Mitt beslut att skrida framåt till mogenhet
BERÄTTAT AV CARL DOCHOW
”Skrida framåt till mogenhet eller falla tillbaka i synd — vilket ska vi välja?” var rubriken på en artikel i Vakttornet för 15 oktober 1948. Den artikeln kastade mig från att ha varit i andlig fara i en jordbruksbygd i Förenta staterna till en levnadsbana som missionär i Sydamerika, och jag har nu varit missionär i mer än 43 år.
JAG föddes den 31 mars 1914 i en timmerstuga i Vergas i Minnesota i Förenta staterna som den tredje pojken av fyra. Mina första år var underbara. Jag minns ännu när jag var ute och fiskade tillsammans med far. Mor var emellertid ofta sjuk, och jag var tvungen att sluta skolan när jag gick i femte klass för att hjälpa till hemma. Jag var 13 år när vi fick veta att hon hade lungcancer.
Mor visste att hon inte hade långt kvar att leva, och hon började därför förbereda mig för att ta över efter henne. Hon satt i köket och lärde mig hur man lagar mat och bakar. Hon lärde mig också tvätta kläder, sköta trädgården och ta hand om ett hundratal höns. Hon uppmuntrade mig också att läsa ett kapitel i Bibeln varje dag, och det gjorde jag trots min begränsade läsförmåga. Sedan hon hade övat mig i tio månader dog hon den 27 januari 1928.
Kriget förändrar vårt liv
Sedan andra världskriget hade brutit ut i september 1939, bad man böner för trupperna varje söndag i vår lutherska kyrka. Min äldre bror Frank var fast besluten att inte döda någon, så när han vägrade att göra militärtjänst blev han arresterad. Vid rättegången sade han: ”Hellre än att jag dödar oskyldiga människor kan ni skjuta mig!” Han dömdes till ett års fängelse på ön McNeil utanför staten Washingtons kust.
Där träffade Frank mer än 300 Jehovas vittnen som hade blivit fängslade därför att de var strikt neutrala i kriget. (Jesaja 2:4; Johannes 17:16) Han slöt sig snart till dem och blev döpt i fängelset. Hans fängelsestraff reducerades till nio månader, därför att han uppförde sig väl. I november 1942 fick vi veta att Frank var fri, och strax därefter talade han med oss om de goda nyheterna om Guds kungarike. Sedan vi noga hade jämfört det han sade med våra biblar, kunde vi alla se att det Frank lärde oss var sanningen.
Hinder mot andliga framsteg
År 1944 flyttade jag till min farbror som bodde nära det lilla samhället Malta i Montana i Förenta staterna. Vi hade båda en sak gemensamt — våra hustrur hade lämnat oss efter sex månaders äktenskap. Han var glad att jag hjälpte honom med jordbruket och matlagningen, och vi delade inkomsterna lika. Min farbror sade att jag skulle få ärva hans gård på 260 hektar om jag stannade hos honom. Det var på den tiden då jordbruket blomstrade. Jag älskade arbetet mycket! Vi hade rekordstora skördar varje år, och vi fick så mycket som 3,16 dollar per bushel vete.
Men min farbror tyckte inte om att jag var med vid mötena som hölls av den lilla församlingen av Jehovas vittnen i Malta. Utan min farbrors vetskap blev jag döpt den 7 juni 1947 vid Jehovas vittnens kretssammankomst i Wolf Point. Vid sammankomsten inbjöd en kristen broder mig att börja som pionjär, dvs. heltidsförkunnare. Även om det var mitt hjärtas önskan att använda mitt liv på det sättet, förklarade jag att min farbror aldrig skulle tillåta att jag ägnade så mycket tid åt förkunnartjänsten.
Inte långt därefter öppnade och läste min farbror ett brev som var till mig från en vän som uppmuntrade mig att börja i heltidstjänsten. Min farbror blev mycket arg och gav mig ett ultimatum — sluta predika eller lämna gården. Det var bra att han gav det här ultimatumet, eftersom jag älskade jordbrukslivet så mycket att jag inte vet om jag själv skulle ha kommit mig för att lämna det. Jag återvände därför till min familj i Minnesota. Alla i familjen var nu döpta och tillhörde Detroit Lakes-församlingen.
Till en början uppmuntrade min familj mig att börja som pionjär, men år 1948 började familjen svalna andligen. Det var då som artikeln ”Skrida framåt till mogenhet eller falla tillbaka i synd — vilket ska vi välja?” gav mig den andliga knuff jag behövde. Den framhöll varnande att ”det kommer att få mycket sorgliga följder, om vi uppsåtligt vägrar att hålla jämna steg med den framåtskridande kunskapen”. Det sades också: ”Vi [har] inte råd till att stå stilla och bli på efterkälken utan måste göra framsteg i rättfärdighet. Att gå framåt, inte att stanna, är det kraftigaste medlet mot återfall.”
Även om min familj angav andra ursäkter, tror jag att det egentliga problemet var en önskan att bli rik. De kunde se de ekonomiska fördelarna med att lägga ner mer tid på jordbruket och mindre på förkunnartjänsten. I stället för att bli snärjd av en önskan att bli rik gjorde jag upp planer för att börja som pionjär. Jag visste att det inte skulle bli lätt, och jag trodde inte ens att jag skulle klara av det. År 1948 satte jag därför mig själv på prov genom att avsiktligt ansöka om att börja som pionjär den värsta månaden på året — december.
Pionjärtjänsten blir mitt liv
Jehova välsignade mina ansträngningar. En dag var det minus 27 grader Celsius, och då var inte vindavkylningen medräknad. Jag tog del i gatutjänsten som jag brukade och skiftade hand ofta. Jag stoppade den kalla handen i fickan och höll tidskrifterna i den andra tills jag frös om den handen och det var dags att stoppa den i fickan. En man kom fram. Han sade att han hade lagt märke till min verksamhet under en tid och frågade: ”Vad är det i de där tidskrifterna som är så viktigt? Ge mig de där två, så att jag får läsa dem.”
Vid det här laget insåg jag att umgänget med min familj satte min egen andlighet i fara, och jag fick därför efter att ha vänt mig till Sällskapet ett nytt distrikt — Miles City i Montana. Där tjänade jag som församlingstjänare, eller presiderande tillsyningsman som det heter nu. Jag bodde i en husvagn som var 2 gånger 3 meter och försörjde mig genom att arbeta deltid i en kemtvätt. Emellanåt arbetade jag med det jag älskade mest av allt, nämligen att skörda.
Under den här tiden hörde jag att min familjs andliga tillstånd blev allt sämre. Till slut vände sig de och andra i Detroit Lakes-församlingen emot Jehovas organisation. Av de 17 förkunnarna i församlingen förblev endast 7 trogna. Min familj var besluten att också få mig att lämna Jehovas organisation. Jag insåg därför att det fanns bara en sak att göra — att skrida framåt ytterligare. Men hur?
Missionärstjänsten hägrar
Vid den internationella sammankomsten i New York år 1950 var jag med när den 15:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead utexaminerades. ”Tänk om jag kunde få vara bland dem som får tjäna Jehova på utländska fält”, sade jag för mig själv.
Jag skickade in en ansökan och blev antagen som elev i den 17:e klassen vid Gilead, vilken började i februari 1951. Skolan låg mycket vackert på en lantgård i staten New York. Jag ville så gärna arbeta på lantgården efter lektionerna, kanske i ladugården med korna eller ute på åkrarna! Men John Booth, tillsyningsmannen för Kingdom Farm vid den tiden, förklarade att jag var den ende som hade erfarenhet av kemtvätt. Jag blev därför tilldelad det arbetet.
Gileadskolan var inte lätt för en som bara hade gått fem år i skolan. Trots att ljuset skulle vara släckt klockan 22.30 satt jag ofta uppe och studerade till midnatt. En dag kallade en av instruktörerna in mig på sitt kontor. ”Carl”, sade han, ”jag ser att dina betyg inte är så bra.”
”Å, nej”, tänkte jag för mig själv, ”de kommer att be mig lämna Gilead.”
Men instruktören gav mig kärleksfullt några råd om hur jag kunde utnyttja tiden bäst utan att behöva studera så sent. Jag frågade med lite uppskärrad röst: ”Är jag tillräckligt duktig för att få stanna kvar vid Gilead?”
”Javisst”, svarade han. ”Men jag vet inte om du kommer att kvalificera dig för ett diplom.”
Jag hämtade tröst i några ord av skolans president, Nathan H. Knorr. Han hade tidigare sagt till eleverna att bra betyg inte imponerade lika mycket på honom som den uthållighet som missionärer som stannar på sitt distrikt visar.
Mitt sämsta ämne var spanska, men jag räknade med att jag skulle bli sänd till Alaska, eftersom jag var van vid det kalla klimatet hemifrån. Dessutom skulle jag kunna predika på engelska. Så döm om min förvåning när jag efter halva tiden vid Gilead fick veta att jag hade förordnats att tjäna i Ecuador i Sydamerika. Ja, jag skulle bli tvungen att tala spanska, och det vid den varma och fuktiga ekvatorn!
En dag besökte en FBI-agent mig vid Gileadskolan. Han ställde frågor om församlingstjänarens son som hade lämnat organisationen i Detroit Lakes. Koreakriget pågick, och den unge mannen påstod att han var ett Jehovas vittne och därför var fritagen från militärtjänstgöring. Jag förklarade att han inte längre var ett Jehovas vittne. Innan agenten gick sade han: ”Må din Gud välsigna dig i ditt arbete.”
Jag fick senare veta att den unge mannen hade dödats i en av sina första strider i Korea. Vilket sorgligt slut för en som skulle ha kunnat skrida framåt till mogenhet i Guds organisation!
Till slut kom den lyckliga avslutningsdagen, den 22 juli 1951. Naturligtvis var ingen från min familj närvarande, men min glädje var total när jag fick ett diplom tack vare de framsteg jag hade gjort.
Jag anpassar mig till ett utländskt fält
När jag väl hade kommit till mitt distrikt, visade det sig att jag fick nytta av det mor hade lärt mig. Att laga mat, tvätta kläder för hand och vara utan rinnande vatten var inget nytt för mig. Men att predika på spanska var det! Jag använde en skriven predikan på spanska under en ganska lång tid. Det tog tre år innan jag kunde hålla ett offentligt föredrag på spanska, och det med hjälp av utförliga anteckningar.
När jag kom till Ecuador år 1951 fanns det mindre än 200 Rikets förkunnare. Arbetet med att göra lärjungar verkade gå trögt de 25 första åren. Våra bibliska läror skilde sig helt från katolicismens oskriftenliga traditioner, och att vi höll fast vid Bibelns befallning att man troget skall hålla sig till en enda äktenskapspartner var inte så särskilt populärt. — Hebréerna 13:4.
Trots det fick vi lämna en hel del biblisk litteratur. Vår tjänst i Machala, en stad som låg i hjärtat av det bananproducerande jordbruksdistriktet, kan belysa det. Nicholas Wesley och jag var de enda som var Jehovas vittnen i staden när vi kom dit år 1956. Vi brukade ge oss i väg tidigt på morgonen med dumprarna som användes vid vägbyggena på den tiden. Sedan vi hade åkt en bra bit, hoppade vi av och predikade för människor hela vägen hem.
En dag höll Nick och jag räkningen för att se vem av oss som skulle lämna flest lösnummer av tidskrifterna. Jag minns att jag ledde över Nick vid middagstid, men när kvällen kom hade vi lämnat 114 lösnummer var. Vi lämnade hundratals lösnummer varje månad till människor på våra tidskriftsrutter. Sex gånger lämnade jag mer än ett tusen lösnummer under en månad. Tänk så många som kunde lära känna Bibelns sanningar genom de här tidskrifterna!
I Machala hade vi också privilegiet att få bygga den första församlingsägda Rikets salen i Ecuador. Det var för 35 år sedan, år 1960. På den tiden var vi bara omkring 15 närvarande vid mötena. I dag finns det 11 blomstrande församlingar i Machala!
Ett besök i Förenta staterna
I slutet av 1970-talet semestrade jag i Förenta staterna och var tillsammans några timmar med min bror Frank. Han skjutsade mig i sin bil upp på en kulle från vilken vi kunde se långt bort över Red River Valley. Det var en vacker syn att se den mogna säden vaja för vinden, ett hav av tunga veteax. Längre bort skymtade man den trädkantade floden Sheyenne River. Jag njöt av det fridfulla vackra landskapet. Friden stördes när min bror började sin vanliga utläggning.
”Om du inte sprang omkring som en idiot nere i Sydamerika, kunde det här ha varit ditt också!”
”Frank”, avbröt jag snabbt. ”Sluta. Det räcker.”
Han sade inte ett ord till. Några år senare dog han plötsligt av ett slaganfall och lämnade efter sig tre vackra rancher i North Dakota på sammanlagt mer än 400 hektar och min farbrors gård på 260 hektar i Montana, vilken han hade ärvt.
Nu är alla i min familj döda. Men jag är glad att jag i Detroit Lakes, där vi alla en gång blev Jehovas vittnen för många år sedan, har en andlig familj som består av mer än 90 kristna bröder och systrar.
Jag fortsätter att skrida framåt andligen
De 15 senaste åren har gett rekordstora andliga skördar här i Ecuador. Från att ha varit omkring 5.000 Rikets förkunnare år 1980 är vi nu mer än 26.000. Jag har skördat välsignelsen av att hjälpa gott och väl ett hundra av dem att kvalificera sig för dop.
Nu när jag är 80 år arbetar jag hårdare för att få ihop 30 timmar per månad i tjänsten på fältet än jag gjorde för att fylla timkvoten på 150 timmar år 1951. Sedan år 1989, då jag fick veta att jag hade prostatacancer, har jag tagit vara på konvalescenstiden och läst mycket. Sedan det året har jag läst igenom Bibeln 19 gånger och boken Jehovas vittnen — förkunnare av Guds kungarike 6 gånger. På det sättet fortsätter jag att skrida framåt andligen.
Det är sant att jag har haft möjlighet att skörda materiella fördelar i jordbruksbygderna i Förenta staterna, men den belöning materiell rikedom ger är ingenting i jämförelse med den glädje jag har erfarit i den andliga skörden. Avdelningskontoret här i Ecuador upplyser mig om att jag har lämnat mer än 147.000 lösnummer av tidskrifterna och 18.000 böcker under de år som jag har varit missionär. Jag betraktar litteraturen som andligt utsäde, och mycket av det utsädet har redan skjutit upp. En del kan fortfarande slå rot i människors hjärtan när de läser om sanningen om Guds kungarike.
Jag kan inte tänka mig något bättre än att fortsätta att skrida framåt in i Guds nya värld tillsammans med alla mina andliga barn och miljoner andra som har valt att tjäna vår Gud, Jehova. Pengar kommer inte att rädda en människa genom slutet för den här onda världen. (Ordspråken 11:4; Hesekiel 7:19) Vårt andliga arbete kommer emellertid att fortsätta att bära frukt — om var och en av oss fortsätter att skrida framåt till mogenhet.
[Bild på sidan 24]
Redo för pionjärtjänsten i Miles City i Montana år 1949
[Bild på sidan 24]
Jag köper vatten till vårt missionärshem år 1952
[Bild på sidan 25]
Predikoarbetet i Machala år 1957
[Bild på sidan 25]
Sedan jag blev sjuk år 1989 har jag läst igenom Bibeln 19 gånger