Min tjänst under Jehovas kärleksfulla hand
BERÄTTAT AV LAMBROS ZOUMBOS
Jag stod inför ett mycket svårt val: att tacka ja till min rike farbrors erbjudande att förvalta hans vidsträckta lantegendomar — och därmed lösa min familjs ekonomiska problem — eller att bli heltidstjänare åt Jehova Gud. Låt mig berätta vad som ledde fram till det beslut som jag slutligen fattade.
JAG föddes år 1919 i staden Volos i Grekland. Min far sålde herrkläder, och vi hade det gott ställt i materiellt avseende. Men på grund av den ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet tvingades far gå i konkurs, och han förlorade sin affär. Jag kände vemod varje gång jag såg fars förtvivlade ansikte.
Under en tid levde min familj i extrem fattigdom. Varje dag gick jag en timme tidigare från skolan för att stå i kö för att få tag i ransonerade matvaror. Trots vår fattigdom åtnjöt vi ändå ett stilla familjeliv. Jag drömde om att bli läkare, men i mitten av tonåren var jag tvungen att sluta skolan och börja arbeta för att hjälpa familjen att överleva.
Under andra världskriget ockuperade tyskarna och italienarna Grekland, och det rådde svår hungersnöd. Jag såg ofta vänner och bekanta svälta ihjäl på gatorna — en fruktansvärd syn som jag aldrig kommer att glömma! En gång var vår familj utan bröd i 40 dagar — och bröd är basföda i Grekland. För att överleva gick min äldre bror och jag till byarna som låg i närheten och fick potatis av vänner och släktingar.
En sjukdom blir till välsignelse
I början av år 1944 fick jag lungsäcksinflammation och blev mycket sjuk. Under min tre månader långa sjukhusvistelse kom en kusin till mig med två små broschyrer och sade: ”Läs de här. Jag är säker på att du kommer att tycka om dem.” Broschyrerna, som hette Vem är Gud? och Skydd, var utgivna av Sällskapet Vakttornet. När jag hade läst dem, delade jag med mig av innehållet åt mina medpatienter.
Sedan jag lämnat sjukhuset, anslöt jag mig till Volosförsamlingen av Jehovas vittnen. Den första månaden var jag emellertid begränsad till hemmet som poliklinikpatient, men jag läste mellan sex och åtta timmar om dagen i äldre nummer av Vakttornet och i andra publikationer som hade getts ut av Sällskapet Vakttornet. Följden blev att jag gjorde mycket snabba andliga framsteg.
Räddad med knapp nöd
En dag sommaren 1944 satt jag på en parkbänk i Volos. Plötsligt omringade en halvmilitär grupp som stödde den tyska ockupationsarmén platsen och grep alla som var där. Vi var omkring tjugo som leddes bort genom gatorna till Gestapos högkvarter som låg i ett tobakslager.
Efter några minuter hörde jag någon ropa mitt namn och namnet på den person som jag hade samtalat med i parken. En grekisk arméofficer kallade på oss och berättade att när en av mina släktingar hade sett oss föras bort av soldaterna, hade han talat om för officeren att vi var Jehovas vittnen. Den grekiske officeren sade sedan att vi var fria att gå hem, och han gav oss sitt tjänstekort som vi skulle använda om vi blev gripna fler gånger.
Nästa dag fick vi veta att tyskarna hade avrättat flertalet av de gripna som en repressalie för att den grekiska motståndsrörelsen hade dödat två tyska soldater. Förutom att jag sannolikt blev räddad från döden, lärde den här händelsen mig hur viktig kristen neutralitet är.
Hösten 1944 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Nästföljande sommar ordnade vittnena så att jag kunde komma tillsammans med Sklithroförsamlingen uppe bland bergen för att där bli frisk. Inbördeskriget, som bröt ut efter den tyska ockupationen, rasade då i Grekland. Den by som jag vistades i råkade tjäna som bas för en gerillastyrka. Prästen på orten och en annan illasinnad man anklagade mig för att spionera för regeringsstyrkorna, och en självutnämnd gerilladomstol förhörde mig.
Ledaren för gerillastyrkorna i området var närvarande vid skenrättegången. När jag hade berättat varför jag var i byn och visat att jag som kristen var fullständigt neutral i inbördeskriget, sade ledaren till de andra: ”Om någon rör den här mannen, får han med mig att göra!”
Senare återvände jag till min hemstad, Volos, starkare i min tro än i min fysiska hälsa.
Andliga framsteg
Kort därefter förordnades jag till räkenskapstjänare i församlingen. Trots det lidande som inbördeskriget orsakade — däribland de många arresteringar som var en följd av de anklagelser om proselytvärvning som anstiftats av prästerskapet — var det mycket glädjande för både mig och resten av församlingen att ta del i den kristna förkunnartjänsten.
Sedan, i början av år 1947, fick vi besök av en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen. Det var det första besöket av det här slaget efter andra världskriget. Vår blomstrande församling i Volos delades vid det här tillfället i två församlingar, och jag förordnades till presiderande tillsyningsman i en av dem. Halvmilitära grupper och nationalistiska organisationer spred vid den här tiden fruktan bland folket. Prästerskapet utnyttjade situationen. Genom att de spred falska rykten om att vi var kommunister eller att vi stödde vänstern fick de myndigheterna att vända sig mot Jehovas vittnen.
Arresteringar och fängelsestraff
År 1947 arresterades jag omkring tio gånger och ställdes inför rätta tre gånger. Varje gång blev jag frikänd. Våren 1948 dömdes jag till fyra månaders fängelse på grund av proselytvärvning. Jag avtjänade straffet i fängelset i Volos. Under tiden fördubblades antalet Rikets förkunnare i församlingen, och brödernas hjärtan fylldes av glädje och lycka.
I oktober 1948, medan jag höll ett möte med sex andra bröder som hade ledningen i församlingen, bröt sig fem polismän in i huset och arresterade oss under pistolhot. De tog oss till polisstationen utan att förklara varför vi hade blivit arresterade, och där slog de oss. Jag blev slagen i ansiktet av en polis som tidigare hade varit boxare. Sedan kastades vi i en cell.
Därefter kallade vakthavande befäl in mig på sitt kontor. När jag öppnade dörren, kastade han ett bläckhorn mot mig men missade målet och träffade väggen. Han gjorde det för att försöka skrämma mig. Sedan sträckte han fram ett papper och en penna och befallde: ”Skriv ner namnen på alla Jehovas vittnen i Volos och ge mig listan i morgon bitti. Om du inte gör det, vet du vad som väntar dig!”
Jag svarade inte, men när jag kom tillbaka till cellen, bad de andra bröderna och jag till Jehova. Jag skrev bara mitt eget namn på papperet och väntade sedan. Men jag hörde inte av befälet. Under natten hade motståndsstyrkor kommit, och han hade lett sina män mot dem. I den sammandrabbning som följde blev han allvarligt skadad, och man var tvungen att amputera ena benet. Till slut ställdes vi inför rätta. Vi anklagades för att ha hållit ett olagligt möte. Alla sju dömdes till fem års fängelse.
Eftersom jag vägrade att närvara vid söndagsmässan i fängelset, sattes jag i ensamcell. Efter tre dagar bad jag att få tala med fängelsedirektören. ”Ursäkta”, sade jag till honom, ”det verkar meningslöst att straffa någon som är villig att sitta fem år i fängelse för sin tro.” Han funderade länge på det jag hade sagt, och till slut sade han: ”Från och med i morgon får du arbeta här på mitt kontor.”
Så småningom fick jag arbeta som läkarassistent i fängelset. Resultatet blev att jag lärde mig mycket om sjukvård, något som har varit till stor nytta på senare år. Medan jag var i fängelset hade jag många möjligheter att predika, och tre personer reagerade positivt och blev Jehovas vittnen.
Sedan jag hade avtjänat fyra år i fängelse, blev jag slutligen villkorligt frigiven år 1952. Längre fram ställdes jag inför rätta i Korinth angående neutralitetsfrågan. (Jesaja 2:4) En kort tid hölls jag kvar i ett militärfängelse där, och en ny omgång misshandel började. Vissa officerare kunde komma med ganska annorlunda hotelser och säga: ”Jag kommer att slita ut ditt hjärta i delar med en dolk” eller: ”Räkna inte med en snabb död med bara sex kulor.”
En annorlunda prövning
Men snart var jag hemma igen och tjänade tillsammans med Volosförsamlingen. Jag arbetade deltid. En dag fick jag ett brev från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Athen — jag skulle få två veckors övning för att sedan börja besöka Jehovas vittnens församlingar som kretstillsyningsman. Samtidigt frågade min farbror, som var barnlös och hade vidsträckta lantegendomar, om jag ville förvalta egendomarna åt honom. Min familj var fortfarande fattig, och det här arbetet skulle ha löst deras ekonomiska problem.
Jag besökte min farbror för att visa min uppskattning av hans erbjudande, men jag berättade för honom att jag hade bestämt mig för att tacka ja till ett särskilt förordnande i den kristna tjänsten. När jag hade berättat det, reste han sig, gav mig en allvarsam blick och lämnade snabbt rummet. Han kom tillbaka med en frikostig penninggåva som skulle räcka till min familj i flera månader. Han sade: ”Ta det här och gör vad du vill med det.” Än i denna dag kan jag inte beskriva hur jag kände det då. Det var som om jag hörde Jehovas röst säga: ”Du valde rätt. Jag är med dig.”
Med min familjs välsignelse begav jag mig av till Athen i december 1953. Även om bara min mor blev ett Jehovas vittne, motstod inte de andra i familjen min kristna verksamhet. När jag kom till avdelningskontoret i Athen, väntade en annan överraskning. Där låg ett telegram från min syster som meddelade att de ansträngningar som far gjort under två år för att få pension just den dagen hade gett resultat. Vad mer kunde jag begära? Det kändes som om jag hade vingar, redo att flyga högt i Jehovas tjänst!
Iakttar försiktighet
De första åren i kretstjänsten var jag tvungen att vara mycket försiktig, eftersom Jehovas vittnen blev svårt förföljda av religiösa och politiska myndigheter. För att kunna besöka våra kristna bröder, särskilt de som bodde i mindre städer och byar, måste jag gå många timmar i skydd av mörkret. Bröderna, som riskerade att bli arresterade, samlades och väntade tålmodigt i ett hus på att jag skulle komma. Vilket fint utbyte av uppmuntran som de här besöken var för oss alla! — Romarna 1:11, 12.
För att undvika att bli upptäckt var jag ibland förklädd. En gång var jag klädd som en herde för att kunna passera en vägspärr och komma fram till en grupp bröder som verkligen var i behov av en andlig herde. Vid ett annat tillfälle, år 1955, utgav ett medvittne och jag oss för att vara vitlöksförsäljare för att undvika att väcka polisens misstankar. Vårt uppdrag var att ta kontakt med några kristna bröder som hade blivit overksamma i den lilla staden Árgos Orestikón.
Vi lade ut våra varor på stadens torg. En ung polis som patrullerade området blev dock misstänksam, och varje gång som han gick förbi tittade han forskande på oss. Till slut sade han till mig: ”Du ser inte ut som en vitlöksförsäljare.” Precis då kom tre unga kvinnor fram och ville köpa lite vitlök. Jag pekade på mina varor och förklarade: ”Den här unge polisen äter sådan här vitlök, och se så frisk och stark han är!” Kvinnorna tittade på polismannen och skrattade. Han log också, och sedan försvann han.
När han hade gått, tog jag tillfället i akt och gick till butiken där våra andliga bröder arbetade som skräddare. Jag bad en av dem att sy i en knapp som jag hade slitit loss från min jacka. När han gjorde det, böjde jag mig fram och viskade: ”Jag kommer från avdelningskontoret för att träffa er.” Först blev bröderna rädda, eftersom de inte hade haft kontakt med medvittnen på flera år. Jag uppmuntrade dem så gott jag kunde, och vi bestämde att vi skulle träffas senare på stadens kyrkogård för att samtala vidare. Lyckligtvis var besöket till uppmuntran, och de blev återigen nitiska i den kristna tjänsten.
En trogen hustru
År 1956, tre år efter det att jag hade börjat i resetjänsten, träffade jag Niki, en ung kristen kvinna som hade stor kärlek till predikoarbetet och ville använda sitt liv i heltidstjänsten. Vi blev kära i varandra och gifte oss i juni 1957. Jag var fundersam över om Niki skulle klara av kraven i resetjänsten under de fientliga förhållanden som Jehovas vittnen i Grekland då levde under. Med Jehovas hjälp klarade hon av det, och hon blev den första kvinna som följde med sin man i kretstjänsten i Grekland.
Vi fortsatte tillsammans i resetjänsten i tio år, och vi betjänade de flesta församlingarna i Grekland. Vi var många gånger förklädda, och med en resväska i handen kunde vi få gå i skydd av mörkret i timmar i sträck för att nå en församling. Trots det stora motstånd som vi många gånger utsattes för, var vi hänförda över att med egna ögon få se den imponerande ökningen av antalet Jehovas vittnen.
Beteltjänst
I januari 1967 blev Niki och jag inbjudna att tjäna vid Betel, som Jehovas vittnens avdelningskontor kallas. Vi blev båda förvånade över inbjudan, men vi tackade ja i förvissning om att Jehova ger vägledning. Med tiden har vi kommit att inse vilket stort privilegium det är att tjäna vid detta centrum för teokratisk verksamhet.
Tre månader efter det att vi hade trätt in i Beteltjänsten grep en militärjunta makten, och Jehovas vittnen var tvungna att fortsätta sin verksamhet under jorden. Vi började då samlas i små grupper, höll våra sammankomster i skogen, predikade taktfullt och tryckte och distribuerade biblisk litteratur i hemlighet. Det var inte svårt att anpassa sig till dessa förhållanden, eftersom vi återupplivade de metoder som vi hade använt i vår verksamhet flera år tidigare. Trots restriktionerna ökade antalet Jehovas vittnen från mindre än 11.000 år 1967 till mer än 17.000 år 1974.
Efter närmare 30 år i Beteltjänst fortsätter Niki och jag att glädja oss åt andliga välsignelser, trots dålig hälsa och hög ålder. I mer än tio år bodde vi i avdelningskontorets fastigheter på Kartaligatan i Athen. År 1979 överlämnades ett nytt avdelningskontor i Marousi, en förort till Athen. Men sedan år 1991 har vi glatt oss åt det rymliga nya avdelningskontoret i Eleona, sex mil norr om Athen. Här tjänar jag vid Betels sjukavdelning, där den övning som jag en gång fick som assistent till fängelseläkaren har kommit till stor nytta.
Under mina mer än fyrtio år i heltidstjänsten har jag, likt Jeremia, kommit att inse sanningen i Jehovas löfte: ”De kommer helt visst att strida mot dig, men de kommer inte att få övertaget över dig, för ’jag är med dig’, är Jehovas uttalande, ’för att befria dig’.” (Jeremia 1:19) Ja, Niki och jag har åtnjutit ett överflöd av välsignelser från Jehova. Vi gläder oss ständigt åt hans överflödande kärleksfulla intresse och oförtjänta omtanke.
Jag vill uppmuntra ungdomarna i Jehovas organisation att satsa på heltidstjänsten. Om de gör det, tackar de ja till Jehovas inbjudan att pröva om han håller sitt löfte att ”öppna ... himlarnas dammluckor och verkligen tömma ut ... en välsignelse, tills det inte mer är någon brist”. (Malaki 3:10) Av egen erfarenhet kan jag försäkra er ungdomar om att Jehova verkligen kommer att välsigna alla som fullständigt förtröstar på honom.
[Bild på sidan 26]
Lambros Zoumbos och hans hustru, Niki