Att bygga på hednisk grund

ETT av de många imponerande monument som turister gärna besöker när de kommer till Rom är Pantheon. Detta mästerverk av romersk arkitektur är ett av de få byggnadsverk där som finns bevarade i så gott som oförändrat skick sedan antiken. Byggnaden började uppföras omkring år 27 f.v.t. av Agrippa och byggdes om av Hadrianus omkring år 120 v.t. Särskilt anmärkningsvärt med byggnaden är dess väldiga kupol med en diameter på 43 meter, något man inte lyckats överträffa förrän i modern tid. Pantheon var ursprungligen ett hedniskt tempel, en ”helgedom åt alla gudar”, vilket är innebörden i det ursprungliga grekiska ordet. I dag är det en romersk-katolsk kyrka. Hur kunde en sådan förvandling bli möjlig?

År 609 v.t. återinvigde påven Bonifatius IV templet, som hade stått oanvänt en lång tid, men helgade det som en ”kristen” kyrka. Den gavs då namnet Santa Maria Rotunda. Bonifatius tanke med hur den skulle användas var, enligt en artikel som publicerades i den jesuitiska tidskriften La Civiltà Cattolica år 1900, att ”gemensamt upphöja alla martyrer inom den kristna sfären, eller rättare sagt alla helgonen, men först och främst Guds jungfrumoder”. De namn som romersk-katolska kyrkan i vår tid har gett Pantheon — Santa Maria ad Martyres och Santa Maria Rotunda — återspeglar denna oskriftenliga tanke. — Jämför Apostlagärningarna 14:8–15.

”Det krävdes inga större förändringar” för att anpassa Pantheon till detta nya ändamål, fortsätter artikeln. ”Bonifatius följde de enkla och generösa regler som redan hade fastställts av en av hans föregångare, sankt Gregorius den store [påven Gregorius I], en mästare och ett föredöme i att anpassa hedniska tempel till användning i kristen tillbedjan.” Vad var det för regler?

I ett brev till en missionär som skulle resa till det hedniska Britannien år 601 v.t. gav Gregorius dessa instruktioner: ”Avgudatemplen i landet bör inte förstöras; utan endast gudabilderna i dem. ... Om templen är i gott skick, måste de göras om från platser där man tillber djävlar till platser för tillbedjan av den sanne Guden.” Gregorius tanke var att om de hedniska folken fick se sina tidigare tempel stå kvar oförstörda skulle de vara mer benägna att fortsätta att tillbe i dem. Medan hedningarna tidigare hade brukat ”slakta många oxar till offer åt djävlar”, skrev påven, hoppades man nu att de ”inte längre skulle offra djur åt djävulen, utan i stället slakta dem för att vederkvicka sig själva till lovprisning av Gud”.

Katolicismen ”bemötte” också den hedniska tillbedjan genom att, i omedelbar närhet av de tidigare templen, grunda kyrkor helgade åt ”kristna” skyddshelgon. Gamla högtider upptogs och gavs en ”kristen” innebörd. Som det uttrycks i La Civiltà Cattolica: ”Att en del av de tidiga kristnas vanor och religiösa seder var nära förbundna med vissa hedniska seder och bruk är allmänt känt av alla forskare i våra dagar. Det var vanor som var alltför kära för folket, seder som var för djupt rotade i och sammanflätade med både det offentliga livet och människornas privatliv i den forntida världen. I sin godhet och vishet ansåg inte moderkyrkan det vara nödvändigt att förkasta dem; genom att i stället omvandla dem i kristen bemärkelse och lyfta upp dem till ny upphöjdhet och nytt liv segrade kyrkan över dem med medel som var på samma gång både kraftfulla och milda och kunde därigenom utan motstånd vinna över till sig både massornas och de bildades själar.”

Ett välkänt exempel på en hednisk högtid som kyrkan upptagit är förstås julen. Den 25 december var faktiskt ursprungligen det datum då de forntida romarna firade dies natalis Solis Invicti, ”den oövervinnliga solens födelsedag”.

I sin önskan att vinna hedningars hjärtan valde kyrkan alltså att inte hålla fast vid sanningen. Den rättfärdigade synkretism, dvs. införlivandet av hedniska trosuppfattningar och seder som var ”kära för folket”. Resultatet blev en uppblandad, avfällig kyrka, långt avlägsnad från den sanna kristendomens lära. I ljuset av detta är det kanske inte så förvånande att ett tidigare romerskt tempel för ”alla gudar” — Pantheon — kunde förvandlas till en katolsk kyrka helgad åt Maria och alla ”helgonen”.

Det borde emellertid vara uppenbart att det inte räcker med att man helgar ett tempel för ett nytt syfte eller ger en högtid ett nytt namn för att förvandla tillbedjan av ”djävlar till ... tillbedjan av den sanne Guden”. ”Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar?” frågade aposteln Paulus. ”’”Gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”; ”och jag skall ta emot er”. ”Och jag skall vara en fader för er, och ni skall vara söner och döttrar till mig”, säger Jehova, den Allsmäktige.’” — 2 Korinthierna 6:16–18.