Levnadsskildring
Ett föräldralöst barn finner en kärleksfull Fader
BERÄTTAT AV DIMITRIS SIDIROPOULOS
”Sätt i gång, ta vapnet och skjut”, morrade officeren ilsket och räckte fram ett gevär. Jag vägrade lugnt. De andra soldaterna såg med fasa på medan kulorna från officerens pistol började vina över axeln på mig. Döden verkade inte vara långt borta. Som väl var överlevde jag. Men det här var inte första gången mitt liv var i fara.
MIN släkt tillhörde en etnisk minoritet och bodde i närheten av Kayseri i Kappadokien i Turkiet. Tydligtvis omfattade en del personer från det här området den kristna läran under det första århundradet. (Apostlagärningarna 2:9) Men i början av 1900-talet var det helt andra tider.
Först flykting, sedan föräldralös
År 1922, några månader efter det att jag föddes, blev mina föräldrar tvungna att fly till Grekland som flyktingar på grund av en etnisk konflikt. De var panikslagna och lämnade allt efter sig utom sin lille pojke, och det var jag. Efter att ha fått utstå mycket lidande kom de i mycket dålig kondition fram till byn Kiria, i närheten av staden Drama i norra Grekland.
När jag var fyra år och min bror hade fötts dog far. Han blev bara 27 år, eftersom misären under den här svåra tiden hade brutit ner honom. Mor led fruktansvärt av förlusten, och inom kort dog också hon. Min bror och jag lämnades fullständigt ensamma och utblottade. Vi skickades från det ena barnhemmet till det andra, och när jag var 12 år kom jag till ett barnhem i Thessaloniki, där jag påbörjade en utbildning till mekaniker.
Under min uppväxt innanför barnhemmens kalla och ogästvänliga väggar grubblade jag över varför vissa människor får utstå så mycket lidande och orättvisa. Jag frågade mig varför Gud tillåter att sådana bedrövliga förhållanden får fortsätta. I religionsundervisningen fick vi lära oss att Gud är allsmäktig, men vi fick ingen logisk förklaring till varför det finns så mycket ondska. Det fanns ett populärt uttryck som sade att den grekisk-ortodoxa kyrkan är den bästa religionen. Jag frågade: ”Om den ortodoxa religionen är bäst, varför tillhör då inte alla människor den?” Men jag fick inget tillfredsställande svar.
Vår lärare hade emellertid djup respekt för Bibeln, och han fick oss att förstå att den är en helig bok. Föreståndaren för barnhemmet visade också respekt för Bibeln, men av någon anledning var han inte med vid gudstjänsterna. När jag ville veta varför, fick jag reda på att han en gång i tiden hade studerat tillsammans med Jehovas vittnen, ett trossamfund som var helt okänt för mig.
När jag hade avslutat min utbildning på barnhemmet i Thessaloniki var jag 17 år. Andra världskriget hade börjat, och Grekland var ockuperat av nazisterna. Människor dog av svält på gatorna. För att överleva flydde jag till landsbygden, där jag för en mager lön hjälpte till med jordbruksarbete.
Bibeln ger svar
När jag återvände till Thessaloniki i april 1945 fick jag besök av Paschalia, systern till en av de barndomskamrater som jag hade bott tillsammans med på flera av barnhemmen. Hon berättade att hennes bror var försvunnen och frågade om jag visste var han kunde vara. Under samtalets gång berättade hon att hon var ett Jehovas vittne och nämnde att Gud är intresserad av människor.
Jag var bitter och kom med invändningar. Varför hade jag behövt lida ända sedan jag var liten? Varför blev jag föräldralös? Var finns Gud när vi behöver honom som mest? Hon svarade: ”Är du säker på att du kan skylla sådana förhållanden på Gud?” Hon slog upp sin bibel och visade att det inte är Gud som gör att människor lider. Jag fick hjälp att inse att Skaparen älskar oss och att han inom kort kommer att rätta till förhållandena. Hon läste sådana bibelställen som Jesaja 35:5–7 och Uppenbarelseboken 21:3, 4 som visar att krig, stridigheter, sjukdom och död snart kommer att tas bort och att trogna människor skall få leva för evigt på jorden.
En familj ger mig stöd
Jag fick reda på att Paschalias bror hade dött i en skärmytsling mellan gerillastyrkor. Jag besökte hennes familj för att trösta dem, men i stället var det de som gav mig tröst från Bibeln. Jag gick tillbaka till dem för att få höra fler tröstande tankar från Bibeln, och det dröjde inte länge förrän jag slöt mig till en liten grupp av Jehovas vittnen som träffades i hemlighet för att studera och ha möten. Trots den utfrysning som vittnena utsattes för var jag besluten att fortsätta att komma tillsammans med dem.
Hos den här gruppen av ödmjuka kristna fann jag den varma, kärleksfulla familjeatmosfär som jag hade saknat. De gav mig den andliga hjälp som jag var i så desperat behov av. Hos dem fann jag osjälviska och omtänksamma vänner som alltid var villiga att ge hjälp och tröst. (2 Korinthierna 7:5–7) Ännu viktigare var att jag med deras hjälp drogs närmare Jehova, som jag nu hade kommit att se som min kärleksfulle himmelske Fader. Hans kärlek, barmhärtighet och djupa omtanke tilltalade mig verkligen. (Psalm 23:1–6) Äntligen hade jag funnit en andlig familj och en kärleksfull Fader! Jag var innerligt lycklig. Efter en tid överlämnade jag mig åt Jehova i bön, och jag blev döpt i september 1945.
Det jag fick lära mig vid de kristna mötena ökade inte bara min kunskap, utan fördjupade också min tro. Eftersom det inte fanns några transportmedel, gick flera av oss ofta till fots den fem kilometer långa sträckan mellan vår by och platsen där mötet hölls, och längs vägen hade vi oförglömliga andliga samtal. I slutet av 1945, när jag hörde talas om möjligheten att ta del i förkunnartjänsten på heltid, började jag som pionjär. Ett nära förhållande till Jehova var avgörande, för snart skulle min tro och ostrafflighet prövas till det yttersta.
Motstånd får motsatt verkan
Pistolbeväpnad polis gjorde ofta razzior där vi höll våra möten. På grund av ett våldsamt inbördeskrig rådde det undantagstillstånd i Grekland. Olika motståndsgrupper angrep varandra med hänsynslöst våld. Prästerna drog fördel av situationen och fick myndigheterna att tro att vi var kommunister och fick dem att utsätta oss för hätsk förföljelse.
Under en period på två år arresterades vi många gånger, och sex gånger fick vi domar på upp till fyra månaders fängelse. Men fängelserna var redan överfyllda av politiska fångar, så vi blev frisläppta. Vi använde vår oväntade frihet till att fortsätta att predika, men det dröjde inte länge förrän vi blev arresterade igen – tre gånger samma vecka. Vi visste att många av våra bröder hade blivit förvisade till ödsliga öar. Skulle min tro vara tillräckligt stark för att jag skulle klara av ett sådant prov?
Förhållandena blev ytterst besvärliga när jag sattes under polisbevakning. För att myndigheterna skulle kunna hålla ett öga på mig skickade de mig till Evosmos, inte långt från Thessaloniki, där det fanns en polisstation. Jag hyrde ett rum i närheten, och för att försörja mig började jag som kopparputsare. Tack vare mitt arbete kunde jag fortsätta som pionjär, eftersom det gjorde att jag kunde besöka hemmen i de närliggande byarna utan att väcka polisens misstankar. Det ledde till att ett flertal människor fick höra de goda nyheterna och visade intresse. Mer än tio av dem blev så småningom överlämnade tillbedjare av Jehova.
Tio år, åtta fängelser
Jag stod under uppsikt av polisen ända till slutet av 1949, då jag återvände till Thessaloniki och var ivrig att fortsätta i heltidstjänsten. År 1950, just när jag trodde att svårigheterna var över, blev jag oväntat inkallad till militärtjänst. På grund av min neutralitet som kristen var jag besluten att inte lära mig att ”föra krig”. (Jesaja 2:4) Jag började därför en lång, plågsam resa som skulle ta mig till några av Greklands mest ökända fängelser.
Det hela började i staden Drama. Under de första veckorna jag satt fängslad där började de nyrekryterade soldaterna med sina skjutövningar. En dag fördes jag till skjutbanan. En av officerarna räckte fram ett gevär och beordrade mig att skjuta. När jag vägrade började han skjuta mot mig. När de andra officerarna förstod att jag inte tänkte skjuta började de slå mig hänsynslöst. De tände cigaretter och tryckte dem mot mina handflator. Efteråt satte de mig i isoleringscell. Det här pågick i tre dagar. Smärtan från brännmärkena efter cigaretterna var plågsam, och ärren fanns kvar i många år.
Innan jag ställdes inför krigsrätt blev jag förflyttad till ett militärläger utanför Heraklion på Kreta. Där försökte de få mig att bryta min ostrafflighet, och jag blev svårt slagen. Jag var rädd för att jag inte skulle orka stå emot och bad innerligt till min himmelske Fader om styrka. Orden i Jeremia 1:19 dök upp i mitt minne: ”De skall strida mot dig, men de skall inte få övertaget över dig, ty ’jag är med dig’, lyder Jehovas uttalande, ’för att befria dig’.” ”Guds frid” gav mig inre ro. Jag förstod hur klokt det är att helt och fullt förtrösta på Jehova. (Filipperna 4:6, 7; Ordspråksboken 3:5)
Vid rättegången som följde dömdes jag till livstids fängelse. Jehovas vittnen betraktades som de värsta ”fienderna till staten”. Jag började avtjäna livstidsdomen i Itsedin, ett fängelse utanför Chania, där jag sattes i isoleringscell. Itsedin var ett gammalt fort, och i min cell kryllade det av råttor. Jag brukade svepa in mig i en gammal filt för att inte råttorna skulle komma i kontakt med kroppen när de kröp över mig. Jag blev allvarligt sjuk i lunginflammation. Läkaren sade att jag behövde sitta ute i solen, och det gjorde att jag kunde samtala med många av fångarna som vistades på rastgården. Men mitt tillstånd förvärrades, och efter en kraftig lungblödning flyttades jag till sjukhuset i Heraklion.
Återigen fanns min andliga familj av medkristna vid min sida när jag behövde dem. (Kolosserna 4:11) Bröderna i Heraklion besökte mig regelbundet och gav mig tröst och uppmuntran. Jag talade om att jag behövde litteratur för att kunna vittna för intresserade personer. De gav mig en dubbelbottnad resväska där jag kunde ha litteraturen i säkert förvar. Jag är verkligen glad över att jag under min tid i de olika fängelserna kunde hjälpa åtminstone sex medfångar att bli sanna kristna!
Under tiden hade inbördeskriget slutat, och min livstidsdom hade kortats av till ett tioårigt fängelsestraff. Den återstående delen av straffet avtjänade jag i Rethymnon, Yedi Kule och Kassandra. Efter att ha suttit nästan tio år i åtta olika fängelser blev jag frigiven och återvände till Thessaloniki, där jag blev varmt mottagen av mina älskade kristna bröder.
Jag växer andligen bland kristna bröder
Vid den här tiden kunde Jehovas vittnen i Grekland utöva sin tro i relativ frihet. Jag tog omedelbart vara på tillfället att fortsätta i heltidstjänsten. Inom kort fick jag en annan välsignelse. Jag lärde känna Katina, en trogen kristen syster som älskade Jehova och var mycket nitisk i predikoarbetet. Vi gifte oss i oktober 1959. När vår dotter, Agape, föddes och jag fick en egen kristen familj läkte såren från min föräldralösa barndom ytterligare. Men framför allt var vi som familj glada över att få tjäna vår kärleksfulle himmelske Fader, Jehova, och få skydd och omvårdnad av honom. (Psalm 5:11)
På grund av omständigheter som jag själv inte kunde påverka blev jag tvungen att sluta som pionjär, men jag stödde min hustru medan hon fortsatte i heltidstjänsten. År 1969 blev en verklig milstolpe i mitt kristna liv. Det året höll Jehovas vittnen en internationell sammankomst i Nürnberg i Tyskland. Jag förberedde mig för att åka dit och ansökte om pass. När min hustru efter två månader gick till polisstationen och frågade varför jag ännu inte hade fått passet, tog en polis fram en tjock mapp ur en skrivbordslåda och sade: ”Ber du om pass för den här personen, så att han skall kunna värva proselyter i Tyskland? Det går inte! Han är farlig.”
Med Jehovas hjälp och med hjälp av några bröder kunde jag med kollektivpass resa till den underbara sammankomsten. Som mest var över 150 000 personer närvarande, och jag kunde tydligt se att Jehovas ande vägledde och förenade denna internationella andliga familj. Längre fram i livet skulle jag komma att uppskatta det kristna brödraskapet ännu mer.
Min älskade hustru och lojala kamrat dog 1977. Jag gjorde mitt bästa för att fostra min dotter enligt Bibelns principer, men jag behövde inte göra det ensam. Än en gång kom min andliga familj till undsättning. Jag är evigt tacksam för det stöd bröderna gav mig under den här svåra tiden. Vissa av dem flyttade till och med hem till oss en tid för att se efter min dotter. Jag skall aldrig glömma deras självuppoffrande kärlek. (Johannes 13:34, 35)
Agape växte upp och gifte sig med en broder som heter Elias. De har fyra söner, som alla är med i sanningen. Under de senaste åren har jag drabbats av stroke flera gånger, och min hälsa blir allt sämre. Min dotter och hennes familj tar väl hand om mig. Trots dålig hälsa har jag många orsaker att vara glad. Jag kommer ihåg när det bara fanns ett hundratal bröder i området runt Thessaloniki som träffades i hemlighet i privata hem. Nu finns det omkring fem tusen nitiska vittnen i det området. (Jesaja 60:22) Vid sammankomster händer det att unga bröder kommer fram till mig och frågar: ”Kommer du ihåg när du brukade komma med tidskrifterna till oss?” Föräldrarna kanske inte läste tidskrifterna, men deras barn gjorde det, och de gjorde andliga framsteg!
När jag ser tillväxten inom Jehovas organisation känner jag att det har varit värt alla de svårigheter som jag har utstått. Jag brukar säga till mina barnbarn och andra ungdomar att de skall komma ihåg sin himmelske Fader medan de är unga, eftersom han aldrig kommer att överge dem. (Predikaren 12:1) Jehova stod vid sitt ord, och för mig blev han ”en far för faderlösa”. (Psalm 68:5) Trots att jag var föräldralös som liten, fann jag till sist en beskyddande Fader!
[Bild på sidan 22]
Jag arbetade som kock i fängelset i Drama
[Bild på sidan 23]
Katina och jag på vår bröllopsdag 1959
[Bild på sidan 23]
En sammankomst i en skog i närheten av Thessaloniki i slutet av 1960-talet
[Bild på sidan 24]
Tillsammans med vår dotter 1967