Våra föräldrar lärde oss att älska Gud

BERÄTTAT AV ELIZABETH TRACY

Beväpnade män, som tidigare samma dag hade lett en pöbelhop mot oss, tvingade mamma och pappa att stiga ur bilen. Min syster och jag, som lämnades ensamma i baksätet, undrade om vi någonsin skulle få se våra föräldrar igen. Vad var det som ledde fram till denna skrämmande erfarenhet i närheten av Selma i Alabama i USA år 1941? Och vilket samband hade undervisningen vi fick från våra föräldrar med den?

MIN pappa, Dewey Fountain, uppfostrades av en släkting på en farm i Texas sedan hans föräldrar hade dött medan han ännu var bara ett spädbarn. Senare började han arbeta på oljefälten. År 1922, när han var 23 år, gifte han sig med Winnie, en söt ung flicka från Texas, och började planera att slå sig till ro och bilda familj.

Han byggde ett hus i timmerskogen i östra Texas nära den lilla staden Garrison. Där odlade han olika slags grödor, däribland bomull och majs. Han födde också upp allt slags boskap. Det var under den tiden vi barn föddes — Dewey junior i maj 1924, Edwena i december 1925 och jag i juni 1929.

Vi lär känna Bibelns sanning

Mamma och pappa trodde att de förstod Bibeln, eftersom de tillhörde Kristi kyrka. Men 1932 lämnade G. W. Cook böckerna Befrielse och Framtidens regering, utgivna av Sällskapet Vakttornet, till pappas bror Monroe Fountain. Monroe, som var ivrig att dela med sig av det han fick lära sig till mina föräldrar, kom ofta hem till oss vid frukosten, läste en artikel i Vakttornet och lämnade sedan ”av en händelse” kvar tidskriften. Senare brukade min mamma och pappa läsa den.

En söndagsmorgon inbjöd farbror Monroe pappa till ett bibelstudium i en grannes hem. Han försäkrade pappa om att herr Cook med hjälp av Bibeln kunde svara på alla hans frågor. När pappa kom tillbaka från studiet, berättade han entusiastiskt för familjen: ”Jag fick alla mina frågor besvarade och mer därtill! Jag trodde att jag visste allt, men när herr Cook började förklara för mig om helvetet, själen, Guds uppsåt med jorden och hur Guds kungarike skall genomföra Guds uppsåt, började jag känna att jag i själva verket inte visste någonting om Bibeln!”

Vårt hem var något av ett socialt centrum. Släktingar och vänner kom på besök, gjorde kola och popcornbollar och sjöng till mammas pianoackompanjemang. Efter hand ersattes dessa begivenheter med samtal om bibliska ämnen. Fastän vi barn inte kunde förstå allting som diskuterades, var våra föräldrars starka kärlek till Gud och till Bibeln så uppenbar att vart och ett av oss barn utvecklade en liknande kärlek till Gud och hans ord.

Andra familjer öppnade också sina hem för bibliska dryftanden varje vecka, vilka vanligtvis kretsade kring ett ämne i det senaste numret av tidskriften Vakttornet. När mötena hölls hos familjer i de närliggande städerna Appleby och Nacogdoches, trängde vi in oss i vår A-Ford och for dit, vad det än var för väder.

De gjorde som de fick lära sig

Det dröjde inte länge förrän våra föräldrar förstod att de behövde göra något. Kärleken till Gud fordrade att det man fick lära sig skulle man i sin tur lära andra. (Apostlagärningarna 20:35) Men detta steg att offentligt tillkännage sin tro var en utmaning, i synnerhet som våra föräldrar var tillbakadragna och enkla till sin natur. Ändå motiverade deras kärlek till Gud dem, och det i sin tur hjälpte dem att lära oss att sätta djup förtröstan till Jehova. Pappa uttryckte det på det här sättet: ”Jehova gör förkunnare av ärtplockare!” År 1933 symboliserade mamma och pappa sitt överlämnande genom vattendop i en fiskdamm i närheten av Henderson i Texas.

I början av år 1935 skrev pappa till Sällskapet Vakttornet och ställde en mängd frågor angående de kristnas hopp om evigt liv. (Johannes 14:2; 2 Timoteus 2:11, 12; Uppenbarelseboken 14:1, 3; 20:6) Han fick svar direkt från Joseph F. Rutherford, Sällskapets dåvarande president. I stället för att besvara pappas frågor inbjöd broder Rutherford honom att vara med vid Jehovas vittnens sammankomst i Washington D.C. i maj samma år.

Pappa tänkte att detta var omöjligt, eftersom vi var jordbrukare och hade 26 hektar mark med grönsaker. Allt detta skulle skördas och tas till marknaden just vid den tiden. Snart därefter kom emellertid en översvämning och sköljde bort alla hans ursäkter — grödor, staket och broar. Så vi förenade oss med andra vittnen och åkte med en chartrad skolbuss som körde oss 160 mil åt nordost till sammankomsten.

Vid sammankomsten blev pappa och mamma hänförda över att lyssna till den tydliga förklaringen om vilka som utgör den ”stora skara” som kommer att överleva den ”stora vedermödan”. (Uppenbarelseboken 7:9, 14) Under återstoden av livet var det hoppet om evigt liv på en paradisisk jord som motiverade mamma och pappa, och de uppmuntrade oss barn att ”gripa fast tag om det verkliga livet”, vilket för oss betydde det eviga livet på jorden som Jehova utlovar. (1 Timoteus 6:19; Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Fastän jag var bara fem år tyckte jag verkligen om att vara tillsammans med min familj vid denna glädjande tilldragelse.

När vi hade återvänt hem från sammankomsten, hjälptes vi som familj åt med att på nytt sätta grödor, och senare fick vi den rikligaste skörd vi någonsin hade fått. Detta hjälpte säkert mamma och pappa att bli övertygade om att den som sätter full förtröstan till Jehova kommer att bli belönad. De började i en särskild form av förkunnartjänst, i vilken de var och en samtyckte till att ägna 52 timmar i månaden åt tjänsten. Och sedan, när den följande odlingssäsongen kom, sålde de allt — rubb och stubb! Pappa hade en 2,4 gånger 6 meter stor husvagn som var byggd för att vi fem skulle kunna bo i den, och han köpte en splitter ny tvådörrars Ford för att dra den. Farbror Monroe gjorde samma sak, och även han flyttade in i en husvagn tillsammans med sin familj.

Vi blir undervisade om sanningen

Pappa och mamma började som pionjärer, dvs. heltidsförkunnare, i oktober 1936. Vi började att tillsammans som familj predika i områden i östra Texas där budskapet om Guds kungarike sällan hade predikats. Under nästan ett år flyttade vi från plats till plats, och på det hela taget tyckte vi verkligen om det livet. Mamma och pappa lärde oss genom sitt ord och exempel att vara lika de första kristna som uppoffrade sig för att vidarebefordra Bibelns sanning till andra.

Vi barn beundrade särskilt vår mor för de uppoffringar hon gjorde när hon var villig att avstå från sitt hem. Det fanns dock en sak som hon inte ville avstå från, och det var symaskinen. Men det var också väl att hon inte gjorde det. Med hjälp av hennes skicklighet som sömmerska kunde vi alltid vara välklädda. Vid varje sammankomst hade vi nya, snygga kläder att ha på oss.

Jag kommer väl ihåg när Herman G. Henschel med sin familj kom till vårt område i en av Sällskapets högtalarbilar. De skulle parkera bilen i ett tättbefolkat område, spela upp ett kort inspelat föredrag och sedan göra personliga besök hos människorna för att ge mer information. Dewey junior gladde sig åt kamratskapet med Hermans son Milton, som då var i de mellersta tonåren. Milton är nu Sällskapet Vakttornets president.

Under sammankomsten 1937 i Columbus i Ohio blev Edwena döpt, och mamma och pappa blev erbjudna privilegiet att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Vid den tiden innebar det att ägna minst 200 timmar i månaden åt predikoarbetet. När jag ser tillbaka, inser jag hur mycket mammas fina exempel har hjälpt mig när det gäller att stödja min man i hans kristna tjänsteuppdrag.

När pappa fick i gång ett bibelstudium med en familj, tog han med sig oss barn som ett positivt exempel för deras barn. Han lät oss slå upp och läsa bibelverser och svara på några av de grundläggande frågorna. Som ett resultat av det tjänar många av dessa ungdomar som vi då studerade med Jehova troget än i dag. En fast grund lades faktiskt även för oss att fortsätta att älska Gud.

När Dewey junior blev äldre, tyckte han att det var svårt att bo så trångt tillsammans med två yngre systrar. Så 1940 valde han att flytta och börja i pionjärtjänsten tillsammans med ett annat vittne. Så småningom gifte han sig med Audrey Barron. Följaktligen fick Audrey också lära sig mycket av våra föräldrar, och hon kom att älska mamma och pappa innerligt. När Dewey junior hamnade i fängelse 1944 för sin kristna neutralitet, kom hon och bodde hos oss en tid i vår trånga husvagn.

Vid den stora sammankomsten i Saint Louis i Missouri 1941 talade broder Rutherford direkt till barn som var i åldern 5 till 18 år och som satt i en särskild sektion längst fram. Edwena och jag lyssnade till hans lugna, klara röst. Han var som en kärleksfull far som undervisar sina egna barn hemma. Han uppmuntrade föräldrar: ”I våra dagar har Kristus Jesus ... församlat sitt förbundsfolk inför sig och förehåller dem med det största eftertryck att undervisa sina barn om rättfärdighetens väg.” Han tillade: ”Behåll dem hemma och undervisa dem i sanningen.” Lyckligtvis gjorde våra föräldrar det!

Vid den här sammankomsten fick vi också den nya broschyren Jehovah’s Servants Defended (Till försvar för Jehovas tjänare), vilken redogjorde för rättsfall som Jehovas vittnen hade vunnit, inbegripet fall som tagits upp i USA:s högsta domstol. Pappa studerade den tillsammans med oss som familj. Föga anade vi då att vi blev förberedda för vad som skulle komma att hända några veckor senare i Selma i Alabama.

Pöbelangrepp i Selma

På morgonen samma dag som vi var med om denna skrämmande erfarenhet hade pappa lämnat kopior av ett brev till sheriffen, borgmästaren och polischefen i Selma. Brevet beskrev vår konstitutionella rätt att utföra vår förkunnartjänst under lagens beskydd. Trots det bestämde de sig för att köra ut oss ur staden.

Sent på eftermiddagen kom fem beväpnade män till vår husvagn och tog mor, min syster och mig som gisslan. De fortsatte att söka igenom allting där inne för att se om de kunde finna någonting som var samhällsomstörtande. Pappa var utanför, och de befallde honom att koppla husvagnen till bilen, medan de hela tiden riktade pistolerna mot honom. Just då var jag inte rädd. Det verkade så fånigt att dessa män trodde att vi var farliga att min syster och jag började fnissa. Vi behärskade oss dock strax vid en hastig blick från pappa.

När vi var färdiga att åka ville männen att Edwena och jag skulle åka med dem i deras bil. Pappa stod på sig. ”Över min döda kropp!” förklarade han. Efter en del diskuterande fick vår familj lov att åka tillsammans, medan de beväpnade männen följde efter oss i sin bil. Ungefär 25 kilometer utanför staden signalerade de åt oss att stanna vid sidan av landsvägen och förde bort mamma och pappa. Männen inriktade sig nu på att försöka övertala dem: ”Sluta med er religion. Återvänd till gården, och uppfostra era flickor på rätt sätt!” Pappa försökte resonera med dem, men till ingen nytta.

Slutligen sade en av männen: ”Ge er i väg, och om ni någonsin kommer tillbaka till Dallas kommer vi att döda er allihop!”

Befriade och tillsammans igen reste vi i flera timmar och stannade sedan för natten. Vi hade antecknat registreringsnumret på deras bil. Pappa rapporterade omgående allting för Sällskapet, och några månader senare identifierades männen och blev arresterade.

Till missionärsskolan Gilead

År 1946 fick Edwena en inbjudan att gå igenom den sjunde klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York. Albert Schroeder, en av instruktörerna, nämnde om hennes fina egenskaper för sin tidigare pionjärkamrat Bill Elrod, som då tjänade vid Betel, Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i New York.a Edwena och Bill presenterades för varandra, och omkring ett år efter det att hon hade utexaminerats från Gilead gifte de sig. De var kvar i heltidstjänsten i många år, och under fem av dessa tjänade de tillsammans vid Betel. En dag 1959 meddelade sedan broder Schroeder för den 34:e Gileadklassen att hans käre vän hade blivit far till tvillingar, en pojke och en flicka.

I slutet av 1947, då jag och mina föräldrar tjänade i Meridian i Mississippi, fick vi alla tre en inbjudan att gå igenom Gileadskolans elfte klass. Vi blev lite förvånade, för enligt kraven var jag för ung och mamma och pappa för gamla. Men ett undantag gjordes, och vi fick det oförtjänta privilegiet att få kvalificerad bibelundervisning.

Missionärstjänst tillsammans med mina föräldrar

Vi blev förordnade att tjäna som missionärer i Colombia i Sydamerika. Det var emellertid inte förrän i december 1949, mer än ett år efter det att vi hade utexaminerats, som vi anlände till Bogotá och till ett missionärshem där tre andra redan bodde. Till en början tyckte pappa nästan att det skulle vara lättare att lära människorna engelska än att han lärde sig spanska! Visst hade vi prövningar, men välsignelserna var verkligen stora! Det fanns mindre än hundra vittnen i Colombia 1949, men nu finns det en bra bit över 100.000!

När vi hade tjänat i Bogotá i fem år, blev mamma och pappa skickade till staden Cali. Under den tiden, närmare bestämt 1952, gifte jag mig med Robert Tracy, som också var missionär i Colombia.b Vi stannade kvar i Colombia till 1982, då vi blev förordnade att tjäna i Mexico, där vi har tjänat sedan dess. Så småningom, 1968, var mina föräldrar tvungna att återvända till USA för att få medicinsk vård. När de hade återvunnit sin hälsa, fortsatte de som pionjärer med särskilt uppdrag nära Mobile i Alabama.

Våra föräldrar behöver vård

Allteftersom åren gick, började mamma och pappa slå av på takten och var i behov av mer stöd och uppmärksamhet. På egen begäran blev de förordnade att tjäna nära Edwena och Bill i Athens i Alabama. Senare tyckte vår bror, Dewey junior, att det skulle vara förståndigt att familjen bodde närmare tillsammans i South Carolina. Så Bill flyttade med sin familj till Greenwood, tillsammans med mamma och pappa. Denna kärleksfulla anpassning gjorde det möjligt för Robert och mig att fortsätta i missionärstjänsten i Colombia, i vetskap om att mina föräldrar blev väl omhändertagna.

År 1985 fick pappa sedan stroke som gjorde att han tappade talförmågan och blev bunden vid sängen. Vi samlades för en familjekonferens för att begrunda hur vi bäst skulle kunna ta hand om våra föräldrar. Det bestämdes att Audrey skulle bli den som i första hand vårdade pappa och att Robert och jag bäst kunde hjälpa till genom att skicka ett brev varje vecka med uppmuntrande erfarenheter och genom att komma på besök så ofta som möjligt.

Mitt sista besök hos pappa är fortfarande levande i mitt sinne. Han kunde i vanliga fall inte uttala några ord, men efter det att vi hade talat om för honom att vi skulle återvända till Mexico, fick han på något sätt, med stor ansträngning och mycket känsla, fram ett enda ord, nämligen ”Adios!” Genom detta visste vi att han i sitt hjärta stödde vårt beslut att fortsätta i missionärstjänsten. Han dog i juli 1987, och mamma dog nio månader senare.

Ett brev som jag fick från min syster, som hade blivit änka, sammanfattar väl den uppskattning som vi var och en känner för våra föräldrar. ”Jag värdesätter högt mitt kristna arv och känner aldrig för ett ögonblick att jag skulle ha blivit lyckligare om våra föräldrar hade valt att uppfostra oss på ett annat sätt. Deras exempel på stark tro, självuppoffring och fullständig förtröstan på Jehova har hjälpt mig igenom stunder av nedstämdhet i mitt liv.” Edwena avslutade: ”Jag tackar Jehova för våra föräldrar som genom ord och exempel visade oss den lycka som vi kan få om vi bygger våra liv kring tjänsten för vår älskade Gud, Jehova.”

[Fotnoter]

[Bilder på sidorna 22, 23]

Familjen Fountain: (från vänster till höger) Dewey, Edwena, Winnie, Elizabeth, Dewey junior; till höger: Elizabeth och Dewey junior på stänkskärmarna på familjen Henschels högtalarbil (1937); nedan till höger: Elizabeth utför vittnande med plakat när hon är 16 år