingen i närheten av Nördlingen. En vecka efter det att striderna officiellt hade upphört sade jag till henne att jag måste ge mig av. Hon blev naturligtvis ledsen. Vilken annan person kunde hon lita på? Nu var hela landet emot nazisterna och deras familjer. Men jag hade viktigare plikter. I och med att kriget var slut måste Jehovas vittnen reorganisera arbetet med att predika om Riket. Jag måste också försöka finna min man, Martin.
Vi hade bara varit gifta i tre och en halv månad, när Martin blev bortförd och därefter skickad till koncentrationslägret Dachau. Längre fram blev också jag arresterad och så småningom satt i lägret Ravensbrück. Jag hade inte hört från min man på två år, och det var nu nio långa år sedan vi hade skilts åt. Levde Martin fortfarande, och var han i så fall frisk?
En oförglömlig dag
Det var dags för mig att ge mig av. Klockan var 4.30 på morgonen. Min frukost bestod av en bit degigt mörkt bröd. Jag gav mig i väg till fots utan pengar och ransoneringskuponger. Det enda jag hade med mig var en liten skolväska, där jag hade lite av morgonens bröd och några få personliga saker. Jag gick hela dagen på vägen mot München, min mans hemstad och det ställe där jag hade störst chanser att hitta honom, om han fortfarande levde.
När det började bli kväll befann jag mig i utkanten av en by. Det rådde utegångsförbud, och det skulle inte gå att tillbringa natten utomhus utan att riskera att bli arresterad. Jag klev därför av vägen och började be: ”O Jehova, hjälp mig. Jag har aldrig under alla de år, som jag har tjänat dig, saknat en plats där jag kunnat ligga under natten.” När jag hade slutat be klev jag tillbaka ut på vägen och såg mig omkring, men allting var sig likt.
Det första hus jag såg, när jag kom in i byn, var omgärdat av en mur. Genom porten kunde jag se en kvinna utföra några sysslor ute på gårdsplanen, och jag frågade henne: ”Skulle ni kunna säga mig om det finns något ställe där man kan få övernatta här?” Hon granskade mig och svarade lite försiktigt att jag måste gå till baksidan av huset och fråga hennes man, eftersom det redan var rätt många som övernattade där.
Jag gick runt till husets baksida och klev in och fick se ett bord dukat med fullt av tyska specialiteter. Det satt nio personer runt bordet redo att börja äta. Jag stod där som bedövad ett ögonblick, eftersom jag inte hade ätit sedan mycket tidigt på morgonen. Mannen i huset höjde blicken och sade bestämt: ”Stå inte bara där och titta! Tio kan äta lika bra som nio!”
Men innan jag började äta frågade jag mannen om jag kunde få övernatta där. Han sade att det gick bra, och hans hustru visade mig en tältsäng alldeles intill trappan ute i korridoren. Jag tänkte på alla männen, som gick upp och ner i huset, men försäkrade henne att tältsängen var utmärkt. Hon gick därefter sin väg för att gå till kyrkan.
Under måltiden lyssnade en yngre kvinna, som också övernattade i huset, uppmärksamt på samtalet, som snabbt hade förts in på ett vittnesbörd om Guds rike. Det var svårt att bedöma exakt hur hon reagerade, och efter en stund drog hon sig tillbaka till sitt rum.
Frun i huset kom så småningom hem och bjöd in mig i vardagsrummet. Hon visade mig ett exemplar av den tyska Elberfelderbibeln, som har Guds namn, Jehova, på många ställen. ”Den här fick jag av en bibelforskare för flera år sedan”, sade hon. ”Kan ni tala om för mig om det är en riktig bibel? Jag har ofta läst den, men jag kan inte förstå den på egen hand. Kan ni vara snäll och förklara lite grand om den för mig!”
Det var redan sent, men vårt samtal varade till långt fram på natten. Nära midnatt kom den unga kvinnan, som vid middagen hade lyssnat till samtalet om Guds rike, in till oss och sade att hon inte kunde sova, därför att hon tänkte på det vi hade talat om. Hon tillade att hon önskade ge mig något till hjälp för min resa och räckte mig så 20 mark, vilket var mycket pengar på den tiden.
Jag berättade för de båda kvinnorna att jag tänkte ta mig till München och sade att jag måste ge mig av så tidigt som möjligt på morgonen. Frun i huset frågade hur dags jag önskade stiga upp, och jag sade klockan fem, trots att klockan redan var över tolv. När jag sedan styrde stegen mot tältsängen i korridoren, hejdade hon mig och sade: ”Ni skall inte sova där. Kom!” Hon låste upp en dörr i hallen och visade ett vackert möblerat gästrum med spetsgardiner och en skön säng bäddad med fint linne. ”Det är här ni skall sova”, sade hon.
En utmaning av ett annat slag
När jag steg upp klockan fem följande morgon, satt frun och hennes man redan i köket och väntade på mig med frukost. När vi hade ätit, tog hon min lilla skolväska och fyllde den med smörgåsar. Till slut stod hon och hennes man framför huset för att vinka av mig, och de vinkade farväl tills jag inte längre kunde se dem i fjärran.
Jag reflekterade över det förhållandet att jag för endast omkring 24 timmar sedan hade lämnat fru Kiener, SS-officerens fru, praktiskt taget utan någon som helst materiell proviant. Allt jag då hade var min beslutsamhet att sätta Jehovas rike främst och att utnyttja min nyfunna frihet till att göra detta. Men innan jag kom fram till München, skulle Jehovas råd att inte bara söka Guds rike utan också ”hans rättfärdighet” komma att utmanas. — Matteus 6:33.
Fram på eftermiddagen försökte jag trött och ömfotad att få åka med någon av de amerikanska lastbilar, som förde andra flyktingar i riktning mot München. Jag lyckades få en att stanna, och på min mycket begränsade engelska gjorde jag klart för chauffören vad det var jag ville. Han sade att det var fullt där bak, men att jag kunde få åka med honom i förarhytten, och jag accepterade erbjudandet.
När vi närmade oss München, stannade chauffören på flera ställen och släppte av några passagerare varje gång. När vi just skulle fara in i staden, svängde han in på en väg som ledde till kullarna vid foten av bergen. Jag märkte detta och försökte förklara för honom att jag ville komma in i staden. ”Nej”, sade han, ”vi skall till bergen.”
Jag upptäckte då att alla de övriga passagerarna var borta. Jag försökte öppna dörren men kunde inte räkna ut hur man fick upp den. Vägen slingrade sig upp ibland kullarna, och hela vägen försökte jag på min brutna engelska förklara för mannen att jag inte ville vara med om det han hade i tankarna. Men han fortsatte att köra, tills vi kom till en liten trång dal i skogen. Han stannade lastbilen och steg ur och gick runt till min sida av den och öppnade dörren. Jag klev ur och stod mitt emot honom. Han började säga att det var en så vacker dag och en så vacker plats och att ingen skulle se oss.
”Ja”, sade jag, ”det är en vacker dag och en vacker plats, och det finns kanske ingen här, men Jehova Gud ser oss, och Jehova kommer att ... mig och dig.” Men jag kunde inte komma på det engelska ordet för straffa. Så jag viftade vilt med armarna framför ansiktet på honom och skrek högt åt honom! Detta verkade ha effekt, för hans attityd förändrades märkbart. Han stannade upp ett ögonblick och tänkte, och därefter sade han till mig att gå tillbaka in i lastbilen. Utan att säga ett ord körde vi till centrum av München, där han stannade och frågade om detta var tillräckligt nära. Jag försäkrade honom om att det var det. Han öppnade återigen dörren från utsidan, och än en gång stod jag ansikte mot ansikte med honom. Men den här gången tog han mina händer och sade: ”Ni är en rättskaffens kvinna. Be för mig att min fru må vara lika trogen mot mig som ni är mot er man.”
Jag började omedelbart som pionjär och ägnade mig åt att predika på heltid i München. Jag försökte kontakta så många medvittnen som möjligt för att hjälpa till att återigen få i gång våra möten och annan verksamhet, eftersom kriget och förföljelsen hade satt stopp för så gott som all vår verksamhet i samband med förkunnandet av Riket.
Min man lever!
Strax efter det att jag kommit till München fick jag reda på att Martin faktiskt levde och var frisk. Han hade blivit flyttad till utrotningslägret Mauthausen i Österrike, men han hade överlevt. Han och omkring hundra andra vittnen måste vänta tills deras papper blev klara. Dessa skulle identifiera dem som personer förföljda av Hitlers regim. Utan sådana papper skulle det inte ha varit möjligt för dem att vare sig resa eller anskaffa tillräckligt med proviant.
När jag fått reda på hur det förhöll sig, gick jag till den amerikanske militärbefälhavaren i München och sade: ”Min man är i ett koncentrationsläger i Österrike, och jag vill att ni skall skicka dit en bil och föra hit honom!” Det blev till sist så att befälhavaren skickade dit två bussar och förde tillbaka alla vittnena.
En ny utmaning
Nu ställdes jag inför en ny utmaning. Min man skulle komma tillbaka! Men var skulle vi bo? Jag hade bott i ett redskapsskjul bakom ett hus och sovit i en stol omgiven av alla trädgårdsredskapen. Vi behövde någonstans att bo, men jag visste att Jesu lärjungar skulle sätta Riket främst.
Under bön beslöt jag därför att ta en hel dag från min pionjärtjänst för att söka efter en lämplig bostad. Jag gick till den amerikanskstyrda bostadsnämnden och fick en lista på lägenheter. Jag började tidigt på morgonen den dagen jag valt ut och gick igenom hela listan. Vid solnedgången stod jag framför det sista huset, som stod uppsatt på listan, och jag hade just fått höra att den lägenheten, precis som alla de andra, inte längre var ledig. Vad skulle jag göra?
Jag bad Jehova om hjälp. Han visste ju trots allt vad som behövdes och skulle sörja för dem som satte Riket främst. Jag hade tagit en hel dag från pionjärtjänsten och hade inte hittat någonting. När jag hade slutat att be, verkade det än en gång som om ingenting hade förändrats. Men jag litade på Jehova, ”som hör bön”. (Psalm 65:3) Det enda att göra var alltså att gå framåt och söka efter ett svar. Detta gjorde jag rent bokstavligt, och bara några steg framför mig såg jag tre kvinnor samtala vid trottoaren. Jag gick fram till dem och frågade om de kunde hänvisa mig till någon ledig lägenhet.
En i gruppen vände sig om och sade rätt burdust: ”Det måste ni helt enkelt gå ut och leta reda på själv!” Hennes oartighet gjorde mig bestört, men jag tänkte: ”Kanske detta är mitt svar! Jag skall helt enkelt börja vid det här hörnet med att gå från hus till hus.” Jag gick fram till det första huset och ringde på klockan, och en kvinna hälsade mig med orden: ”Ni måste ha kommit från bostadsnämnden!” Men hennes nummer hade inte varit på min lista. Hon tog med mig till en lägenhet på andra våningen och öppnade dörren till ett trevligt rum med ett litet kök på andra sidan hallen — och en underbar utsikt över de bajerska alperna!
Rika välsignelser för trohet
Martin och jag flyttade in i den där lägenheten. Ända från början fortsatte vi naturligtvis båda att vara fullt upptagna i Rikets verk. Jag fortsatte som pionjär, och Martin började göra anordningar för att besöka grupper av vittnen en bit utanför München för att bygga upp dem andligen. Han gjorde dessa en- eller tvådagars utflykter ensam, eftersom det fortfarande var mycket svårt att färdas.
En gång kom Martin hem från en resa klockan 9 på morgonen, precis när jag skulle gå ut i tjänsten. Han bad mig att inte glömma att ta fram rena kläder och annat som han kunde behöva, eftersom han måste ge sig i väg på en ny resa den eftermiddagen. Jag sade att jag skulle gå ut och göra återbesök och leda några bibelstudier och att jag skulle vara hemma vid middagstid och göra i ordning hans lunch och hjälpa honom packa. Middagstiden kom och gick, men jag var inte där, och det var inte heller hans rena strumpor och de andra saker som han skulle packa ner. Klockan blev 4, och den blev 8, och till slut, klockan 11 på kvällen, kom jag hem lycklig och glad över alla fina erfarenheter jag hade haft under dagen. Då slog det mig! I min entusiasm över tjänsten och på grund av mina spännande bibelstudier den dagen hade jag fullständigt glömt bort Martin och hans resa. På den tiden var jag helt enkelt inte van vid att ha en man hemma!
Sådan tankspriddhet varade naturligtvis inte länge. Martin måste vara mycket borta, och jag blev snart intensivt medveten om hans frånvaro. Jag grät ofta, därför att jag saknade honom. Men eftersom jag inte ville att värdinnan skulle se mig annat än glad som vanligt, brukade jag gå till en kyrkogård i närheten och sätta mig på en stubbe och gråta. Jag tänkte: ”Massor av andra människor kommer hit och gråter, så ingen tycker att det verkar konstigt, om jag också gråter!” Men situationen blev sannerligen inte bättre av att jag grät.
Jag hade så många fina erfarenheter, eftersom jag ledde bibelstudier med 22 familjer åtminstone en gång i veckan! Men jag önskade dela dessa goda ting med min man. Martin hade kommit tillbaka och var frisk, och ändå kunde vi inte få vara tillsammans. Jag bad därför till Jehova om detta. Jag anförtrodde också mitt bekymmer åt broder Erich Frost, den dåvarande tillsyningsmannen för predikoarbetet i Tyskland. Jag sade till honom att detta att min man hade kommit tillbaka bara betydde att jag fick tvätta hans strumpor och underkläder. Broder Frost kanske trodde att han uppmuntrade mig genom att säga att jag skulle vara glad över att jag åtminstone kunde göra det. Men jag var inte alltför nöjd med svaret! Jag uthärdade i alla fall.
Någon tid därefter blev Martin inbjuden till Magdeburg för att övas som tjänare för bröderna, som kretstillsyningsmännen då kallades. Vid slutet av denna utbildning meddelade broder Frost att han hade något speciellt i beredskap för Gertrud. Man hade fått anvisningar från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn om att alla fruar som tidigare hade varit i pionjärtjänsten kunde få följa med sina män i resetjänsten och besöka församlingarna. Återigen hade mina böner blivit besvarade!
En tillbakablick
När jag tänker på alla de erfarenheter min man och jag har haft, blir jag övertygad om att vår himmelske Fader vet vad vi behöver och att vi kommer att få det vid rätt tidpunkt, om vi verkligen sätter Riket främst i vårt liv. Jag kan också se att jag inte har fått de ting jag egentligen inte har behövt. — Matteus 6:33.
I närmare 31 år efter kriget reste jag tillsammans med min man över hela Tyskland, när han besökte och bistod kristna församlingar andligen i det landet. Men sedan år 1978 har jag arbetat vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York, där Martin har tjänat som medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Hur tacksam är jag inte mot Jehova för att jag trots mina 74 år fortfarande har mycket goda krafter — tillräckligt goda för att kunna arbeta hela dagarna i Rikets tjänst!
[Bild på sidan 21]
Jag bar fängelseuniform när jag skötte SS-officerens barn
[Bild på sidan 24]
Dystra utsikter: Planen kan komma tillbaka för att beskjuta lastbilen
[Bild på sidan 26]
Jag har nu glädjen att tillsammans med min man Martin få vittna offentligt och från hus till hus i Brooklyn i New York