Jag håller mitt löfte att tjäna Gud

BERÄTTAT AV FRANZ GUDLIKIES

Endast fyra i mitt kompani på mer än hundra soldater var kvar i livet. Ställd inför döden föll jag ner på mina knän och lovade Gud: ”Om jag överlever kriget, skall jag tjäna dig för alltid.”

JAG gav detta löfte för 54 år sedan, i april 1945, då jag var soldat i den tyska armén. Det var strax före andra världskrigets slut, och den sovjetiska armén var mitt uppe i en framstöt på bred front mot Berlin. Våra män var uppställda nära staden Seelow vid floden Oder, mindre än 65 kilometer från Berlin. Där besköts vi dag och natt med tung artillerield, och mitt kompani decimerades.

Det var då som jag för första gången i mitt liv brast i gråt och bad till Gud. Jag påminde mig en bibeltext som min gudfruktiga mor ofta citerade: ”Anropa mig på trångmålets dag. Jag kommer att undsätta dig, och du kommer att förhärliga mig.” (Psalm 50:15) Där, i skyttegravarna och med fara för mitt liv, gav jag mitt löfte till Gud. Hur kunde jag hålla detta löfte? Och hur kom det sig att jag hade blivit soldat i den tyska armén?

Jag växte upp i Litauen

År 1918, under första världskriget, förklarade sig Litauen självständigt och upprättade ett demokratiskt styre. Jag föddes 1925 i trakterna av Memel (Klaipėda) nära Östersjön. Året innan jag föddes hade området blivit införlivat med Litauen.

Mina fem systrar och jag hade en lycklig barndom. Far var som en nära vän och gjorde alltid saker tillsammans med oss barn. Våra föräldrar tillhörde evangeliska kyrkan, men de var inte med vid gudstjänster, eftersom mor tog anstöt av prästens skrymteri. Men hon älskade Gud och hans ord, Bibeln, som hon ivrigt läste.

År 1939 intog Tyskland den del av Litauen där vi bodde. I början av 1943 blev jag inkallad till militärtjänst i den tyska armén. I en av striderna blev jag sårad, men sedan jag blivit återställd från skadorna återvände jag till östfronten. Vid det här laget hade krigslyckan vänt, och de tyska trupperna retirerade nu framför den sovjetiska armén. Det var då jag med knapp nöd undgick att bli dödad, som nämndes i inledningen.

Jag håller mitt löfte

Under kriget flyttade mina föräldrar till Oschatz i Tyskland, strax sydöst om Leipzig. Efter kriget var det svårt att hitta dem. Men så lyckliga vi var då vi till slut kunde återförenas! Inte långt därefter, i april 1947, följde jag med mor till ett offentligt tal som hölls av Max Schubert, ett Jehovas vittne. Mor trodde att hon hade funnit den sanna religionen, och efter att ha varit med på några möten delade jag hennes tro.

Kort därefter föll mor ner från en stege och ådrog sig skador som hon dog av några månader senare. När hon låg på sjukhuset, uppmuntrade hon mig innerligt: ”Jag har ofta bett att åtminstone ett av mina barn skulle finna vägen till Gud. Nu ser jag att mina böner har blivit besvarade, och jag kan dö i frid.” Jag ser verkligen fram emot den tid då mor kommer att uppväckas från döden och få reda på att hennes böner uppfylldes! — Johannes 5:28.

Den 8 augusti 1947, endast fyra månader efter det att jag hade hört broder Schuberts tal, blev jag döpt vid en sammankomst i Leipzig som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud. Äntligen vidtog jag åtgärder hänemot att infria mitt löfte till Gud. Jag blev snart pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Vid den tiden var det närmare 400 pionjärer som bodde i det som senare blev Tyska demokratiska republiken, eller Östtyskland.

Tidiga trosprov

En granne i Oschatz försökte intressera mig för marxismen och erbjöd mig en statsunderstödd universitetsutbildning om jag gick med i Socialistiska enhetspartiet (SED). Jag tackade nej till erbjudandet, alldeles som Jesus avvisade Satans erbjudande. — Matteus 4:8–10.

En dag i april 1949 kom två poliser till min arbetsplats och krävde att jag följde med dem. Jag fördes till den sovjetiska underrättelsetjänstens lokala kontor, där jag anklagades för att arbeta för kapitalister i Väst. Jag kunde bevisa att jag var oskyldig, sade de, genom att fortsätta med mitt arbete från hus till hus, men anmäla till dem alla som talade negativt om Sovjetunionen eller SED eller var och en som besökte Jehovas vittnens möten. När jag vägrade att samarbeta, blev jag inlåst i en cell. Senare fördes jag inför vad som tycktes vara en militärdomstol. Min dom: 15 års straffarbete i Sibirien!

Jag bevarade mitt lugn, och det imponerade på officerarna. Därefter sade de till mig att mitt straff skulle träda i kraft, men att det skulle räcka för mig att jag anmälde mig en gång i veckan tills jag var beredd att samarbeta med dem. Eftersom jag ville ha råd av mer mogna Jehovas vittnen, reste jag till Magdeburg, där Sällskapet Vakttornets avdelningskontor då fanns. Det var inte lätt att företa resan, eftersom jag var skuggad. Ernst Wauer, som tjänade i den juridiska avdelningen i Magdeburg, sade till mig: ”Kämpa, så kommer du att vinna. Kompromissa, så kommer du att knäckas. Det är vad vi lärde oss i koncentrationslägret.”a Det rådet hjälpte mig att hålla löftet att tjäna Gud.

Förbud och fängelse återigen

I juli 1950 rekommenderades jag att tjäna som resande tillsyningsman. Men den 30 augusti slog polisen till mot våra lokaler i Magdeburg, och vårt predikoarbete förbjöds. Mitt förordnande blev därför ändrat. Paul Hirschberger och jag skulle arbeta med omkring 50 församlingar, och varje besök skulle vara två eller tre dagar i syfte att hjälpa bröderna att bli organiserade för att fortsätta att utföra sin tjänst under förbudet. Under de följande månaderna undgick jag sex gånger att bli arresterad av polisen!

I en av församlingarna hade det kommit in någon som förrådde oss för Stasi, den statliga säkerhetstjänsten. I juli 1951 blev därför Paul och jag arresterade på gatan av fem män med dragna pistoler. När vi såg tillbaka, kunde vi se att vi inte hade litat på Jehovas organisation i den utsträckning vi borde ha gjort. Vi hade fått rådet av äldre bröder att aldrig resa tillsammans. Självsäkerhet hade lett till att vi förlorade vår frihet! Dessutom hade vi inte på förhand resonerat om vad vi skulle säga om vi blev arresterade.

Ensam i min cell och med tårar i ögonen bönföll jag Jehova om hjälp, så att jag inte skulle förråda bröderna eller kompromissa i fråga om min tro. Efter det att jag hade somnat väcktes jag plötsligt av min vän Pauls röst. Precis ovanför min cell låg det rum där han förhördes av Stasi. Eftersom det var en varm och fuktig natt, var balkongdörren öppen, och jag kunde svagt höra allting. När jag senare förhördes, gav jag samma svar, vilket förvånade vakterna. Mors favoritbibelställe: ”Anropa mig på trångmålets dag. Jag kommer att undsätta dig”, kom tillbaka i minnet, och jag blev mycket uppmuntrad. — Psalm 50:15.

Efter förhöret tillbringade Paul och jag fem månader i häktet i Stasifängelset i Halle och senare i Magdeburg i väntan på rättegång. Medan vi var i Magdeburg kunde jag då och då se glimtar av vårt då stängda avdelningskontor. Jag önskade att jag hade kunnat arbeta där i stället för att vara i fängelse! I februari 1952 tillkännagavs vårt straff: ”10 års fängelse och 20 års förlust av medborgerliga rättigheter.”

Jag bevarar tron i fängelset

Jehovas vittnen som hade blivit dömda till åtminstone tio år bar en särskild identifikation under en del av tiden i fängelset. Ett rött band syddes fast på ett av byxbenen och på en av ärmarna på jackan. En liten rund bit röd papp fästes också på utsidan av vår celldörr för att underrätta vakterna om att vi var farliga brottslingar.

Myndigheterna betraktade oss faktiskt som de värsta brottslingar. Vi fick inte ha någon bibel därför att, som en vakt uttryckte det, ”ett Jehovas vittne med en bibel i handen är som en brottsling med ett vapen i handen”. För att få tag på fragment av Bibeln läste vi verk av den ryske författaren Leo Tolstoj, som ofta citerade bibeltexter i sina böcker. Vi lärde oss dessa bibeltexter utantill.

Innan jag arresterades 1951 hade jag förlovat mig med Elsa Riemer. Hon besökte mig i fängelset så ofta som möjligt och skickade ett matpaket en gång i månaden. Hon gömde också andlig mat i paketen. Vid ett tillfälle stoppade hon in artiklar från Vakttornet i några korvar. Vakterna skar ofta upp korvar för att kontrollera om något var gömt i dem, men denna gång kom paketet strax före arbetsdagens slut och kontrollerades inte.

Karl Heinz Kleber och jag delade en liten cell med tre interner som inte var vittnen. Hur skulle vi kunna läsa Vakttornet utan att bli sedda? Jo, vi låtsades läsa en bok, men inuti hade vi gömt artiklarna ur Vakttornet. Vi sände också den här dyrbara andliga födan vidare till medvittnen i fängelset.

När vi var i fängelset, tog vi också vara på tillfällen att berätta för andra om Guds kungarike. Det var en upplevelse för mig att få se att en av mina medfångar blev troende som ett resultat av detta. — Matteus 24:14.

Jag återupptar heltidstjänsten

Den 1 april 1957, efter nästan sex år bakom galler, blev jag frigiven. Mindre än två veckor senare gifte jag mig med Elsa. När Stasi fick reda på att jag var frigiven, sökte de efter en förevändning att få mig i fängelse igen. För att undvika den risken tog Elsa och jag oss över gränsen för att bosätta oss i Västberlin.

När vi kom till Västberlin, ville Sällskapet veta vad vi hade för planer. Vi förklarade att en av oss skulle vara pionjär medan den andre tog ett förvärvsarbete.

”Vad skulle ni säga om ni båda kunde vara pionjärer?” frågade de oss.

”Om det är möjligt”, svarade vi, ”vill vi börja med en gång.”

Vi fick därför ett litet bidrag varje månad som hjälp till att försörja oss, och 1958 började vi tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Vilken glädje vi kände när vi såg personer som vi studerade Bibeln med förändra sitt liv och bli Jehovas tjänare! De följande tio åren som pionjärer med särskilt uppdrag lärde oss att arbeta nära tillsammans som man och hustru. Elsa var alltid vid min sida, även när jag lagade bilen. Vi läste, studerade och bad också tillsammans.

År 1969 fick vi ett förordnande i resetjänsten, och vi besökte en ny församling varje vecka för att betjäna medlemmarnas behov. Josef Barth, en man med erfarenhet av resetjänsten, gav mig det här rådet: ”Om du vill göra ditt förordnande framgångsrikt, var då bara en broder gentemot bröderna.” Jag försökte tillämpa det rådet. Det ledde till att vi hade ett mycket innerligt och harmoniskt förhållande till medvittnen, vilket gjorde det lätt att ge råd när det var nödvändigt.

År 1972 fick Elsa veta att hon hade cancer och genomgick en operation. Senare utvecklade hon även reumatism. Även om hon plågades av värk, följde hon ändå med mig varje vecka då jag betjänade församlingarna, och hon arbetade med systrarna i tjänsten så mycket hon kunde.

Behov att göra förändringar

År 1984 blev mina svärföräldrar i behov av ständig vård, och vi lämnade därför resetjänsten för att hjälpa dem, och det gjorde vi tills de dog fyra år senare. (1 Timoteus 5:8) År 1989 blev Elsa svårt sjuk. Lyckligtvis har hon återhämtat sig något, men det har varit nödvändigt för mig att sköta alla hushållssysslorna. Jag håller fortfarande på att lära mig hur man skall förhålla sig till någon som lider av konstant värk. Men trots stressen och påfrestningarna har vi bevarat glädjen över andliga ting.

Lyckligtvis är vi i dag fortfarande med på förteckningen över pionjärer. Vi har emellertid kommit att inse att vad som är viktigt är inte den ställning vi har eller hur mycket vi kan göra, utan att vi förblir trogna. Vi önskar tjäna vår Gud, Jehova, inte bara några få år, utan i all evighet. Det vi har varit med om har varit en underbar övning för framtiden. Och Jehova har gett oss styrka att lovprisa honom även under de mest påfrestande förhållanden. — Filipperna 4:13.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Jag satt i fängelse här i Magdeburg

[Bildkälla]

Gedenkstätte Moritzplatz Magdeburg für die Opfer politischer Gewalt; foto: Fredi Fröschki, Magdeburg

[Bild på sidan 23]

Då vi gifte oss 1957

[Bild på sidan 23]

Elsa och jag i dag