Levnadsskildring

Små uppoffringar har gett oss stora välsignelser

BERÄTTAT AV GEORGE OCH ANN ALJIAN

Inte ens i våra vildaste fantasier hade min hustru och jag kunnat föreställa oss att vi en dag skulle förväxla orden ”undervisare” och ”mus”. Vi hade aldrig kunnat tro att vi, i sextioårsåldern, skulle få kämpa med helt främmande skrivtecken för att kunna kommunicera med människor från Fjärran Östern. Ändå var det precis vad Ann och jag gjorde i slutet av 1980-talet. Vi skulle gärna vilja berätta hur de små uppoffringar vi gjorde i vårt liv kunde leda till många välsignelser.

JAG kommer från en familj med armeniska rötter och tillhörde armeniska kyrkan. Ann var katolik. Vi kompromissade båda i fråga om vår tro när vi gifte oss 1950. Jag var 27 och Ann var 24. Vi flyttade in i en lägenhet ovanför den kemtvätt som jag hade i Jersey City i New Jersey i USA. Då hade jag haft kemtvätten i omkring fyra år.

År 1955 köpte vi ett vackert hus med tre sovrum i Middletown i New Jersey. Det låg sex mil från kemtvätten, där jag arbetade sex dagar i veckan. Jag kom hem sent varje kväll. Den enda kontakten jag hade med Jehovas vittnen var när de med jämna mellanrum tittade in till mig på tvätten och lämnade biblisk litteratur. Jag läste den med stort intresse. Trots att min affärsrörelse tog det mesta av min tid och uppmärksamhet, utvecklade jag djup respekt för Bibeln.

Snart upptäckte jag att Vakttornets radiostation, WBBR, sände bibliska undervisningsprogram. Jag lyssnade mycket uppmärksamt på dem när jag körde till och från arbetet och blev så intresserad att jag bad Jehovas vittnen besöka mig i mitt hem. I november 1957 ringde George Blanton på min dörr, och han började studera Bibeln med mig.

Familjen enad i sann tillbedjan

Vad tyckte Ann om det här? Låt henne få berätta hur hon upplevde det:

”Min första reaktion var att sätta mig på tvären. Jag avbröt honom hela tiden när han studerade, och därför bestämde han sig för att ha sitt studium på en annan plats. Så var det i åtta månader. Under den tiden började George vara med vid möten i Rikets sal på söndagarna. Då förstod jag att han menade allvar med sitt bibelstudium, eftersom söndagen var hans enda lediga dag i veckan. Ändå fortsatte han att vara en god make och far – rentav en ännu bättre – och min attityd började förändras. Ibland när jag torkade av bordet i vardagsrummet, och ingen kunde se mig, tog jag faktiskt upp och läste något nummer av Vakna! som George brukade lägga där. Det hände också att George läste vissa artiklar i Vakna! för mig, och då valde han artiklar som inte direkt handlade om trosfrågor men som alltid riktade uppmärksamheten på Skaparen.

En kväll när George studerade Bibeln tillsammans med broder Blanton, fick jag syn på en skrift som vår tvåårige son, George, hade lagt på mitt nattduksbord. Den behandlade vilket hopp som finns för de döda. Även om jag var trött, började jag läsa, för min mormor hade just dött, och jag kände mig väldigt nedslagen. Jag förstod med en gång Bibelns sanning om att de döda inte lider och att de skall få liv igen i en framtida uppståndelse. Snart satt jag rakt upp i sängen och läste ivrigt, medan jag strök under sådant som jag ville att George skulle läsa när han kom hem från sitt bibelstudium.

Min man kunde knappt tro att jag var samma människa. När han gick hemifrån var jag avogt inställd, men nu formligen bubblade jag över av alla fantastiska sanningar som jag hade upptäckt i Bibeln! Vi var vakna till långt in på småtimmarna och pratade om Bibeln. George förklarade Guds avsikt med jorden. Den kvällen frågade jag om han inte kunde ha studiet hemma i stället, så att jag kunde få vara med.

Broder Blanton gav oss rådet att låta barnen vara med vid studiet. Vi tyckte att de var för små, de var bara två och fyra år. Men broder Blanton visade oss 5 Moseboken 31:12, där det står: ’Samla folket, männen och kvinnorna och de små barnen ..., för att de skall lyssna och för att de skall lära.’ Vi tog tacksamt emot det rådet och ordnade så att barnen kunde vara med och svara under bibelstudiet. Vi förberedde oss för studiet tillsammans, men vi sade aldrig åt barnen vad de skulle svara. Vi tror att det här hjälpte våra barn att göra sanningen till sin egen. Vi kommer alltid att vara tacksamma för de råd broder Blanton gav oss för att hjälpa vår familj att växa andligen.”

Utmaningar som innebar uppoffringar

Nu när vi studerade Bibeln tillsammans ställdes vi inför andra utmaningar. Eftersom kemtvätten låg så långt hemifrån, brukade jag inte komma hem förrän vid niotiden på kvällen. Därför kunde jag inte vara med vid mötena under veckan, utan bara på söndagarna. Vid det här laget gick Ann på alla möten och gjorde snabba framsteg. Jag ville också gå på alla möten och dessutom ha ett familjestudium. Jag förstod att jag måste göra vissa uppoffringar och bestämde mig för att ha kortare öppettider, även om jag riskerade att förlora en del av mina kunder.

Det här visade sig vara en bra lösning. Vi tyckte att familjestudiet var lika viktigt som de fem mötena i Rikets sal och kallade det vårt sjätte möte. Det innebar att vi hade det på en bestämd dag och tid – varje onsdag klockan åtta på kvällen. När vi diskade undan det sista efter middagen, kunde någon av oss säga: ”Det är snart dags för vårt ’möte’!” Ann började studiet om jag var sen, och sedan tog jag över så fort jag kom hem.

Något som också bidrog till att stärka familjebanden och ena oss som familj var att vi läste dagens text tillsammans varje morgon. Men det var lite besvärligt att ordna det. Alla hade olika tider på morgonen. Vi resonerade om det och bestämde att alla skulle gå upp vid samma tid, äta frukost halv sju och läsa dagens text tillsammans. Det här var till stor nytta för oss. När våra söner växte upp ville de tjäna vid Betel. Vi kände att de här dagliga samtalen bidrog till deras andliga utveckling.

Privilegier efter dopet – behov av större uppoffringar

Jag lät döpa mig 1962 och sålde mitt företag efter att ha drivit det i 21 år. Jag skaffade ett arbete som låg närmare hemmet så att vi kunde tjäna Jehova tillsammans. Det här öppnade dörren till många välsignelser. Vi satte upp som mål att vi alla skulle börja i heltidstjänsten. Edward, vår äldste son, blev heltidsförkunnare, eller reguljär pionjär, direkt efter skolan i början av 1970-talet. Lite senare började vår son George som pionjär, och Ann var inte sen att följa efter. Jag blev mycket uppmuntrad av dem, eftersom de berättade för mig vad de var med om i tjänsten. Vi resonerade om hur vi skulle kunna förenkla våra liv så att alla skulle kunna vara i heltidstjänsten. Vi bestämde oss för att sälja huset där vi hade bott i 18 år och där barnen hade växt upp. Vi tyckte verkligen om vårt hus, men Jehova välsignade vårt beslut att sälja det.

Edward började tjäna vid Betel 1972 och George 1974. Även om Ann och jag saknade dem, gick vi inte och tänkte på hur trevligt det hade varit om de hade bott i närheten av oss, gift sig och fått barn. I stället var vi glada över att våra söner tjänade Jehova vid Betel.a Vi instämmer i orden i Ordspråksboken 23:15: ”Min son, om ditt hjärta är vist, skall också mitt hjärta glädja sig.”

Pionjärer med särskilt uppdrag

Vi fortsatte som pionjärer, medan våra båda söner tjänade vid Betel. Men så en dag 1975 fick vi ett brev med en inbjudan att börja som pionjärer med särskilt uppdrag i Clinton County i Illinois, på ett icke-utlämnat distrikt. Vi blev verkligen överraskade! Det betydde att vi skulle behöva lämna New Jersey. Där hade vi många vänner och släktingar, och där bodde vi inte så långt ifrån våra söner i New York. Men vi såg det som ett förordnande från Jehova och gjorde den här uppoffringen som sedan ledde till nya välsignelser.

Efter att ha arbetat på det här distriktet i några månader började vi ha möten i en samlingslokal i Carlyle i Illinois. Men vi behövde en egen möteslokal. En broder och hans hustru fick tag på en tomt där det stod en liten stuga som vi kunde hyra. Vi rustade upp stugan – med uthus och allt – och förvandlade den till en liten möteslokal. Ett glatt minne därifrån är en nyfiken häst som brukade sticka in huvudet genom fönstret för att se vad vi höll på med under mötet.

Så småningom bildades Carlyle-församlingen, och vi var glada över att ha haft en del i det. Vi fick hjälp av ett ungt pionjärpar, Steve och Karil Thompson, som också hade kommit för att arbeta på det här distriktet. De stannade i flera år och gick sedan igenom Vakttornets Bibelskola Gilead. De blev förordnade att tjäna som missionärer i Östafrika, där de är i resetjänsten.

Vår lilla möteslokal blev snart för trång, och vi behövde en större lokal. Samme broder och hans hustru kom till undsättning och köpte en tomt som var bättre lämpad för en Rikets sal. Tänk så glada vi blev, när vi några år senare fick inbjudan till överlämnandet av en nybyggd Rikets sal i Carlyle! Jag hade privilegiet att hålla överlämnandetalet. Vår tjänst där var en underbar erfarenhet, en välsignelse från Jehova.

Ett nytt fält öppnar sig

År 1979 fick vi ett nytt förordnande. Den här gången gällde det Harrison i New Jersey. Där tjänade vi i 12 år. Under den tiden började vi studera Bibeln med en kinesisk kvinna, och det ledde till att vi satte i gång flera studier med kineser. Så småningom förstod vi att det fanns tusentals kinesiska studenter och familjer i området där vi bodde. Det gjorde att vi ville lära oss kinesiska. Det innebar visserligen att vi behövde studera kinesiska varje dag, men vi fick många fina bibelstudier med kineser där i området.

Under de åren upplevde vi många roliga situationer, särskilt när vi försökte tala kinesiska. En dag, när Ann skulle presentera sig, sade hon att hon var en mus i Bibeln i stället för en undervisare i Bibeln. De två orden är väldigt lika på kinesiska. Frun i huset log och sade: ”Välkommen, stig på! Jag har aldrig pratat med en bibelmus förut.” Vi måste fortfarande kämpa med kinesiskan.

Sedan blev vi förordnade att tjäna i en annan del av New Jersey, där vi kunde fortsätta att arbeta på det kinesiska fältet. Längre fram fick vi en förfrågan om vi ville flytta till Boston i Massachusetts, där det sedan tre år fanns en växande kinesisk grupp. Vi har haft privilegiet att stödja den gruppen de senaste sju åren och fick glädjen att vara med om att den blev en församling den 1 januari 2003.

Välsignelser av ett självuppoffrande liv

I Malaki 3:10 kan vi läsa om hur Jehova inbjuder sitt folk att föra in sina offer i hans förrådshus så att han kan tömma ut sina välsignelser i rikt mått. Vi gav upp en affärsrörelse som jag var mycket engagerad i. Vi sålde vårt hus, som vi tyckte så mycket om, och vi har gjort en del andra uppoffringar. Men jämfört med välsignelserna har det ändå varit små offer.

Jehova har verkligen tömt ut rika välsignelser över oss! Vi har haft glädjen att se våra barn ta emot sanningen, att vara upptagna på heltid med ett livräddande arbete och att uppleva hur Jehova har gett oss det vi behöver. Våra små uppoffringar har verkligen gett oss stora välsignelser!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Louise och George Blanton tillsammans med Ann, 1991

[Bild på sidan 26]

Rikets sal i Carlyle som överlämnades 4 juni 1983

[Bild på sidan 27]

Tillsammans med den nybildade kinesiska församlingen i Boston

[Bild på sidan 28]

Tillsammans med Edward, Connie, George och Grace