Del 4 — Sällskapets president besöker Europa och Mellersta Östern

Här avslutar N. H. Knorr sin reseskildring.

INNAN jag lämnade Indien började landskonventet på Ceylon. I en nyligen uppförd byggnad, en rödakorsförenings möteslokal, hölls sammankomstens flesta möten. Det var en utmärkt lokal, alldeles lagom stor. Vägg i vägg låg Colomboförsamlingens Rikets sal, och där hade man ordnat för matserveringen; det var således stora förutsättningar för att allt skulle gå väl i lås vid sammankomsten. Under konventet visades filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” för första gången för allmänheten. Alla var glada över att få se den, och än mer lycka bereddes allas hjärtan, när femton av våra nya bröder och systrar blev döpta. Dopet, ägde rum mitt framför missionärshemmet, som ligger vid Indiska oceanens strand.

Eftersom sammankomsten var i full gång, beräknade jag inte att några av bröderna skulle vara mig till mötes vid flygplatsen, men landstjänaren och några andra bröder kom verkligen dit; och efter en kort stund befann jag mig i Rikets sal redo att tala till de församlade. Bröderna välkomnade mig på det hjärtligaste. Det var en stor glädje för mig att nu åter vara hos dem och lägga märke till hur underbart organisationen hade vuxit på bara fem år. Ansiktsuttrycken hos de 145 församlade vittnade om hur mycket de gladde sig åt besöket, och det var även en källa till glädje att veta att de flesta av dessa lyckliga människor var nykomlingar i den nya världens samhälle.

Medan den gamla världen firade det nya året med fyrverkeri, en massa oväsen och meningslöst festande, höll Jehovas vittnen en minnesvärd sammankomst. På eftermiddagen, klockan 17.30, var tiden inne för det offentliga föredraget i stadshuset. För fem år sedan var det bara 235 närvarande, då jag talade på samma ställe. Nu var salen fylld till sista plats av de 435 som uppmärksamt lyssnade till talet, ja, några måste stå. Strax innan föredraget skulle börja, kom en broder, som jag kände igen, fram till mig och sade: ”Broder Knorr, minns du mig, sedan du var här för fem år sedan? Jag var bara en pojke då, och jag bad dig om ett råd.” Jag sade: ”Jag kommer inte ihåg vad du hade på hjärtat då, men jag skulle troligen ge samma svar nu som då.” Han sade: ”Jag bad dig svara på den här frågan: Skall jag fortsätta mina studier — jag har just börjat på gymnasiet — eller skall jag bli pionjär? Och ditt råd till mig löd så här: ’Det beror alldeles på vad du vill bli; om du vill bli en Ordets förkunnare, så ägna dig åt förkunnandet; om du vill bli framstående i den gamla världen, fortsätt då med dina studier. Du måste själv bestämma hur du vill ha det.’” Han berättade vidare, att han hade gått hem den kvällen och sagt till sin far att han önskade avbryta sina studier och bli pionjär. Han insåg, på grund av vad jag hade sagt, att om han ville bli en Ordets förkunnare, så var det bäst att han inriktade sig på detta. Det var nu ett rent nöje att tala med honom, ty han har varit pionjär alla dessa fem år och har nu blivit pionjär med särskilt uppdrag. Han har gift sig med en präktig flicka, som också var pionjär, och båda är nu pionjärer med särskilt uppdrag och bearbetar isolerade distrikt. De har funnit nio personer, som snart är redo att överlämna sig åt Jehova Gud. De anmälde sig till Vakttornets Bibelskola Gilead, och de kommer troligen att kallas till USA under 1958 för att gå igenom skolan. Denne unge man kommer nu att få verklig utbildning, i den skola där den högsta lärdomen meddelas. Han var sannerligen lycklig och glad över den kurs han hade valt och tackade mig för det råd jag hade givit honom.

Vi ser alltså att arbetet på Ceylon går framåt. De följande två dagarna tillbragte jag vid expeditionen, dryftade landets problem och gick igenom Sällskapets räkenskaper och övriga handlingar. På torsdagen (den 3 januari) kom många av bröderna till flygplatsen för att säga farväl. Jag blev förvånad över att finna ett hundratal där (och fler ändå, om man räknar barnen med); och för att ge uttryck åt sin glädje sjöng de Rikets vackra sånger. Många resenärer hänfördes av deras sång, och många slutade prata för att kunna lyssna. När jag gick igenom passkontrollen, sade den tjänsteman, som stämplade mitt pass, till mig: ”Nå, mr Knorr, blev föredraget lyckat? Var det många som kom för att höra det?” Också tulltjänstemännen visste om att jag hade talat i stadshuset, och de var alla mycket älskvärda. Folket på Ceylon visste tydligen att Jehovas vittnen hade konvent. De vet att vittnena är mycket nitiska och verksamma med att predika de goda nyheterna; och vi hoppas och beder att denna sammankomst av Herrens folk i Colombo skall hjälpa många att nu ta ståndpunkt för Riket.

Ceylon var min ”vändstation”. När jag tog farväl av vännerna där, begav jag mig således på hemväg. Färden gick tillbaka till Karachi, där vi gjorde uppehåll i tre timmar. Några av bröderna kom ut till flygplatsen, och vi hade en stunds angenäm samvaro. Så flög jag vidare och kom till Beirut klockan 4.30 på morgonen. Jag ringde upp landstjänaren, och han tog sig ut till flygplatsen trots den tidiga timmen för att träffa mig helt kort. Det gladde mig att återse honom och höra honom berätta om sitt besök hos bröderna i Bagdad och Teheran. Därpå flög jag till Rom. (Här skulle jag bara byta plan, för att bege mig till Barcelona.) Jag låg över natten på expeditionen i Rom och fick träffa många missionärer, som hade kommit tillresande från olika delar av Italien, och vi tillbragte några trivsamma timmar tillsammans. Det var en glädje för mig att berätta om mina besök i andra länder och att besvara deras frågor. Tidigt nästa morgon var jag åter på väg; färden gick över Medelhavets vackra blå vatten, i norr skymtade Alpernas sydligaste bergmassiv, och inom kort var vi i Barcelona.

Spanien

Verksamheten i Spanien går framåt storartat. Som var och en vet, behärskas detta land av katolska präster. Protestanter eller icke-katoliker över huvud taget är inte välkomna här, men det verkar som om människorna i Barcelona vore mycket frisinnade, och många trängtar efter sanningen och önskar vinna kunskap om Jehova och hans ord. De som är Sällskapets särskilda representanter i Barcelona är mycket nitiska. De har organiserat bröderna i små grupper eller församlingar och har förordnat tjänare för alla dessa grupper. Jag hade nöjet tala till alla grupperna i Barcelona. Några kvällar talade jag från klockan 17 till klockan 23; jag höll fem entimmesföredrag i lika många olika hem till små grupper som hade samlats. Det var en sådan fröjd att se dessa bröders ansikten stråla av lycka och lägga märke till hur de uppskattade att lyssna till sanningen och att vara tillsammans med varandra.

Arbetet i Spanien är väl organiserat. Det finns församlingar i flera städer, och bröderna kommer regelbundet tillsammans för att studera Guds ord, och de predikar de goda nyheterna för grannar och vänner, allteftersom tillfälle erbjuder sig. Medan jag var i Spanien, kom en del av rapporterna för december månad in, och vi fick till vår stora glädje se att de visade en ökning med 47 procent över föregående års medeltal: inalles hade 650 förkunnare predikat de goda nyheterna under december.

Efter det mycket angenäma uppehållet hos bröderna i Barcelona begav jag mig till Madrid, där jag var tillsammans en dag med bröderna. Jag talade till olika små församlingar, fyra på en och samma kväll; jag gästade också vänner som varit vid Gileadskolan och nu är bosatta i Spanien. Hur lyckliga är de inte! Den lättnad de känner är stor, när de nu har kommit bort från katolska kyrkan och har frihet att själva studera bibeln och kan tala fritt om de goda ting de har lärt, och dessutom kan de hjälpa andra. Ja, mitt besök i Spanien var en underbar upplevelse. Även om varje minut upptogs av samtal med någon eller några — med vänner i heltidstjänsten, gileaditerna och andra tjänare då tillfälle gavs —, var det likväl idel glädje; och ett verk har nu påbörjats i Spanien, som aldrig kommer att dö ut, ty bröderna där är fyllda av nitälskan. De önskar predika, och Gud ger dem välsignelse. Från Madrid begav jag mig till Tanger i Marocko. Här råkade jag en liten skara missionärer; och vi fick några trivsamma timmar tillsammans.

Marocko

Efter min ankomst på kvällen (den 10 januari) samlades vi till ett möte i en broders hem. Arbetet i Tanger började för bara något mer än ett år sedan, men till min stora förvåning kom femtioåtta personer till mötet. De två rummen i lägenheten var packade, likaså tamburen; ja, det fanns inte sittplatser åt alla.

Det var en sådan glädje att tala till dessa människor. De visade ett så levande intresse. Jag måste förstås tala genom tolk — en broder återgav talet på spanska mening för mening, allteftersom jag talade på engelska, och i en vrå av rummet satt en liten grupp fransktalande vänner, och en annan broder tolkade mitt tal med viskande röst för dem. Alla förstod således vad som sades och gladde sig över att få höra de goda nyheterna. Bland de närvarande var en man som varit verksam inom Förenta nationerna och som hade sagt missionärerna, att hans enda hopp om förblivande världsfred stod till FN. Varje gång missionärerna hade kommit på besök till honom hade han talat om Förenta nationernas stadga, som han hade satt upp på väggen, och sagt att här var medlet till att bringa fred åt världen. Han kom emellertid till mötet och lyssnade mycket uppmärksamt; och nästa morgon gick han hem till missionärerna och sade: ”Jag har tagit ned Förenta nationernas stadga, ty jag tror inte att FN kommer att lyckas. Jag är övertygad om att det som sades i går kväll påvisade vad det är som skall bringa fred och lycka åt hela mänskligheten, och jag önskar få veta mera om Guds rike.”

Många andra här är uppriktigt intresserade av att få leva, och de trängtar efter lycka — inte i den här gamla världen, utan i rättfärdighetens nya värld. Tanger är en intressant stad, och jag fick tillfälle att se mig om litet grand i den tillsammans med några av vännerna, innan jag flög vidare till Lissabon. Jag var bara en enda dag i Tanger, men det var mig ett nöje att vara tillsammans med missionärerna, att sätta mig in i deras problem och höra dem berätta om sina glädjeämnen och olika erfarenheter och se den framgång de har haft på helt kort tid.

Portugal

Samma dag som jag anlände till Lissabon talade jag på kvällen vid möten på två olika håll. Sjuttiofem bröder hade samlats till det första mötet, fyrtiofem till det andra. Också Portugal är ett katolskt land där Jehovas vittnen inte äger sådan frihet som de åtnjuter i många andra länder i världen. De kommer dock tillsammans här i vackra Rikets salar och i stora grupper. Det är inte som i Spanien, där myndigheterna bara tillåter upp till tjugo personer att samlas i privata hem. Även om våra bröder i Portugal inte har av lagen garanterad, oinskränkt mötesfrihet, hindrar myndigheterna dem inte från att komma tillsammans, och de fortsätter att utföra sitt verk med stor iver och hänförelse.

Jag fick många tillfällen att tala, sammanlagt till omkring 190 olika personer, och dessutom inspekterade jag expeditionen i Lissabon och drog upp riktlinjer för arbetets utvidgning. Jag föreslog att flera pionjärer med särskilt uppdrag skulle förordnas, så att de goda nyheterna må kunna predikas med större kraft runt om i landet. Rapporterna för arbetet under december strömmade in från alla områden som sorterar under expeditionen där — från Azorerna, Madeira och det egentliga Portugal; och det befanns att man hade haft 41 procents ökning. Om de var lyckliga! Ja, i dessa länder, där motståndet är så starkt och våra bröder inte äger oinskränkt mötesfrihet, arbetar de oförtrutet på. De är inbegripna i den rätta krigföringen.

Avslutning

Lissabon var min sista uppehållsort, innan jag återkom till Amerika, och jag såg nu tillbaka på den gångna sjuveckorsfärden. Orden i 2 Korintierna 10: 3, 4 rann mig osökt i hågen: ”Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke krig enligt vad vi äro i köttet. Ty vår krigförings vapen äro icke köttsliga, utan genom Gud mäktiga att kullkasta väl förskansade ting.” (NW) Dessa våra bröder i Grekland, Turkiet, Spanien och Portugal och i sådana länder som Pakistan, Indien och Ceylon, vilka bor och verkar bland människor som inte visar aktning för Gud eller tror på hans ord, för sannerligen krig, men inte enligt köttet. Och genom Gud är de mäktiga. Jehova har i rikt mått utgjutit sin ande över dem, och de har drivit på med sitt verk och sökt övervinna alla hinder. Rikets missionärer har begivit sig till alla dessa länder, ”brutit mark” i nya områden, i nya städer och på nya distrikt; de har tagit sig fram till isolerade platser, och Jehova har rikligen välsignat dem. Deras enda vapen, andens svärd, svingar de med stor färdighet, och de kullkastar väl förskansade ting. Ja, människor drar sig bort från hedendomen, de drar sig bort från den dyrkan av avgudar som kännetecknar katolska samfund och från de falska lärorna i protestantiska organisationer. De som inte bekänner sig till någon särskild religion drar sig bort från den gamla världen och sluter sig till den nya världens samhälle. Det är nu som de goda nyheterna om Riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd, och de blir predikade. Jag är mycket tacksam mot Jehova Gud för att jag har fått tillfälle att tjäna dessa bröder och arbeta skuldra vid skuldra med dem.

Överallt där jag kom på besök bad bröderna mig att jag skulle ta med mig hälsningar till bröderna i andra länder. Detta har jag gjort; och nu tar jag tillfället i akt att genom Vakttornet till alla Jehovas vittnen jorden runt sända de allra hjärtligaste hälsningar från våra bröder i de länder jag har besökt under dessa just flydda vintermånader. Min bön är att Jehova skall ge styrka åt dem alla och uppbygga dem på den allraheligaste tron, så att de kan fortsätta i detta storslagna verk att förkunna om konungen och Riket. Må de alla städse vara trogna. Det gjorde mig så gott att höra missionärerna och många andra säga: ”Hoppas att vi råkas 1958!” Om Jehova så vill, kommer vi att göra det.