Att behaga Jehova är det viktigaste för mig
BERÄTTAT AV THEODOROS NEROS
Dörren till min cell öppnades, och en officer skrek: ”Vem är Neros?” Då jag talade om att det var jag, befallde han: ”Res dig upp. Vi skall avrätta dig.” Detta hände år 1952 i ett militärläger i Korinth i Grekland. Varför hängde mitt liv så ovisst på en skör tråd? Låt mig, innan jag förklarar det, få berätta lite om min bakgrund.
OMKRING år 1925 fick min far kontakt med bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades). Han blev snart en av dem, och han förmedlade sin tro åt sina åtta bröder och systrar, som alla omfattade Bibelns sanning. Det gjorde även hans föräldrar. Senare gifte han sig, och jag föddes år 1929 i Agrinio i Grekland.
Det var en fruktansvärd tid för Grekland! Det började med den grymma diktaturen under general Metaxas. Sedan bröt andra världskriget ut år 1939, och kort därefter blev landet ockuperat av nazisterna. Sjukdomar och hunger grasserade. De svullna kropparna av de döda forslades i väg i små skottkärror. Ondskan i världen var mycket tydlig, och det var också behovet av Guds kungarike.
Ett liv av överlämnad tjänst
Den 20 augusti 1942, då en grupp av oss var samlade till ett möte utanför Thessaloniki, pekade den presiderande tillsyningsmannen på de brittiska stridsflygplan som fällde bomber över staden och betonade hur vi var skyddade genom att lyda uppmaningen att ”inte underlåta att själva församlas”. (Hebréerna 10:25) Vid detta tillfälle träffades vi på stranden, och jag var bland dem som framställde sig för dop. När vi kom upp ur vattnet stod vi på led, och våra kristna bröder och systrar sjöng en sång i vilken de berömde oss för det beslut vi hade fattat. Det var en oförglömlig dag!
Kort därefter, medan en annan pojke och jag besökte människor i vårt predikande från hus till hus, blev vi anhållna av polisen och förda till polisstationen. För att betona att vi betraktades som kommunister och att vårt predikoarbete var förbjudet, slog de oss och sade: ”Jehova är densamme som Stalin, era dårar!”
Inbördeskriget rasade i Grekland, och hetsiga anti-kommunistiska känslor svallade. Dagen efter fick vi paradera förbi våra bostäder i handbojor, som om vi var brottslingar. Men detta var inte de enda prövningar jag hade.
Trosprov i skolan
Våren 1944 gick jag fortfarande i skolan, och nazisterna fortsatte att ockupera Thessaloniki. En dag i skolan sade en grekisk-ortodox präst, vår lärare i religion, till mig att jag skulle förhöras på dagens läxa. ”Han är inte ortodox kristen”, sade de andra barnen.
”Vad är han för något?” frågade professorn.
”Jag är ett Jehovas vittne”, svarade jag.
”En varg bland fåren”, skrek han, då han tog tag i mig och slog mig i ansiktet.
”Hur är det möjligt”, tänkte jag för mig själv, ”att en varg kan bli biten av ett får?”
Några dagar senare var vi omkring 350 som satt vid borden som var dukade till lunch. Föreståndaren sade: ”Neros läser en bordsbön.” Jag upprepade Fader vår, den bön som Jesus lärde sina efterföljare och som återfinns i Matteus 6:9–13. Föreståndaren gillade tydligen inte detta, och han frågade mig därför ilsket från sin plats vid bordet: ”Varför ber du bönen på det sättet?”
”Därför att jag är ett Jehovas vittne”, svarade jag. Då tog han också tag i mig och slog mig i ansiktet. Senare på dagen kallade en annan lärare in mig på sitt kontor och sade: ”Bra gjort, Neros! Håll fast vid din tro och ge inte upp.” Den kvällen uppmuntrade far mig med dessa ord av aposteln Paulus: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” — 2 Timoteus 3:12.
När jag hade slutat gymnasiet, var jag tvungen att välja vilken levnadsbana jag skulle följa. På grund av inbördeskriget i Grekland ställdes jag också inför frågan om kristen neutralitet. (Jesaja 2:4; Matteus 26:52) Senare, i början av år 1952, blev jag dömd till 20 års fängelse för min vägran att bära vapen under den svåra perioden i Greklands historia.
Min kristna neutralitet prövas
Under tiden jag satt inspärrad i militärläger i Messolongi och Korinth hade jag möjlighet att förklara för de militära befälhavarna att mitt enligt Bibeln övade samvete inte tillät mig att bli en soldat för att understödja politiska angelägenheter. ”Jag är redan en Jesu soldat”, förklarade jag och visade 2 Timoteus 2:3. När jag uppmanades att ompröva mitt beslut, sade jag att det inte hade kommit till i all hast, utan efter allvarligt övervägande och med tanke på mitt överlämnande åt Gud för att göra hans vilja.
Detta ledde till att jag fick utföra tvångsarbete, vara utan mat varannan dag i 20 dagar och sova på betonggolvet i en cell som var mindre än en gånger två meter. Och jag delade denna cell med två andra Jehovas vittnen! Det var under den här tiden, medan jag var i lägret i Korinth, som jag blev hämtad från cellen för att bli avrättad.
När vi gick till avrättningsplatsen, frågade officeren: ”Skall du inte säga något?”
”Nej”, svarade jag.
”Skall du inte skriva till din familj?”
”Nej”, svarade jag igen. ”De vet redan att jag kanske kommer att avrättas här.”
Vi kom fram till gårdsplanen, och jag blev befalld att ställa mig mot muren. Då, i stället för att ge soldaterna order om att skjuta, beordrade officeren: ”För in honom.” Alltsammans var bara en skenavrättning för att pröva mitt beslut.
Senare fördes jag till ön Makrónisos, där jag inte fick lov att ha någon annan litteratur än Bibeln. Tretton Jehovas vittnen hölls instängda i ett litet hus, avskilda från de närmare 500 kriminella fångarna. Men litteratur smugglades ändå in till oss på något sätt. För att ta ett exempel: En dag sändes en ask med loukoúmia (en omtyckt sötsak) till mig. Kontrollanterna var så ivriga att få tag på den att de inte såg tidskriften Vakttornet som låg gömd i botten. ”Soldaterna åt loukoúmia, men vi ’åt’ Vakttornet!” konstaterade ett Jehovas vittne.
Ett exemplar av den då nyligen utgivna boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? nådde oss, och en fånge som var ett Jehovas vittne och som kunde engelska översatte den. Vi studerade också Vakttornet tillsammans och höll våra möten i all hemlighet. Vi betraktade fängelset som en skola, som ett tillfälle att stärka vår andlighet. Framför allt var vi lyckliga därför att vi visste att vår ostraffliga kurs behagade Jehova.
Det sista fängelse som jag satt inspärrad i var i Týrintha på östra Peloponnesos. Där lade jag märke till en vakt som noga iakttog då jag ledde ett bibelstudium med en medfånge. Vilken överraskning det var för mig att många år senare träffa den vakten i Thessaloniki! Han var nu ett Jehovas vittne. Senare blev ett av hans barn satt i fängelse, inte som vakt utan som fånge. Han satt i fängelse av samma orsak som jag hade gjort.
Förnyad verksamhet efter frigivningen
Jag avtjänade endast tre år av vad som ursprungligen var ett 20-årigt straff. Efter frigivningen beslöt jag att bosätta mig i Athen. Jag blev emellertid snart sjuk i lungsäcksinflammation och tvingades återvända till Thessaloniki. Jag låg till sängs i två månader. Senare träffade jag en underbar flicka som hette Koula, och vi gifte oss i december 1959. År 1962 började hon som pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Tre år senare kunde jag förena mig med henne i pionjärtjänsten.
I januari 1965 blev vi förordnade att arbeta i kretstjänsten och besöka församlingar för att stärka dem andligen. Den sommaren hade vi också förmånen att vara med vid vår första stora områdessammankomst i Wien i Österrike. Den var olik dem som vi hade i Grekland, där vi var tvungna att träffas i hemlighet i skogen, eftersom vår verksamhet var förbjuden. Mot slutet av år 1965 inbjöds vi att arbeta vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Athen. Men år 1967 var vi tvungna att återvända till Thessaloniki på grund av att några av mina släktingar fick hälsoproblem.
Samtidigt som vi tog hand om våra familjeförpliktelser fortsatte vi att vara mycket upptagna i förkunnartjänsten. När jag en gång talade med min kusin Kostas, beskrev jag skönheten i Guds organisation och den kärlek, enhet och lydnad för Gud som finns i den. Han sade: ”Allt detta skulle vara mycket bra om bara Gud existerade.” Han tackade ja till min inbjudan att undersöka om Gud existerar eller inte. Jag nämnde att vi i augusti 1969 skulle vara med vid en internationell sammankomst för Jehovas vittnen i Nürnberg i Tyskland. Han frågade om han fick följa med, och även hans kamrat Alekos, som också studerade Bibeln tillsammans med oss, ville följa med.
Sammankomsten i Nürnberg var en ovanlig syn! Sammankomsten hölls på det enorma stadion där Hitler hade firat sina militära segrar. Närvaroantalet nådde en högsta siffra på mer än 150.000, och Jehovas ande var uppenbar i hela programmet. Kort tid därefter blev både Kostas och Alekos döpta. Båda tjänar nu som kristna äldste, och deras familjer är också Jehovas vittnen.
Jag började studera med en intresserad dam. Hennes man nämnde att han ville undersöka våra trosuppfattningar, och kort därefter talade han om för mig att han hade inbjudit en viss herr Sakkos, en grekisk-ortodox teolog, till en debatt. Maken ville ställa några frågor till oss båda. Herr Sakkos kom i sällskap med en präst. Mannen som vi hade besökt började med att säga: ”Först skulle jag vilja att herr Sakkos svarar på tre frågor.”
Mannen höll upp den översättning av Bibeln som vi hade använt vid våra samtal och sade: ”Fråga nummer ett: Är detta en riktig bibel, eller är det Jehovas vittnens bibel?” Herr Sakkos svarade att det var en auktoritativ översättning, och han beskrev också Jehovas vittnen som ”älskare av Bibeln”.
Mannen fortsatte med att säga: ”Fråga nummer två: Är Jehovas vittnen moraliska?” Han ville i själva verket få veta vad slags människor hans hustru hade börjat umgås med. Teologen svarade att de utan tvivel är moraliska.
”Tredje frågan”, fortsatte mannen: ”Är Jehovas vittnen avlönade?” ”Nej”, svarade teologen.
”Jag har fått mina frågor besvarade, och jag har fattat mitt beslut”, avslutade mannen. Därefter fortsatte han sitt bibelstudium och blev snart döpt som ett Jehovas vittne.
Ett rikt och givande liv
I januari 1976 började jag återigen tjäna som kretstillsyningsman. Omkring sex år senare hade jag privilegiet att vara med och gå i spetsen för en ny form av predikande i Grekland — gatuvittnande. I oktober 1991 började min hustru och jag tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Några månader senare var jag tvungen att genomgå en komplicerad bypass-operation, som glädjande nog blev lyckad. Nu är min hälsa ganska bra, och jag har kunnat återuppta predikoarbetet som heltidsförkunnare. Jag tjänar också som äldste i en av församlingarna i Thessaloniki, och jag arbetar även tillsammans med sjukhuskommittén i området för att hjälpa dem som behöver läkarvård.
När jag ser tillbaka på mitt liv, inser jag vilken tillfredsställelse det har skänkt att göra det som behagar vår himmelske Fader. Jag är glad över att jag för länge sedan tog emot hans vädjande uppmaning: ”Var vis, min son, och gläd mitt hjärta, så att jag kan ge den svar som smädar mig.” (Ordspråken 27:11) Det gläder verkligen mitt hjärta att se den världsvida ökningen av uppriktiga människor som kommer in i Jehovas organisation. Att ta del i att göra människor fria med hjälp av Bibelns sanning och därigenom öppna möjligheten för dem till ett evigt liv i en rättfärdig ny värld är i sanning ett privilegium! — Johannes 8:32; 2 Petrus 3:13.
Vi försöker alltid uppmuntra unga tjänare åt Jehova att sätta heltidstjänsten som sitt mål, att ge av sin tid och kraft åt honom. Ja, att förtrösta på Jehova och finna rik förnöjelse i att glädja hans hjärta är det mest tillfredsställande man kan få uppleva i livet. — Ordspråken 3:5; Predikaren 12:1.
[Bilder på sidan 21]
(Vänster till höger)
Jag tjänar i köket på Betel år 1965
Jag håller ett tal år 1970 då vårt predikande var förbjudet
Min hustru och jag år 1959
[Bild på sidan 23]
Min hustru, Koula, och jag