Att hjälpa dem som har speciella behov
1 Söker vi hitta på sätt som gör det möjligt att arbeta tillsammans med dem som på grund av handikapp eller invaliditet är mycket begränsade, när det gäller att kunna tala om Jehova och hans godhet? Det finns knappt någon församling som inte har en eller flera personer som är begränsade i vad de kan göra på grund av någon form av invaliditet. Det finns många som är fysiskt handikappade, därför att de är ofärdiga, blinda, döva eller till åren. Jehova är förvisso nöjd med deras begränsade tjänst, men bör vi fördenskull mena att deras önskan att helt och fullt ta del i tjänsten är mindre än vår?
2 Hos många är det så att fysiska svagheter gör dem mer medvetna om Jehovas kärlek och godhet, vilket får dem att önska göra mer. En sådan person kanske vill utvidga sin tjänst för Jehova, och detta kanske kan gå bra med lite hjälp från andra, och det blir till större glädje för alla parter. Skulle det inte vara ett bra sätt att visa kärleksfullt intresse att tänka på dessa vänner när vi planerar vår tjänst, att vara vakna för tillfällena att ta dem med oss eller hjälpa dem att ta del? Detta är i överensstämmelse med vårt mål att HJÄLPA VARANDRA!
VAD VI KAN GÖRA
3 Denna omtänksamhet är helt visst i linje med verkan av Jehovas ande, som genomsyrar den kristna församlingen. Paulus förklarade att det finns ”många lemmar, och ändå en enda kropp”, och han sade att det finns ”kroppens lemmar som tycks vara svagare” på grund av begränsningar som kunde vara av fysisk natur. Resultatet? ”Om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den.” Strävan att bistå dessa med ”tjänster för att hjälpa” sammansvetsar församlingen i kärlek och ger mer tyngd åt förkunnandet av Rikets budskap. — 1 Kor. 12:19—31.
4 Kan du komma på några sätt att göra detta? I en församling fanns det en blind broder, som inte var helt nöjd med det han uträttade i Jehovas tjänst. Han önskade göra mer. En annan broder, som förstod situationen, frågade om han på något sätt kunde hjälpa till. Detta ledde till att den blinde brodern snart själv ledde ett regelbundet bibelstudium. Hur gjorde han detta? Den broder som hjälpte honom tog sig varje vecka tid till att högläsa hela studieavsnittet för honom. Han följde med den blinde brodern på bibelstudiet och läste frågorna. Eftersom den blinde brodern var väl bekant med stoffet, kunde han leda ett fint studium, vilket gladde honom mycket.
5 I en annan församling kom det med många döva. Det fanns ingen som kunde hjälpa dem som tolk, men några unga bröder och systrar var vakna för detta behov och lärde sig teckenspråket. De visade mycket fint sin kristna kärlek genom att hjälpa dessa döva vänner att få gagn av mötena. De ordnade också så att de kunde ta dem med sig ut i tjänsten, och vid olika besök gav de dessa döva tillfälle att ge uttryck åt sitt hopp för andra. Man behöver inte tala om att alla berörda var uppmuntrade av detta.
6 En svårt handikappad syster fann det nästan omöjligt att komma till mötena eller att ta del i gruppanordningar för tjänsten. Många omtänksamma förkunnare ordnade så att de kunde turas om med att spela in församlingens möten på band, så att hon kunde få nytta av dem trots att hon var bunden vid hemmet. Förutom att de gjorde regelbundna besök för att uppmuntra henne, hjälpte de henne också att ordna sina förhållanden så att hon kunde ta del i tjänsten. De försåg henne med namn och adresser till intresserade människor, som hon kunde skriva till, och i några fall ledde det till och med till bibelstudier. Det har funnits liknande fall, där man har tagit med sig den intresserade hem till den sjuke och studiet har hållits där regelbundet. Det finns andra erfarenheter, som berättar om snälla förkunnare som tar med sig handikappade i en rullstol, när de gör gatuarbete eller när de arbetar i flerfamiljshus, där dessa vänner har lättare att ta sig från dörr till dörr. Det tar lite längre tid och kräver mer ansträngning, men tänk på vilken stor nytta det för med sig att arbeta tillsammans på det sättet.
7 Du kommer antagligen att upptäcka att det finns en hel rad liknande behov i din egen församling. Har ni någon förkunnare från ett annat land, någon som har språksvårigheter? Finns det någon äldre broder eller syster, som behöver en hjälpande hand? Hur är det med dem som kanske har kroniska sjukdomar och som därför bara kan ta del i tjänsten under speciella förhållanden? Om du ägnar detta lite eftertanke, kan du kanske vara med och hjälpa din broder på ett sätt som blir till stor glädje både för honom och för dig.
8 Genom att vi planerar vår verksamhet med tanke på att arbeta tillsammans med dem som är begränsade i sina möjligheter, försäkrar vi dem om att ”om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder”. Det ger också verklig mening åt ordspråket: ”Vänner visar alltid sin kärlek. Vad har man bröder till, om inte för att dela bekymmer?” — Pred. 4:10; Ords. 17:17, Today’s English Version.