Levnadsskildring

Uthållighet skänker glädje

BERÄTTAT AV MÁRIO ROCHA DE SOUZA

”Det är inte troligt att herr Rocha kommer att överleva en operation.” Trots den här dystra prognosen av en läkare är jag i dag, omkring 20 år senare, fortfarande vid liv och tjänar som en av Jehovas vittnens heltidsförkunnare. Vad har hjälpt mig att hålla ut under alla dessa år?

JAG växte upp på en lantgård i närheten av byn Santo Estêvão i delstaten Bahia i nordöstra Brasilien. Vid sju års ålder fick jag börja hjälpa far med jordbruket. Varje dag efter skolan gav han mig något att göra. Med tiden lämnade han över ansvaret för gården till mig varje gång som han reste bort i affärer till Salvador, delstatens huvudstad.

Vi hade varken elektricitet, rinnande vatten eller andra bekvämligheter som är vanliga i dag, men vi var ändå lyckliga. Jag brukade leka med en pappersdrake eller med träbilar som jag och mina lekkamrater hade gjort. Jag spelade också klarinett i religiösa processioner och var med i gosskören i byns kyrka. Det var där, i kyrkan, som jag såg en bok med titeln História Sagrada (Helig historia), och den väckte mitt intresse för Bibeln.

År 1932, när jag var 20 år, drabbades nordöstra Brasilien av en svår och ihållande torka. Eftersom vår boskap dog och skörden slog fel, flyttade jag till Salvador och började arbeta som spårvagnsförare. Efter en tid hyrde jag ett hus och lät min familj flytta hem till mig. Far dog 1944, vilket gjorde att jag fick ta hand om mor och mina åtta systrar och tre bröder.

Från spårvagnsförare till evangelieförkunnare

Bland det första jag gjorde när jag kom till Salvador var att köpa en bibel. Efter att under några år ha varit med vid möten i baptistkyrkan blev jag god vän med Durval, som också var spårvagnsförare. Vi resonerade ofta och länge om Bibeln. En dag gav han mig en broschyr med titeln Var äro de döda?a Jag trodde på en odödlig själ men var ändå så pass nyfiken att jag slog upp och läste de bibeltexter som det hänvisades till i broschyren. Till min förvåning såg jag att Bibeln visar att den själ som syndar skall dö. (Hesekiel 18:4)

Durval förstod att jag var intresserad och bad därför Antônio Andrade, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, att besöka mig i mitt hem. Efter sitt tredje besök föreslog Antônio att jag skulle följa med honom när han besökte andra för att tala med dem om Bibelns läror. Antônio förde ordet vid de två första dörrarna, sedan sade han: ”Nu är det din tur.” Jag blev alldeles förskräckt, men till min stora glädje träffade jag en familj som lyssnade uppmärksamt och tog emot de två böcker som jag erbjöd. Än i dag blir jag lika glad när jag träffar någon som är intresserad av Bibelns sanning.

Den 19 april 1943, den dag då årsdagen av Kristi död inföll det året, blev jag döpt i Atlanten utanför Salvador. Eftersom det inte fanns tillräckligt med erfarna bröder, blev jag förordnad att hjälpa den grupp vittnen som träffades i broder Andrades hem på en av de trånga gator som förbinder den övre och den nedre delen av Salvador.

Tidigt motstånd

Vår kristna verksamhet var inte populär under de år då andra världskriget pågick (1939–1945). Eftersom de flesta av våra publikationer kom från USA, misstänkte en del myndighetspersoner att vi var amerikanska spioner. Vi blev därför ofta gripna och förhörda. När någon inte kom tillbaka efter att ha varit ute i förkunnartjänsten, drog vi andra slutsatsen att han hölls i förvar på polisstationen, och vi gick då dit för att försöka få honom frigiven.

I augusti 1943 kom Adolphe Messmer, ett tyskt Jehovas vittne, till Salvador för att hjälpa till med att organisera vårt första konvent. När myndigheterna hade gett oss tillstånd att hålla konventet, annonserade vi det offentliga talet ”Frihet i den nya världen” i lokala tidningar och satte upp affischer i skyltfönster och på spårvagnar. Men under den andra konventdagen kom en polis och meddelade att tillståndet hade dragits in. Ärkebiskopen i Salvador hade utövat påtryckningar på polischefen för att få honom att avbryta konventet. Men i april året därpå fick vi slutligen tillstånd att hålla det utannonserade offentliga talet.

Ett mål att sträva efter

År 1946 fick jag en inbjudan att vara med vid ”De glada nationernas teokratiska konvent” i staden São Paulo. Kaptenen på ett fraktfartyg i Salvador lät några av oss vittnen följa med på hans fartyg om vi sov på däck. Vi råkade ut för en storm som gjorde oss alla sjösjuka, men efter fyra dygn till havs kunde vi tryggt lägga till i Rio de Janeiro. Vittnen i Rio tog emot oss i sina hem för att vi skulle få vila ut några dagar innan vi fortsatte resan med tåg. När vi anlände till São Paulo möttes vi av en liten grupp som bar banderoller med texten ”Välkomna Jehovas vittnen”.

Kort efter det att jag hade återvänt till Salvador talade jag med Harry Black, en missionär från USA, och berättade att jag gärna ville bli pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Harry påminde mig om mina familjeförpliktelser och rådde mig att vänta. I juni 1952, när mina bröder och systrar kunde försörja sig själva, kunde jag äntligen börja som pionjär och blev förordnad att tjäna i en liten församling i Ilhéus, som ligger vid kusten omkring 20 mil söder om Salvador.

Ett generöst erbjudande

Året därpå fick jag ett nytt förordnande i Jequié, en stor stad i inlandet där det inte fanns några vittnen. Den första person jag besökte var prästen. Han klargjorde att staden var hans ämbetsområde och förbjöd mig att predika där. Han varnade församlingsborna för den ”falske profet” som hade kommit dit och skickade ut spioner runt om i staden för att hålla mig under uppsikt. Ändå fick jag lämna mer än 90 bibliska publikationer och sätta i gång fyra bibelstudier den dagen. Två år senare fanns det en Rikets sal i Jequié och 36 vittnen! I dag finns det åtta församlingar och ungefär 700 vittnen där.

Under mina första månader i Jequié hyrde jag ett litet rum i utkanten av staden. Sedan träffade jag Miguel Vaz de Oliveira, ägaren till Hotel Sudoeste, ett av de bästa hotellen i staden. Miguel tackade ja till ett bibelstudium och insisterade på att jag skulle flytta till ett av rummen på hans hotell. Han och hans hustru blev senare Jehovas vittnen.

Ett annat kärt minne från tiden i Jequié är förknippat med Luiz Cotrim, en gymnasielärare som jag studerade Bibeln med. Han erbjöd sig att hjälpa mig att förbättra mina kunskaper i portugisiska och matematik. Eftersom jag nätt och jämnt hade gått ut grundskolan, tvekade jag inte att ta vara på den här möjligheten. Hans lektioner efter vårt bibelstudium varje vecka var en god förberedelse för de ytterligare uppgifter jag snart skulle få av Jehovas organisation.

En ny utmaning

År 1956 fick jag ett brev med en inbjudan att komma till vårt avdelningskontor, som då låg i Rio de Janeiro, och få utbildning för att sedan kunna tjäna som kretstillsyningsman, som resande tjänare bland Jehovas vittnen kallas. Åtta andra bröder var också med på kursen, som varade en dryg månad. När den närmade sig sitt slut blev jag förordnad att tjäna i São Paulo, vilket fick mig att hysa vissa betänkligheter. Jag frågade mig vad jag, en svart man, skulle göra där bland alla italienare. Skulle de acceptera mig?b

Den första församling jag besökte låg i området runt Santo Amaro. När jag kom dit var det mycket glädjande att se att deras Rikets sal var fylld av vittnen och intresserade personer. Och när alla de 97 förkunnarna i församlingen tog del i tjänsten på fältet tillsammans med mig under veckoslutet, förstod jag att jag hade oroat mig i onödan. De är verkligen mina bröder, tänkte jag för mig själv. Det var värmen från dessa kära bröder och systrar som styrkte mig att hålla ut i resetjänsten.

Åsnor, hästar och myrslokar

En av de största utmaningar som resande tillsyningsmän ställdes inför på den tiden var de långa resorna till församlingar och mindre grupper av vittnen ute på landsbygden. Allmänna transportmedel, om det alls fanns några, var inte att lita på, och de flesta vägarna var bara smala stigar.

I några kretsar löste församlingarna det här problemet genom att köpa en åsna eller en häst som kretstillsyningsmannen fick använda. Jag började många veckor med att sadla min åsna eller häst och spänna fast mina tillhörigheter och sedan rida i upp till 12 timmar för att komma till nästa församling. I staden Santa Fé do Sul hade vittnena en åsna som hette Dourado och som själv hittade vägen till de olika studiegrupperna på landet. Dourado brukade stanna vid gårdsgrindarna och tålmodigt vänta medan jag öppnade dem. Efter att ha besökt en grupp fortsatte vi till nästa.

Bristen på tillförlitliga kommunikationsmedel gjorde kretstjänsten till en utmaning på flera sätt. För att till exempel kunna besöka en liten grupp som träffades på en gård i delstaten Mato Grosso var jag tvungen att ta mig över floden Araguaia med båt och rida två och en halv mil genom skogen. Jag hade skrivit till den här gruppen och talat om att jag skulle komma, men brevet hade uppenbarligen kommit på avvägar, för ingen väntade på mig när jag hade tagit mig över floden. Eftersom det var sent på eftermiddagen, bad jag ägaren till ett litet kafé att hålla ett öga på mitt bagage. Sedan gav jag mig av till fots. Det enda jag hade med mig var min portfölj.

Det blev snart mörkt, och medan jag trevade mig fram i mörkret hörde jag en myrslok fnysa. Jag hade hört att en viss typ av myrslok kan resa sig upp på bakbenen och döda en människa med sina kraftiga framben. Så varje gång jag hörde något ljud bland buskarna gick jag försiktigt vidare och höll portföljen framför mig som skydd. Efter att ha gått i flera timmar kom jag fram till ett litet vattendrag. I mörkret såg jag olyckligtvis inte att det fanns ett taggtrådsstängsel på andra sidan. Jag lyckades ta mig över vattnet i ett enda språng, bara för att landa på taggtrådsstängslet och riva mig!

Till sist kom jag fram till gården, där jag möttes av skällande hundar. På den tiden var det inte ovanligt att fårtjuvar slog till om natten, så när dörren öppnades skyndade jag mig att tala om vem jag var. Jag måste ha sett eländig ut i mina sönderrivna, blodfläckade kläder, men bröderna var glada över att se mig.

Trots svårigheter och problem var det en lycklig tid. Jag tyckte om de långa resorna på hästrygg och till fots, att ta en rast i skuggan av träden, lyssna till fåglarnas sång och se rävarna korsa min stig på de ödsliga vägarna. Något annat som gladde mig var att jag visste att mina besök verkligen hjälpte människor. Många skrev till mig och uttryckte sin tacksamhet. Andra tackade mig personligen när vi träffades på sammankomster. Det var oerhört glädjande att se människor övervinna personliga problem och göra andliga framsteg!

En hjälpare – äntligen

Under de här åren som resande tillsyningsman var jag ofta ensam, och det lärde mig att förtrösta på Jehova som ”min branta klippa och mitt fäste”. (Psalm 18:2) Jag insåg också att jag som ogift kunde ägna mig odelat åt Guds kungarikes intressen.

År 1978 mötte jag emellertid en pionjärsyster vid namn Júlia Takahashi. Hon hade lämnat en trygg anställning som sjuksköterska på ett stort sjukhus i São Paulo för att kunna flytta till en plats där behovet av förkunnare var större. De församlingsäldste som kände henne talade uppskattande om hennes andliga egenskaper och goda arbete som pionjär. Eftersom jag hade varit ogift i så många år, är det inte underligt om några blev förvånade när de fick höra att jag skulle gifta mig. En god vän, som inte kunde tro att det var sant, lovade mig en tjur på nästan 300 kilo om jag verkligen gifte mig. Den tjuren helstekte vi på vår bröllopsfest den 1 juli 1978.

Trots dålig hälsa försöker jag hålla ut

Júlia följde med mig i resetjänsten, och under de följande åtta åren besökte vi församlingar i södra och sydöstra Brasilien. Det var under den tiden som jag fick problem med hjärtat. Vid två tillfällen svimmade jag medan jag var ute i förkunnartjänsten. Med tanke på mina begränsningar valde vi att tacka ja till ett förordnande som pionjärer med särskilt uppdrag i staden Birigüi i delstaten São Paulo.

Bröderna där erbjöd sig att köra mig till staden Goiânia, en resa på ungefär 50 mil, för att jag skulle få konsultera en läkare. Så snart som mitt tillstånd hade stabiliserats, fick jag en pacemaker inopererad. Det är 20 år sedan nu. Jag har genomgått två ytterligare hjärtoperationer men kan fortfarande vara verksam i arbetet med att göra lärjungar. Som en lojal kristen hustru har Júlia hela tiden varit till uppmuntran och stöd.

Även om hälsoproblemen har begränsat mig och ibland gjort mig missmodig, kan jag fortfarande vara pionjär. Jag tänker på att Jehova aldrig har lovat oss en dans på rosor i den här onda tingens ordning. Om aposteln Paulus och andra trogna forntida kristna fick uthärda olika problem, varför skulle då inte vi få göra det? (Apostlagärningarna 14:22)

För inte så länge sedan hittade jag min första bibel som jag skaffade på 1930-talet. På insidan av pärmen hade jag skrivit 350, vilket var antalet förkunnare i Brasilien när jag började vara med vid mötena 1943. Det är fantastiskt att det nu finns över 600 000 vittnen i Brasilien. Vilken förmån det har varit att få ha en liten del i denna tillväxt! Jehova har verkligen belönat mig för min uthållighet. Jag kan instämma i psalmistens ord: ”Ett storverk har Jehova gjort med oss. Vi kan glädja oss.” (Psalm 126:3)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 9]

Jehovas vittnen annonserar det offentliga föredraget vid den första sammankomsten i Salvador, 1943

[Bild på sidan 10]

Jehovas vittnen anländer till São Paulo för att vara med vid ”De glada nationernas teokratiska konvent”, 1946

[Bilder på sidorna 10, 11]

I resetjänsten i slutet av 1950-talet

[Bild på sidan 12]

Jag och Júlia