3:16

älskade: Det här är första förekomsten av det grekiska verbet agapạō (”att älska”) i Johannes evangelium. Johannes använder detta verb och det besläktade substantivet agạpē (”kärlek”) 44 gånger i sitt evangelium – de förekommer fler gånger än i de andra tre evangelierna tillsammans. I Bibeln syftar agapạō och agạpē ofta på osjälvisk kärlek som bygger på eller vägleds av principer. Det framgår av hur verbet används i den här versen, där det sägs att Gud älskade världen, dvs. människovärlden som behövde friköpas från synd. (Joh 1:29) Substantivet används i 1Jo 4:8 när Johannes säger att ”Gud är kärlek”. Kärlek (agạpē) är den första egenskap som nämns i uppräkningen av ”andens frukt” (Gal 5:22), och den beskrivs utförligt i 1Kor 13:4–7. Med tanke på hur ordet används i Bibeln kan man förstå att kärlek ofta är något mer än en känslomässig reaktion på vad någon säger eller gör. I många fall är det här slaget av kärlek mer omfattande, och det kommer ofta till uttryck på ett hänsynsfullt och genomtänkt sätt. (Mt 5:44; Ef 5:25) Den kärlek som de kristna uppodlar bör därför innefatta en moralisk känsla som tar hänsyn till principer, plikt och anständighet. Men ofta inbegriper den även varma känslor och tillgivenhet. (1Pe 1:22) Man kan se det av hur Johannes använder ordet i sitt evangelium. När han skrev att ”Fadern älskar Sonen” (Joh 3:35) använde han en form av ordet agapạō, men när han skrev ner vad Jesus sa om samma relation (Joh 5:20) använde han en form av det grekiska verbet filẹō (”ha tillgivenhet för”, ”tycka om”).

världen: I grekiska icke-religiösa skrifter i allmänhet och i Bibeln i synnerhet är det grekiska ordet kọsmos nära förknippat med mänskligheten. (Se studienot till Joh 1:10.) I det här sammanhanget syftar kọsmos på hela den värld av människor som kan återlösas. Dessa människor beskrivs också i Joh 1:29, och där sägs det att de är behäftade med synd, dvs. den synd som de ärvt från Adam.

enfödde son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”ensam i sitt slag”, ”den ende”, ”unik”. I aposteln Johannes skrifter används ordet uteslutande om Jesus. (Joh 1:14; 3:18; 1Jo 4:9; se studienot till Joh 1:14.) Även om andra andevarelser som Gud skapat kallas söner är det bara Jesus som kallas Guds ”enfödde son”. (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7) Jesus, den förstfödde Sonen, var den ende som skapades direkt av sin Far, så han var unik och skilde sig från alla andra av Guds söner. De skapades av Jehova genom hans förstfödde son. Det grekiska ordet monogenẹ̄s används på liknande sätt när Paulus säger att Isak var Abrahams ”enfödde son”. (Heb 11:17, fotnot) Även om Abraham blev far även till Ismael tillsammans med Hagar och fick flera söner med Ketura (1Mo 16:15; 25:1, 2; 1Kr 1:28, 32), så var Isak speciell. Han var den ende son som han fick genom ett löfte av Gud och den ende son som han fick med Sara. (1Mo 17:16–19)

som tror på honom: Det grekiska verbet pisteuō (besläktat med substantivet pịstis, som oftast översätts med ”tro”) har grundbetydelsen ”att tro”, men det kan ha olika betydelsenyanser beroende på sammanhanget och den grammatiska konstruktionen. Ofta ligger det mer i ordet än att bara tro eller erkänna att någon existerar. (Jak 2:19) Det innefattar tanken på att lita på någon så mycket att det påverkar ens handlingar. I Joh 3:16 används verbet pisteuō tillsammans med prepositionen eis (”till”). En bibelkommentator säger så här om denna grekiska konstruktion: ”Tron uppfattas som en aktiv handling, som något människor gör, dvs. sätter tro till någon.” (An Introductory Grammar of New Testament Greek, Paul L. Kaufman, 1982, s. 46) Det är uppenbart att Jesus talar om ett liv som präglas av tro, inte bara en enstaka handling av tro. I Joh 3:36 ställs ett liknande uttryck, ”den som tror på Sonen”, i kontrast till ”den som inte lyder Sonen”. I det sammanhanget handlar det om en stark tro som visar sig i handlingar.