Jehova beskyddar oss
Berättat av Erich Kattner
SMACK! Boken landade på mitt huvud. Detta var min första kontakt med bibeln, och det skedde genom att en katolsk präst bar hand på mig. Varför? På grund av en fråga som jag hade ställt.
Prästen undervisade om katekesen och i religion och försökte uppmuntra oss pojkar att välja prästbanan. I sina bemödanden att göra detta använde han skriftstället i 1 Tessalonikerna 4:17, där det talas om dem som ”skall ... ryckas bort i skyar för att möta Herren i luften”.
Jag var alltid uppfylld av frågor, och därför frågade jag: ”Varför säger Ni att prästerna kommer direkt till himmelen, när Jesus, som trosbekännelsen säger, blev tvungen att komma till helvetet?” (Apostlagärningarna 2:31) Det var då bibeln landade på mitt huvud.
En önskan om kunskap
Men jag ville uppriktigt ha svar. Jag hyste redan som ung pojke ett mycket stort intresse för att tillbe Gud. Jag brukade gå in i varje kyrka jag passerade för att be. Men jag var inte tillfredsställd. På ett eller annat sätt blev jag alltid arg över sådant som jag såg, till exempel den skändliga avgudadyrkan som vissa människor bedrev eller somliga prästers uppförande.
När jag var endast omkring åtta år gammal läste jag min första bok. Den handlade om Brasiliens kristnande. Jag blev upprörd. I mina ögon tedde det sig som en mordhistoria, mord på indianer i religionens namn. Att få vetskap om sådant var tillräckligt för att få mig att ändra uppfattning om en hel del saker.
Allt detta hände redan på 1920-talet. Jag föddes i Wien i Österrike den 19 augusti 1919 som enda barn till mina föräldrar. När jag var omkring sex år gammal tog min far, som var elingenjör, ett arbete i norra Tjeckoslovakien, i den tysktalande delen som kallades Sudetlandet. Min familj flyttade därför dit, och slutligen kom vi att bo i en liten stad som heter Warnsdorf.
Jag blev mycket desillusionerad när det gällde katolska kyrkan. En dag, när jag var ganska bitter till följd av ytterligare en bestraffning som jag hade fått av prästen, gick jag och grät på vägen hem från skolan. När jag gick över ängarna och åkerfälten, tänkte jag att det inte var möjligt att det fanns en Gud, med tanke på de många tvivelaktiga saker som jag hade sett och blivit undervisad om.
Sedan blev jag varse fåglarnas sång, och jag lade märke till blommorna, fjärilarna och all skönheten i skapelsen. Då gick det upp för mig att det måste finnas en kärleksfull Gud och att de som kallades Guds tjänare kanske inte alls efterliknade honom. Kanhända hade Gud lämnat mänskligheten åt sitt öde. Det var då jag bad min första verkliga, medvetna bön. Jag bad Gud hjälpa mig att lära känna honom, om det nu var så att han någonsin skulle komma att på nytt intressera sig för människorna. Detta hände år 1928.
Omkring en månad senare reste min mor till en släktträff i Wien; hennes mor fyllde nämligen 60 år. Där träffade min mor sin bror, Richard Tautz, som då bodde i Maribor i Jugoslavien. Han hade helt nyligen blivit bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Min mor återvände hem och var helt begeistrad över de nya bibliska sanningar som hon hade fått kunskap om. Det som hon berättade lät förnuftigt i mina öron. Det tydde på att Jehovas hand var verksam. — Psalm 121:5.
Jag gör bruk av min kunskap
Efter någon tid kom några bibelforskare från Tyskland, och predikoverksamheten kom i gång i vår hemtrakt. Några månader senare började regelbundna möten att hållas i en grannstad i Tyskland, och vi gick den korta sträckan på några kilometer över gränsen för att vara med vid dem. Det var i samband med detta jag träffade Otto Estelmann, som jag kom att nära samarbeta med senare i mitt liv.
År 1932 flyttade vår familj till Bratislava, huvudstaden i Slovakien, omkring 72 kilometer från Wien. Det fanns inga andra vittnen där på den tiden. Jag bestämde mig för att börja verka i predikoarbetet och valde ut det distrikt som jag trodde var svårast, ett hyreshusområde där hyresgästerna till största delen bestod av statliga ämbetsmän med familjer. På den tiden talades fyra språk i Bratislava: slovakiska, tjeckiska, tyska och ungerska.
Jag hade försett mig med kort som hade en kortfattad tryckt predikan på fyra språk och gick nu i väg ensam och ringde på dörrarna till hyreslägenheterna. Ibland brukade min far, som ännu inte hade blivit ett vittne, stå på andra sidan gatan, iaktta mig och skaka på huvudet. En kort tid därefter tog han också fast ståndpunkt för Jehova.
Den 15 februari 1935, vid ett särskilt anordnat möte i vårt hem under ledning av en resande tillsyningsman, blev jag och några andra döpta i ett badkar. Jag tog examen vid en handelsskola samma år och blev erbjuden ett attraktivt arbete, men samtidigt blev jag inbjuden att arbeta vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Prag i Tjeckoslovakien. Efter ett allvarsfyllt samtal med mina föräldrar lade vi fram saken i bön inför Jehova. Och strax innan jag fyllde 16 år trädde jag in i heltidstjänsten — den 1 juni 1935.
Tjänst under svåra tider
Vid Sällskapets kontor i Prag fick jag lära mig att sköta sättmaskinerna och att ombryta textsidor. Vi framställde traktater för våra bröder i Tyskland, vars verksamhet Hitler hade förbjudit, och vi framställde Vakttornet på flera språk. Det var emellertid en svår tid för vår verksamhet i Europa, och slutligen stängde myndigheterna vårt avdelningskontor i december 1938.
Jag återvände hem till Bratislava, där regeringsmakten hade hamnat i händerna på nazistsympatisörer, och jag arbetade på ett diskret sätt i två månader med att predika från hus till hus. Det var ungefär vid den här tiden som Sällskapet Vakttornets centraleuropeiska avdelningskontor i Bern i Schweiz skrev till mig att om jag var villig att tjäna som pionjär var som helst i världen, så skulle jag komma till Bern.
Jag accepterade denna inbjudan och lämnade mitt hem. Det var sista gången jag såg min far, och det skulle gå 30 år innan jag fick återse min mor. Men Jehova beskyddade oss alla tre under de många svårigheter som följde. Jag fick till exempel senare veta att det beryktade Hlinka Guarda (ett slags slovakiskt SS) hade varit ute efter mig samma dag som jag lämnade Bratislava. Och när några nazistagenter under resan fick veta att jag var ett Jehovas vittne, försökte de få mig arresterad vid gränsen till Jugoslavien och vid gränsen till Italien. Men Jehova beskyddade mig hela tiden. — Psalm 48:15; 61:4.
I Bern fick jag veta att jag skulle sändas till Shanghai i Kina, men senare ändrades detta förordnande till att gälla Brasilien. Jag arbetade vid avdelningskontoret i Bern tills jag fick mitt visum till Brasilien. Vid det här laget hade oroligheterna i Europa börjat tillta alltmer. Gränser stängdes, och därför uppmanade Sällskapet mig i augusti 1939 att ta mig till Frankrike. Det brasilianska handelsfartyget Siqueira Campos skulle avgå från Le Havre i Frankrike den 31 augusti, och jag skulle följa med det. Fartyget avseglade endast fyra timmar innan andra världskriget utbröt.
Jag fick senare veta att alla i den grupp på ett tiotal passagerare som var mina medresenärer i hyttavdelningen i andra klass var nazistagenter. De tyckte inte alls om mitt predikoarbete. Flera gånger försökte de få i väg mig från fartyget. I Vigo i Spanien blev jag uppmanad av den vänlige kaptenen att inte gå i land under uppehållet där. I Lissabon i Portugal ändrade nazistagenterna avgångstiden på fartygets anslagstavla, så att jag skulle bli akterseglad där. Men åter vakade Jehova över mig. (Psalm 121:3) Jag anlände till Santos i Brasilien på kvällen den 24 september 1939. Nästa dag reste jag upp till São Paulo, där Sällskapets kontor var beläget.
Jag tjänar i Brasilien
I september 1939 fanns det endast 127 vittnen i Brasilien, som då hade en befolkning på omkring 41 miljoner. Efter omkring en vecka i São Paulo begav jag mig i väg till det distrikt som jag hade blivit förordnad till i den sydligaste delstaten, Rio Grande do Sul. Jag skulle bo tillsammans med några tysktalande vittnen av polsk härkomst som var bosatta i ett avlägset djungelområde.
Tågresan tog fyra dagar. Banans ändstation var Giruá, som liknade en Vilda Västern-stad så som de ursprungligen såg ut i Nordamerika. Från Giruá hade jag ytterligare 30 kilometer att gå till fots in i djungeln för att komma till den plats där vittnena bodde. Jag fick skjuts med en lastbil och sattes av på en landsväg. Jag färdades till fots nästan två kilometer genom orörd skog, och efter att ha vadat över en liten bäck var jag äntligen framme.
På grund av att området var så vidsträckt, var min pionjärtjänst begränsad till de tillfällen då någon kunde ta mig med på en liten hästdragen vagn. För att kunna nå människor måste jag färdas flera dagar och sova på landsvägar för att undvika ormar eller under vagnen när det regnade. Vi predikade också i sådana städer som Cruz Alta.
År 1940 ändrade Sällskapet mitt förordnande till att gälla Pôrto Alegre, huvudstaden i delstaten Rio Grande do Sul. Där återförenades jag med min barndomsvän, Otto Estelmann, som också hade blivit förordnad till Brasilien. Myndigheterna där tycktes vara nazistsympatisörer. Vi blev arresterade och fick välja mellan att underteckna ett papper som innebar att vi avsade oss vår tro och att åka därifrån med kvällståget för att sättas i fängsligt förvar vid gränsen till Uruguay. Vi fanns med på tåget samma kväll.
Under restriktioner
Där vid gränsen tillbringade vi nästan två år i husarrest. Men än en gång kom Jehova till vår hjälp. Några judiska affärsmän erbjöd sig att hjälpa oss. Som ett resultat av detta fick jag tillstånd att ha ett förvärvsarbete i stället för att sitta fången, men vi övervakades mycket noga. Vi kunde inte sätta oss i förbindelse med Sällskapets avdelningskontor.
En dag, när vi befann oss på gatan, träffade vi emellertid en pionjärbroder från Europa, som hade förordnats att tjäna i Uruguay. Det hade helt enkelt fallit sig så att han var på besök vid gränsen. Vilken återförening! Han gav oss en tysk bibel och ett nummer av Vakttornet på engelska. Det var då jag verkligen började studera engelska.
Den 12 augusti 1942 förklarade Brasilien krig mot Tyskland och Italien, vilket innebar en förändring i vår situation. Vi fördes tillbaka till Pôrto Alegre, och efter förhör blev jag frisläppt. Senare träffade jag några unga vittnen, som jag tidigare hade blivit bekant med i det djungelområde där jag först hade varit förordnad. Tack vare det kunde jag sätta mig i förbindelse med avdelningskontoret, och jag började åter arbeta som pionjär. Fyra av dessa ungdomar förenade sig med mig i pionjärarbetet, och vi fann människor som tog emot budskapet om Riket, av vilka några fortfarande ägnar sig åt predikoarbetet.
De nya myndigheterna var gynnsamt stämda mot oss, och detta ledde till att vi år 1943 arrangerade den första lilla sammankomsten i Pôrto Alegre. Det totala antalet närvarande var 50, och nästan hälften av dem var civilklädda poliser. Ett år senare, år 1944, anordnade vi ytterligare en sammankomst. Efter detta blev jag kallad att tjäna vid Sällskapets avdelningskontor, som hade flyttats från São Paulo till Rio de Janeiro.
Gilead och tiden därefter
År 1950 blev jag inbjuden att delta i Vakttornets Bibelskola Gileads 16:e klass i South Lansing i New York. Efter skolavslutningen i februari 1951 fick jag ett tillfälligt förordnande som pionjär med särskilt uppdrag i församlingen i södra Bronx i New York, men senare återvände jag till Brasilien.
I omkring ett och ett halvt år tjänade jag som resande representant för Sällskapet, dels som områdestillsyningsman och dels som kretstillsyningsman. I februari 1953 kallades jag tillbaka till avdelningskontoret i Rio de Janeiro och blev förordnad att utföra översättningsarbete. Senare, från september 1961 till september 1963, hade jag privilegiet att vara förordnad till ett speciellt översättningsarbete vid Sällskapets huvudkontor i Brooklyn i New York. Medan jag vistades där, tog jag kontakt med ett par som jag hade lärt känna i Brasilien. Mannen gick med på att studera tillsammans med mig på det hotell där de bodde, och han blev övertygad om att han hade funnit sanningen.
Några månader senare, när vi var tillbaka i Brasilien, tog jag åter kontakt med honom. Men han var en smula självbelåten. Därför sade jag till honom: ”Hör på, Paul, du är ju civilingenjör. Men anta att jag i stället var den som var civilingenjör och berättade för dig att taket när som helst kunde störta ner på dig. Vad skulle du då göra? I egenskap av ’bibelingenjör’ säger jag dig att om du inte handlar i enlighet med den kunskap du har, kommer du att råka illa ut.”
Inom kort lät han döpa sig, och han har nu tjänat som en kristen äldste i ett antal år. Han medverkade också på ett sätt som var till mycket stor hjälp vid uppförandet av avdelningskontorets nya och stora anläggning i Cesário Lange i staten São Paulo, där vi nu är 480 personer som arbetar med att tillgodose de andliga behoven hos det växande antalet vittnen i Brasilien.
Fortsatt tillväxt
År 1945 fick vi det första besöket av Sällskapet Vakttornets president, Nathan H. Knorr, och även av dåvarande vicepresidenten, Frederick Franz. Ett konvent anordnades i Pacaembugymnasiet i São Paulo, och jag fungerade som tolk åt de besökande bröderna. Det högsta närvaroantalet var 765.
Jag kommer ihåg att broder Knorr tittade på den stora angränsande stadionanläggningen och undrade om vi någonsin skulle komma att fylla den. Detta var vad vi faktiskt gjorde i december 1973, då 94.586 personer fyllde Pacaembustadion vid konventet ”Guds seger”. Men detta överträffades i augusti 1985 vid konventet ”Vi bevarar vår ostrafflighet” på Morumbistadion i São Paulo, där 162.941 personer var närvarande. Och samtidigt var dessutom 86.410 församlade på ett stadion i Rio de Janeiro. Ytterligare 23 sammankomster, som hölls senare här i Brasilien, gjorde att det totala närvaroantalet för dessa konvent med temat ”Vi bevarar vår ostrafflighet” steg till 389.387!
Under årens lopp har jag haft privilegiet att fungera som tolk åt besökande talare från huvudkontoret i Brooklyn i New York. Vid ett av dessa tillfällen för en kort tid sedan, när en besökande talare promenerade runt lite med mig, lade han märke till de många personer som kom fram och hälsade på mig — det var sådana som jag hade studerat med under årens lopp — och han sade skämtsamt: ”Jag har aldrig träffat en ogift man med så många barn.”
Andra verkliga höjdpunkter i mitt liv har varit de internationella konvent som jag har haft möjlighet att vara med vid i andra länder. Vid konventet i Nürnberg år 1969 träffade jag min mor för första gången på 30 år. Hon var trogen intill sin död år 1973. Min far fick inte tillstånd att resa utomlands till konventet, och därför träffade jag honom aldrig mer sedan jag hade lämnat mitt hem. År 1978 fick jag privilegiet att hålla det offentliga talet vid det internationella konventet i Wien, det första stora konvent som jag var närvarande vid i min födelsestad.
Under dessa många år i Brasilien har jag fått bevittna att Jehova är den ”som får det att växa”. (1 Korintierna 3:7) År 1948 passerade vi 1.000-strecket i fråga om antalet förkunnare. Därefter steg antalet förkunnare snabbt till 12.992 år 1958 och till 60.139 år 1970. I stället för det antal på 127 förkunnare av Riket som vi hade i september 1939 fanns det 196.948 i augusti 1986. Ja, sannerligen, av den minste har det blivit en stor nation, även i detta land. — Jesaja 60:22.
Men Brasiliens befolkning har också ökat, från 41 miljoner år 1939 till drygt 135 miljoner nu. Vi har därför fortfarande ett omfattande verksamhetsfält. Det har varit till glädje för mig att jag personligen har fått medverka till den underbara tillväxt som Jehova har gett, och det har verkligen varit spännande. Därför kan jag ge följande rekommendation till alla som vill tjäna Jehova på heltid: Gör slag i saken! Frukta inte för vad som kan ställa sig hindrande i vägen, för ”Herren [Jehova] skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid”. — Psalm 121:7, 8.
[Infälld text på sidan 26]
”Jag säger dig att om du inte handlar i enlighet med den kunskap du har, kommer du att råka illa ut”
[Bild på sidan 25]
N. H. Knorr talar och Erich Kattner tolkar i São Paulo i Brasilien år 1945