Watchtower ONLINE LIBRARY
Watchtower
ONLINE LIBRARY
Svenska
  • BIBELN
  • PUBLIKATIONER
  • MÖTEN
  • w97 1/3 s. 20-24
  • ”I stället för guld fann jag diamanter”

Ingen video finns tillgänglig för valet.

Tyvärr kunde videon inte laddas.

  • ”I stället för guld fann jag diamanter”
  • Vakttornet – 1997
  • Underrubriker
  • Liknande material
  • Någonting mer värdefullt
  • Heltidstjänst i Grekland
  • Vi uthärdar motstånd
  • Tjänst vid Betel
  • Vi uthärdar motstånd igen
  • Vi gläder oss åt fortsatt utvidgning
  • Min tjänst under Jehovas kärleksfulla hand
    Vakttornet – 1996
  • Jag fann den sanna rikedomen i Australien
    Vakna! – 1994
  • Att ge till Jehova vad som är tillbörligt
    Vakttornet – 1999
  • Del 1 — Sällskapets president besöker Europa och Mellersta Östern
    Vakttornet – 1957
Mer
Vakttornet – 1997
w97 1/3 s. 20-24

”I stället för guld fann jag diamanter”

BERÄTTAT AV MICHALIS KAMINARIS

Efter fem år i Sydafrika, dit jag hade rest för att söka guld, återvände jag hem med något mycket värdefullare. Låt mig berätta om den rikedom jag nu ägde och ville dela med mig av.

JAG föddes år 1904 på den grekiska ön Kefallinia i Joniska havet. Båda mina föräldrar dog strax därefter, så jag växte upp föräldralös. Jag längtade efter hjälp, och jag bad ofta till Gud. Fastän jag regelbundet gick i grekisk-ortodoxa kyrkan, var jag fullständigt okunnig om Bibeln. Jag fann ingen tröst.

År 1929 beslöt jag att emigrera och söka ett bättre liv. Jag lämnade min ofruktbara ö och seglade till Sydafrika via England. Efter 17 dygn på havet nådde jag Kapstaden i Sydafrika, där jag omedelbart blev anställd av en landsman. Men jag fann inte tröst i materiell rikedom.

Någonting mer värdefullt

När jag hade varit i Sydafrika i omkring två år, besökte ett Jehovas vittne min arbetsplats och erbjöd mig biblisk litteratur på grekiska. Det var bland annat broschyrerna Var äro de döda? och Oppression, When Will It End? Jag kommer tydligt ihåg med vilken iver jag läste dem, ja, till och med lärde mig alla anförda skriftställen utantill. En dag sade jag till en kollega: ”Jag har funnit vad jag sökt efter i många år. Jag kom till Afrika för att söka efter guld, men i stället för guld fann jag diamanter.”

Det var en stor glädje att få veta att Gud har ett egennamn, Jehova, att hans kungarike redan har upprättats i himlarna och att vi lever i de sista dagarna för den här tingens ordning. (Psalm 83:18; Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10; 24:3–12; 2 Timoteus 3:1–5; Uppenbarelseboken 12:7–12) Hur hänförande var det inte att få veta att Jehovas kungarike skall skänka ändlösa välsignelser åt människosläktets alla raser! En annan sak som gjorde intryck på mig var att dessa dyrbara sanningar predikades över hela världen. — Jesaja 9:6, 7; 11:6–9; Matteus 24:14; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Jag letade mig snart fram till adressen till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Kapstaden och skaffade mer biblisk litteratur. Jag var särskilt glad över att jag kunde få skaffa mig ett personligt exemplar av Bibeln. Det jag läste fick mig att önska frambära vittnesbörd. Jag började genom att sända bibliska publikationer till mina släktingar, vänner och bekanta i min hemstad Lixoúrion. Av mina studier kom jag så småningom att förstå att man för att behaga Jehova måste överlämna sitt liv åt honom. Därför gjorde jag genast detta i bön.

Vid ett tillfälle gick jag till ett av Jehovas vittnens möten, men eftersom jag inte kunde engelska, förstod jag inte ett ord. När jag fick veta att det fanns många greker i Port Elizabeth, flyttade jag dit, men jag lyckades inte hitta några grekisktalande vittnen. Därför beslöt jag att återvända till Grekland för att bli evangelieförkunnare på heltid. Jag minns att jag sade till mig själv: ”Jag skall återvända till Grekland, även om jag måste komma dit halvnaken.”

Heltidstjänst i Grekland

Våren 1934 befann jag mig ombord på det italienska oceanfartyget Duilio. Jag nådde Marseilles i Frankrike, och efter ett tiodagarsuppehåll där reste jag till Grekland ombord på passagerarfartyget Patris. Medan vi var ute till havs, fick fartyget tekniska problem, och under natten gavs ordern att vi skulle sätta livbåtarna i sjön. Då påminde jag mig mina tankar om att komma till Grekland halvnaken. Till sist kom emellertid en italiensk bogserbåt och bogserade oss till Neapel i Italien. Senare nådde vi slutligen Pireus i Grekland.

Därifrån begav jag mig till Athen, där jag besökte Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. I samtal med tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Athanassios Karanassios, bad jag att få ett distrikt som heltidsförkunnare. Dagen därpå var jag på väg till Peloponnesos, i södra delen av Greklands fastland. Hela detta område tilldelades mig som mitt personliga distrikt!

Med obegränsad entusiasm började jag i predikoverket och gick från stad till stad, från by till by, från lantgård till lantgård och från ensamt hus till ensamt hus. Snart förenade sig Michael Triantafilopoulos med mig, och han döpte mig sommaren 1935 — mer än ett år efter det att jag börjat i heltidstjänsten! Det fanns inga allmänna transportmedel, och därför gick vi till fots överallt. Vårt största problem var motståndet från prästerna, som gjorde allt de kunde för att hindra oss. Följden blev att vi mötte mycken fördom. Men trots hindren utfördes vittnandet, och Jehovas namn blev förkunnat vida omkring.

Vi uthärdar motstånd

En förmiddag, medan jag predikade i bergsområdet Arkadien, kom jag till byn Magouliana. Efter en timmes vittnande hörde jag kyrkklockor, och snart insåg jag att de klämtade för mig! En pöbelhop samlades under ledning av en grekisk-ortodox arkimandrit (en kyrklig dignitär som står närmast under biskopen). Jag stängde snabbt min portfölj och bad tyst till Jehova. Arkimandriten och en skara barn, som följde honom, kom direkt emot mig. Han började ropa: ”Det är han! Det är han!”

Barnen bildade en tät cirkel omkring mig, och prästen klev fram och började knuffa mig med sin stora, utskjutande mage, samtidigt som han sade att han inte ville ta i mig för den händelse att jag var besmittad. Han skrek: ”Slå honom! Slå honom!” Men just då kom en polis och förde oss båda till polisstationen. Prästen ställdes inför rätta för att han hade hetsat en pöbel och blev dömd att böta 300 drakmer och därtill betala rättegångskostnaderna. Jag frigavs.

När vi kom till ett nytt område, valde vi en större stad som bas för vår verksamhet, och därifrån täckte vi distriktet inom ett avstånd av fyra timmars promenad. Det betydde att vi gav oss i väg på morgonen medan det ännu var mörkt och kom hem sedan kvällsmörkret hade fallit, varvid vi vanligtvis besökte en eller ett par byar varje dag. Sedan vi gått igenom de kringliggande byarna, predikade vi i den stad vi hade som bas och flyttade sedan vidare. Ofta blev vi fängslade därför att prästerna uppeggade folket emot oss. I trakten kring Parnassos, i mellersta Grekland, sökte polisen efter mig i månader. De lyckades dock aldrig få tag i mig.

En dag predikade broder Triantafilopoulos och jag i byn Mouríki i Beotien. Vi delade upp byn i två sektioner, och jag började bearbeta de branta sluttningarna, eftersom jag var den yngre. Plötsligt hörde jag skrik nerifrån. När jag sprang ner, tänkte jag för mig själv: ”Broder Triantafilopoulos har blivit slagen.” Bybor hade samlats på kaféet i byn, och en präst hoppade och stampade som en ilsken tjur. ”De här människorna kallar oss ’ormens säd’”, skrek han.

Prästen hade redan slagit av en spatserkäpp mot broder Triantafilopoulos’ huvud, och blod flöt nerför ansiktet på honom. Sedan jag torkat av blodet, kunde vi ge oss i väg. Vi gick i tre timmar, tills vi nådde staden Thebe. På en klinik där fick han såret ombundet. Vi anmälde saken för polisen, och åtal väcktes. Men prästen hade förbindelser och blev slutligen frikänd.

Medan vi arbetade i staden Leukas blev vi ”anhållna” av anhängarna till en politisk ledare på orten och förda till platsens kafé, där vi blev anklagade inför en egenmäktigt tillsatt folkdomstol. Den politiske ledaren och hans män gick i tur och ordning fram och tillbaka och höll tal, i vilka de gång på gång överöste oss med våldsamma utfall samtidigt som de hotade oss med knytnävarna. De var alla druckna. Deras tirader mot oss fortsatte från middagstid till solnedgången, men vi förblev lugna och fortsatte att le när vi förklarade oss oskyldiga och tyst bad till Jehova Gud om hjälp.

I skymningen räddades vi av två poliser. De förde oss till polisstationen och behandlade oss väl. För att rättfärdiga sina åtgärder kom den politiske ledaren dagen därpå och anklagade oss för att sprida propaganda mot Greklands kung. Polisen sände oss därför, eskorterade av två man, till staden Lamia för ytterligare förhör. Vi hölls i häkte i sju dagar och fördes sedan i handbojor till staden Larissa för rättegång.

Våra kristna bröder i Larissa, som hade blivit underrättade i förväg, väntade på vår ankomst. Den stora tillgivenhet de visade oss blev ett gott vittnesbörd för vakterna. Vår advokat, ett Jehovas vittne och före detta överstelöjtnant, var välkänd i staden. När han uppträdde i domstolen och förde vår talan, avslöjades anklagelserna mot oss som falska, och vi frigavs.

Den allmänna framgång Jehovas vittnens predikande rönte ledde till en intensifiering av motståndet. Åren 1938 och 1939 infördes lagar som förbjöd proselytvärvning, och Michael och jag blev inblandade i många rättegångsfall i den saken. Senare tillrådde avdelningskontoret oss att arbeta var för sig för att dra mindre uppmärksamhet till vår verksamhet. Jag fann det svårt att inte ha någon kamrat. I förtröstan på Jehova fortsatte jag likväl att gå omkring och predika i Attika, Beotien, Ethiotis, på Euboia, i Aitolien, Akarnanien, Eurytanien och på Peloponnesos.

Vad som hjälpte mig under den tiden var psalmistens vackra ord av förtröstan på Jehova: ”Med dig kan jag springa mot en rövarskara; och med min Gud kan jag bestiga en mur. Den sanne Guden är den som fast binder om mig med handlingskraft, och han kommer att låta min väg vara fullkomlig, han gör mina fötter som hindarnas, och på platser som för mig är höga låter han mig ständigt stå.” — Psalm 18:29, 32, 33.

År 1940 förklarade Italien krig mot Grekland, och kort därefter invaderade tyska trupper landet. Krigslagar infördes, och Sällskapet Vakttornets böcker blev förbjudna. Detta var svåra tider för Jehovas vittnen i Grekland, men inte desto mindre ökade de dramatiskt i antal — från 178 vittnen år 1940 till 1.770 vid slutet av andra världskriget år 1945!

Tjänst vid Betel

År 1945 blev jag inbjuden att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Athen. Betel, som betyder ”Guds hus”, var då i ett förhyrt hus på Lombardougatan. Kontoren var på bottenvåningen, och tryckeriet var i källaren. Det bestod av en liten tryckpress och en skärmaskin. Tryckeripersonalen bestod till att börja med av bara två personer, men snart började frivilliga pendla mellan sina hem och Betel för att hjälpa till med arbetet.

Kontakten med Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York återupprättades år 1945, och det året började vi återigen trycka Vakttornet regelbundet i Grekland. År 1947 flyttade vi sedan vårt avdelningskontor till Tenedougatan 16, men tryckeriet förblev på Lombardougatan. Senare blev tryckeriet flyttat från Lombardougatan till ett tryckeri som tillhörde ett vittne omkring fem kilometer därifrån. Under en tid färdades vi alltså fram och tillbaka mellan tre adresser.

Jag kommer ihåg hur jag lämnade bostaden på Tenedougatan före dagningen och begav mig till tryckeriet. Sedan jag arbetat där till klockan 13.00, gick jag till Lombardougatan, dit pappersarken vi hade tryckt fördes. Där falsades de till tidskrifter, häftades och skars för hand. Sedan transporterade vi de färdiga tidskrifterna till postkontoret, förde dem till tredje våningen, hjälpte personalen att sortera dem och satte frimärken på omslagen, så att de kunde postas.

I och med 1954 hade antalet vittnen i Grekland ökat till mer än 4.000, och större lokaler behövdes. Därför flyttade vi till ett nytt Betelhem på tre våningar i centrala Athen, på Kartaligatan. År 1958 blev jag ombedd att ta hand om köket, och det var mitt ansvar till 1983. Under tiden, år 1959, gifte jag mig med Eleftheria, som har visat sig vara en lojal kamrat i Jehovas tjänst.

Vi uthärdar motstånd igen

År 1967 grep en militärjunta makten, och restriktioner infördes återigen mot vårt predikoverk. Men tack vare vår tidigare erfarenhet av att hantera förbud mot vår verksamhet anpassade vi oss snabbt och fortsatte framgångsrikt med underjordisk verksamhet.

Vi höll våra möten i privata hem och iakttog försiktighet i vår tjänst från dörr till dörr. Likväl blev våra bröder regelbundet arresterade, och domstolsfallen ökade. Våra advokater reste flitigt omkring för att ta hand om rättegångar som hölls i olika delar av landet. Trots motståndet fortsatte flertalet vittnen regelbundet sin predikoverksamhet, särskilt under veckosluten.

En typisk lördag eller söndag, sedan vårt predikande var avslutat för dagen, undersökte vi om någon saknades i våra patruller. De som saknades kvarhölls vanligtvis på närmaste polisstation. Vi bar därför filtar och mat till dem och gav dem uppmuntran. Vi underrättade också våra advokater, som sedan på måndagen inför åklagaren försvarade dem som hölls i häkte. Vi mötte med glädje den situationen, eftersom vi led för sanningens skull.

Under förbudstiden låg vår tryckeriverksamhet vid Betel nere. Hyreshuset där Eleftheria och jag bodde i en förstad till Athen blev därför ett slags tryckeri. Eleftheria skrev av artiklar i Vakttornet på en stor skrivmaskin. Hon satte in tio pappersark med karbonpapper samtidigt i skrivmaskinen och fick skriva med hårt anslag, så att bokstäverna skulle synas. Jag samlade sedan arken och häftade ihop dem. Detta pågick varje kväll ända till midnatt. En polis bodde på våningen under oss, och vi undrar fortfarande varför han aldrig blev misstänksam.

Vi gläder oss åt fortsatt utvidgning

Demokratin återställdes i Grekland år 1974, och vårt predikoverk utfördes återigen mera öppet. Men under de sju åren av restriktioner mot vårt verk kunde vi glädja oss åt en underbar ökning med mer än 6.000 nya vittnen, så att vi blev mer än 17.000 förkunnare av Riket.

Vi återupptog också vår ordinarie tryckeriverksamhet i avdelningskontorets lokaler. Följden blev att Betels utrymmen på Kartaligatan snart blev för små. Därför köpte vi en tomt på en hektar i förstaden Marousi i Athen. Nya Betellokaler byggdes som innehöll 27 bostadsrum, ett tryckeri, kontor och andra utrymmen. Dessa överlämnades i oktober 1979.

Med tiden behövde vi ännu mer utrymme. Därför köpte vi ett markområde på 22 hektar omkring 60 kilometer norr om Athen. Tomten ligger i Eleona på en sluttning med utsikt över berg och vattenrika dalar. I april 1991 överlämnade vi där en mycket större anläggning med 22 hus, som vartdera kan vara bostad åt åtta personer.

Sedan jag tillbringat mer än 60 år i heltidstjänsten, är jag fortfarande välsignad med god hälsa. Glad och lycklig är jag en av dem som ”frodas när deras hår har grånat”. (Psalm 92:14) Jag är särskilt tacksam mot Jehova för att jag har fått leva och med egna ögon se den stora tillväxten i antalet av hans sanna tillbedjare. Profeten Jesaja förutsade en sådan tillväxt: ”Dina portar kommer verkligen att hållas öppna beständigt; varken om dagen eller om natten kommer de att stängas, för att man må föra till dig nationernas tillgångar.” — Jesaja 60:11.

Hur underbart är det inte att se hur miljoner människor från alla nationer flockas till Jehovas organisation och får lära sig hur de skall överleva den stora vedermödan och gå in i Guds nya värld! (2 Petrus 3:13) Jag kan i sanning säga att heltidstjänsten har visat sig värdefullare för mig än någonting som världen har att erbjuda. Ja, jag har funnit, inte skatter av guld, utan andliga diamanter som har berikat mitt liv i en omfattning som inte går att mäta.

[Bilder på sidan 23]

Michalis och Eleftheria Kaminaris

(Till höger) Tryckeriet på Lombardougatan

    Svenska publikationer (1950–2025)
    Logga ut
    Logga in
    • Svenska
    • Dela
    • Inställningar
    • Copyright © 2025 Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania
    • Användarvillkor
    • Sekretesspolicy
    • Sekretessinställningar
    • JW.ORG
    • Logga in
    Dela